Sommarblå

Snart, snart börjar sommaren
Jobbet, som jag normalt älskar, känns just nu väldigt lite lockande
Imorgon innehåller jobb med en av mina favoritkolleger och det
är mer än uthärdligt 
Det är roligt, givande, inspirerande
Alla superlativ jag kan tänka mig
Men generellt är det sömnigt nu
Längtan efter ledighet är stor

Det är nåt annat också, nåt mer än bara trötthet
efter ett långt år med ganska mycket övertid
Det är jag
Jag har varit för lite ensam
Det är en märklig sak att säga, kan man tycka, med tanke på
vad jag skrev nyss
Men ändå - mitt i all längtan och tomhet - är det så
Jag tappar mig själv när jag inte är ensam
Blir sämre på att vara ensam, blir ledsen av att vara det
Needy som Äldsten säger
Och det vill jag inte vara, absolut inte
Det är inte jag

Så hur gör man då, när man håller på att längta ihjäl sig och
samtidigt vet att ensamheten är nyttig?
Kruxet är att jag inte är ensam
Det är barnvecka och huset fullt
Väldigt få ögonblick av bara jag
Stunder då jag kan öva upp min tappade förmåga att njuta av
att vara ensam med mig själv
För det kan man inte öva på i andras sällskap
Eller?

Vart jag vill komma? 
Jag vet inte riktigt
Kanske är jag bara lite sommarblå