Det tar tid att inse att en människa som stått en nära
inte gör det längre
Att sluta prata med någon man pratat med oavbrutet
i massor av år
Att sluta prata för att det inte går längre
Att inse att det var länge sedan det gick
Det tar tid och kraft
Jag är så klar som man kan vara med honom
Men jag fattar fortfarande inte vad det var som hände
Var någonstans slutade jag vara jag?
Hur vet jag att det inte händer igen?
Att det inte känns så, vad betyder det?
Hur kan jag veta att jag inte anpassar ihjäl mig igen?
2 kommentarer:
Den där oron för att anpassa ihjäl mig sliter jag också med.
Givetvis minskar risken om man omger sig med människor som inte tar allt de får, men för min del kräver det också att jag lär mig att ransonera mitt tålamod och draget av hybris som får mig att tycka att jag är lite starkare och klokare och därför orkar vänta på bättre tider, på min tur. Om jag en gång hade en energidepå som var större än genomsnittets så vet jag idag har jag förbrukat hela försprånget.
Den oro jag känner är inte så himla stor och den beror helt och hållet på mig. Det är mitt bagage som gör att jag tänker så. Det finns ingenting hos min nya kille som ger mig skäl att känna oro. Han kräver ingen som helst anpassning utan är tvärtom noga med att upprepa att han älskar mig just för att jag är den jag är. Men jag känner att jag måste vara på vakt mot mig själv. Har man en gång trillat dit så kan det hända igen ...
Skicka en kommentar