Jag går balansgång
Å ena sidan måste jag få vara arg på min exman
för hur han behandlade mig
Jag kan inte vara en mes som bara glömmer
Det vore att säga att det han gjort är ok
Å andra sidan måste jag gå vidare
Sluta lägga energi på det som varit
Inte fastna i bitterhet
Det är inte alldeles lätt
Lätt är däremot min nya tillvaro
Lätt och ändå full med innehåll
Det är lätt att prata med honom
om allt och inget, djupt och ytligt, stort ovh litet
Jag får vara engagerad utan att han tror att jag är arg
Det är lätt att dela vardagen med honom
Vi vill samma saker
Vi låter varandra vara ifred i trygg förvissning om
att vi finns
Det är lätt att ha sex med honom
Trots att vi är nya med varann och trots
alla sår som jag har, rädslor och oviljor
Så är det lätt och vackert
Det är lätt att sova med honom
Vi somnar i sked och vaknar intill
Tyst och stilla sover han, lugnt och gott sover jag
Vårt vi är det finaste som hänt mig
Balansgången blir lättare med honom nära
1 kommentar:
Det är nog som du säger. Tyvärr. T ex om du går på teater, så vill du se dramatik. Du vill inte se en pjäs helt utan konflikter. Det är när karaktärernas olika viljor krockar, när det blir oförutsägabart och man inte vet vad som ska hända och hur upplösningen ska bli, som det blir intressant, en spänning. Man vill fortsätta följa.
Men själv skulle man ju inte vilja ha det som tex en karaktär som blir drabbad av livets mödor på det sätt som framställs i en pjäs. Däremot vill man se karaktären bli drabbad. Det är ju det man betalar för.
Joakim Pirinen skrev faktiskt en pjäs helt utan konflikter. Han ville göra det som ett test, försöka skriva en motvikt till Noréns mörka och tungsinta pjäser där alla bara olyckliga, taskiga mot och inte kan kommunicera med varandra. Jag har läst den och ja, det händer absolut ingenting. Hela familjen är Barbiedockelycklig. Mamma, pappa, barn. Man kan prata om precis allt med varandra. Och man gör det. Och förstår och ser varandra. Det fins inga omedvetna dåliga beteende, inga undertexter, projiceringar. Varken goda eller bra. Man är rak och tydlig och menar det man säger. Till och med när man anar att NU skulle det faktiskt kunna hända något litelite grann som iaf liknar dramtik, tex en smörgås trillar ner från frukostbordet, och det vet vi ju alla vad sur man kan bli av det, man måste bre en ny och torka upp på golvet, vems fel var det? mm så vad händer?, jo någon plockar upp den och utropar leende och glatt: Nämen titta vilken tur, den kom med smörsidan uppåt. Och där dog allt igen alltså. Pjäsen Familjen bra är liksom overklig. Det är frustrerande att läsa den. Det finns verkligen inga problem alls, iaf inga som inte går att prata om och lösa så att alla förstår och alltid är vid gott mod. Det stora problemet blir sålunda just det. Att det händer inget och är inte intressant att sätta upp som heltimmes pjäs. Annat än som parodi. Du kommer aldrig att få uppleva att egentligen så hade nog den där familjen ett och annat problem, om man ler och är glad och schysst mot alla så är det nog nåt fel. Näe, just så bra som du inte tror att något kan vara, just så bra är det hos Familjen Bra.
När det gäller bloggar så vet jag inte. Du skriver ju för din skull. jag blir glad av att du mår bra. Men om du skriver sida upp och sida ner om att allt bara är bra och lyckligt, så kommer texterna (inte du) kanske att kännas lite urvattnade för oss läsare, fast att vi såklart gläds åt din nya fina tillvaro. Det flesta jag vet som i sina bloggar liksom har avhandlat klart en stor jobbig sak i sina liv, byter blogg, skriver en ny om något helt annat, Man lever det goda liv man eftersökt men man skriver inte om just det, mest kanske för att man inte har något behov av det längre.
Om jag tänker vidare på de bloggar som ändå skriver om sina relationer, bra sådana eller iaf normalbra, där man anar att det finns mycket stor, varm och sann kärlek emellan dom två, är att dom för att bli intressanta, oftast är skrivna med humor. Antingen har de förmågan att med humor se på sig själva och sina tillkortakommanden i relationer och lyfter fram dom, eller också beskriver de sin oförståelse av den andre partnern på ett sätt som får oss andra att vrida oss av garv. Fast att det säger mer om den som skriver än partnern. Manligt och kvinnligt perpektiv kan vara väldigt roligt att läsa om.
En del är bara oerhört komiska i sitt sätt att skriva. Naturbegåvningar. Men försöker man skriva roligt fast att man är en sådan som bäst beskriver såriga saker, så blir det oftast rätt trist och man anar att personen egentligen inte alls har den vässade humorpennan som krävs.
Sen finns det ju andra som skriver och sitt fantastiska sexliv med sin partner men jag har en känsla av du nog gärna håller det privat för dig. Och det gör du väl i såfall rätt i.
Skicka en kommentar