Den senaste tiden har jag funderat en del på det här med
att flytta hemifrån
Mitt äldsta barn bor hemma fortfarande
och deklarerade häromdan att det inte finns några planer på att
ändra på det inom kort
Jag är kluven inför detta
Jag var själv väldigt ung när jag lämnade mitt barndomshem
Det var av praktiska skäl, men samtidigt:
jag kunde inte komma därifrån fort nog
och jag har inte ångrat en enda gång att jag flyttade så tidigt
Min bror gjorde tvärtom: bodde kvar hemma hos mamma
och pappa tills han var nästan trettio
I stort sett dubbelt så gammal som jag
Folk är olika, det vet vi redan
Men det är annat som spelar in också
Nuförtiden är det inte lika lätt att hitta nånstans att bo
som det var i början av 80-talet.
Och det finns krav på var man vill bo
Inget konstigt med det - jag vill inte heller bo varsomhelst
Bo hemma som vuxen?
Det finns mycket att fundera över där
Betala hemma är en självklarhet - det handlar inte om att jag
ska finansiera att mitt barn
spenderar hela sin lön på nöjen och kläder
Det krävs ett sparande och ett visst mått av ansvarstagande
Min lägenhet är inget hotell
Och hur länge som helst är det inte ok att stanna
Jag får inte kläm på mig själv riktigt men jag tror
att det handlar om anledningen till att Äldsten vill bo hemma
Jag vill inte känna mig som ett bra och billigt alternativ
Jag vill vara vald
Det är som i livet i övrigt
6 kommentarer:
Om du ställer de krav som är rimliga för vuxna som ska dela boende (inklusive att inte se ut och agera som en fullfjädrad martyr när hushållnära tjänster ska genomföras) och det accepteras så har du blivit vald. Det är fortfarande ett bra och billigt - och ganska smart - alternativ. Om man står ut med sällskapet. Rent allmänt får man väl som förälder lära sig att acceptera att man mest blir bortvald av sina halvvuxna barn. Men det är så det ska vara.
Jag tycker att det är väldigt begripligt att man vill bo kvar hemma ett tag efter gymnasiet. Har heller inga större problem med att Äldsten inte direkt ser mig som sitt favorite waste of time. Men det är det där med att vara vuxen. Mitt vuxna barn bor här. Det ska på sätt och vis vara samma sak som om en vuxen vän skulle bo här ett tag. Samma krav, samma hänsyn.
Talar du vuxet med honom?
Känner han att han blir behandlad som en vuxen?
Jag tror det kan vara extra klurigt just det där med omställningen när ens barn blir vuxna. Det är ditt barn, men en vuxen person. Ibland är det ju inte ens lätt att tala vuxet med en vän, väninnna eller kärlekspartner. Särskilt om svåra och viktiga saker. Hur lätt är det inte att bli en uppfostrande eller tom kränkande förälder lika mycket som ett trotsigt barn, hur gammal eller ung man än är.
Hm, åter det här med självkänsla....
Jag har tack och lov flera år kvar innan jag är där, men jag bävar redan nu för att mina barn faktiskt ska flytta en dag! Lite sorgset samtidigt som det ska bli roligt att se dem klara sig själva...
Jag är nog typen som alltid kommer att vara "mamma" åt mina barn även när de är vuxna. Och nej, jag menar inte dalta och vara en odräglig mamma som inte låter sina barn vara vuxna.
Nu har jag ju inte kommit dit än, och det kanske är så att när de väl blir i den åldern så kan mina åsikter ha förändrats.
Nu har jag för mig att ni inte bor så stort, och då är det säkert lite mer påfrestande.
Vi bor i hus och alla i famkiljen har möjlighet till att vara för sig själva. Det gör säkert stor skillnad kan jag tänka mig.
Något som jag däremot tror är svårare är att dela hem med sin partners vuxna barn...
Där kan slitningarna säkert bli starkare.
Hoppas ni kan hitta lösningar som funkar för er!
Anonym: Jag tycker att jag talar till honom som en vuxen. Och det tror jag han upplever också. Det är bara lite svårt att få till en riktigt fungerande vardag.
L: Du har rätt i att vi bor trångt och att det absolut är ett viktigt skäl till att det inte riktigt funkar. Om var och en kan dra sig undan till en egen vrå är det mycket lättare att bo många i samma hushåll. Jag har aldrig varit bonusförälder men när jag nu prövar det lite varannan vecka så tycker jag att det funkar bra. Min pojkväns barn och jag håller på och lär känna varandra och även om det inte finna några konkreta planer på att flytta ihop så vill jag ju det på sikt.
Att man alltid är förälder åt sina barn är en annan sak, och har egentligen inte med bostaden att göra.
Jag är bonusförälder varannan helg, och det har alltid funkat bra. Men nu när de är på väg in i tonåren ser jag ju att det blir lite annorlunda. Uppstudsighet och lynnighet och allmänt ohyffsat uppförande, så där som många tonåringar blir under en tid.
Det tror jag är lättare att hantera med sina egna barn än med bonusbarnen.
Kanske är det också lättare att ryta till och bli arg på sina egna barn än på bonusarna. Jag är inte deras mamma och vi ses bara varannan helg. Det blir inte samma sak.
Vad jag menar med att jag alltid kommer vara "mamma" till mina barn är att jag kommer att vilja vara ompysslande och "mammig" på ett sunt sätt. Jag kommer inte bli deras vuxna kompis. Jag har svårt att se att jag skulle vilja att de flyttade. (Jo, om de skulle envisas med att bo kvar vid 25 tycker jag att det skulle kännas lite fel. Inte för min skull utan för deras). Känns lite osunt...
Som att amma 3-åringar. :)
Skicka en kommentar