Jag är mitt i ett existentiellt grubbel märker jag
(OJ vad jag tar i nu, men ni fattar...)
Alltså det här med att vara ensam och sakna,
det gör konstiga saker med mig
Igår fikade jag med Smilgrop, det fyllde mig med kärlek
och öppnade mina ögon
Ett samtal med Bobbie likaså
Jag tänker olika saker nu
Å ena sidan: det är normalt att man längtar ihjäl sig
när man är nykär
Det är nu vi bygger kärlek och tillit inför framtiden
Jag är inte rädd för beroendet
Å andra: jag vill inte vara en klängig sort som inte kan vara ensam
Man blir halv av det och jag vill vara hel
Att vara kvar hemma är inte bra när man har lätt för att
känna sig bortglömd
Korta, hastiga meddelanden mellan ditt och datt
och ursäkter om hur mycket det är
Ja men gud, jag förstår verkligen det!
Och det är inte det att mitt liv här hemma
står stilla direkt
Jag vill inte behöva bli lugnad och duttad
Det är rester från förr, jag inser det
Inom mig utspelas ett ställningskrig:
Inte messa en gång till
Inte skriva så långt
Han får inte tro att jag längtar, måste vara stark
Det är fånigt som fan, jag vet det
Som om han är en annan den här veckan bara för att
han befinner sig i den stora världen i ett annat land
Jag pratar mig själv tillrätta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar