Yngstan har en skev kroppsuppfattning
precis som jag
Hon tycker att hon är tjock fast hon inte är det
Hon är smal, lång och smal
Jag försöker säga det till henne, utan att overdo it
Vi räknade ut hennes BMI häromdagen och hon fick se
"sin prick" på en kurva och själv upptäcka att hon låg under medel
för sin längd och ålder
Det hjälpte inte
Igår var hon ute och handlade kläder med sin pappa
och det hela blev en uppvisning i självförakt och viktångest
Jag vet inte vad ska göra
Jag vill banka in i hennes huvud att hon inte är tjock
Jag säger till henne att hon är fin och att hennes vikt är normal
Men samtidigt: om hon var rund så skulle hon vara lika fin
och lika älskad ändå, såklart
Och det är ju jätteviktigt att förmedla
Hur mycket jag tycker om dig har inte med ditt utseende att göra
Jag kan jämföra henne med hennes kompisar och säga
"men du är ju mycket smalare än Hon och Hon"
Men det känns inte juste och dessutom förstärker det ju bara
hennes fixering vid kroppens form
Jag känner skuld över att jag kanske har fört över min viktnoja på henne
Jag kan inte klandra henne
Jag är medelålders och oroar mig för min kropp varje dag
Funderar över hur jag ska klä mig för att det inte ska synas
att jag är tjock
Får ont i magen av tanken på att visa mig i bikini
Trots att det inte finns nåt skäl
Jag räknar ut mitt eget BMI och ser att jag ligger på undre kurvan
Det hjälper inte... Mig heller
Jag kan inte värja mig
Och det kan inte hon heller
En sak som jag i alla fall inte tänker göra är att behandla det som
om det vore koketterier
Som om ledsenheten och oron inte var på riktigt
utan bara ett sätt att få bekräftelse på hur fin man är
För jag vet bättre än så:
Det är en ledsenhet och oro som i allra högsta grad är äkta
5 kommentarer:
Vad är det man brukar säga. Barn gör inte som föräldrar säger, utan barn gör som föräldrarna gör. Om du jämför dig med andra och förmedlar att du inte är nöjd med din kropp och vikt, fast du vill tycka det, så tar barn lätt efter det.
Men hoppet är ju inte ute. Det behöver inte vara kört för det. Fast jag tror inte du kan påverka henne genom att tala om att hon ska vara nöjd med sig själv som hon ser ut om du själv inte är nöjd med hur du ser ut. Man tror inte på någon sådan person. Men du har ju chansen nu. Att bli nöjd med din kropp. Att älska den. Och förmedla det.
Jag tror att anonym i mycket har rätt. Du är inte särskilt trovärdig. Man får göra det till något oviktigt tror jag, och bara hitta hälsoaspekterna kring vikt, inte de utseendemässiga. Men först måste man själv hitta den vägen och det är väl inte så där lätt som man önskar. Men det är väl ett ansvar vi har, att för den uppväxande generationen sluta visa upp det som är resultatet av dieter och push up och istället visa det som är resultatet av naturens val och vägar.
Jag tar verkligen till mig era ord. Jag tycker att jag aldrig pratar om hur jag ser på mig själv och min kropp inför henne. Jag bantar aldrig, men tränar mycket och äter hyfsat sunt. Men självklart kan det sippra fram till henne ändå. Ska rannsaka mig själv.
Man kan inför sitt barn prata för mycket och ojande om sin kropp och man kan helt undvika att prata om den. Men om man aldrig pratar om den eller hur du ser på den inför ditt barn, så är det ju som att den inte finns, inte är viktig alls. Varför inte börja prata positivt om den. För din egen skull. Och i slutändan för den du är förebild för. Prata positivt om alla kvinnorkroppar och bli stolt över din.
Sen tror jag inte det bara handlar om kroppar och utseende och vikt. Det du förmedlat eller inte förmedlat. Utan självkänsla överhuvudtaget. Det finns oftast inget man som förälder överför på sitt barn så lätt och så mycket som sin egen självkänsla. Den avspeglar sig i allt. Sättet du pratar med andra och hur du beter dig i relationer med andra vuxna mm. I kärlek, i konflikter.
Min egen mamma har en enormt dåligt självkänsla och dessutom dåligt självförtroende som mamma. Då när jag var liten förstod jag inte det. Tyckte tvärtom att hon var stark och självständig men senare har jag förstått att hon egentligen haft ett stort kontrollbehov och varit rätt så dominant, något man inte behöver vara om man har en god självkänsla. Sen skulle hon alltid höja upp mig till skyarna, hur stolt hon var över mig som kunde allt. Vilket ju inte ens var sant. Då tyckte jag också att det verkade bra. Men genom att höja upp mig så där så sänkte hon sig själv också inför mig.
Och det har jag tagit på mig på olika sätt i livet, mycket i relationer till andra, i synnerhet i nära sådana. Jag kan säga att det har tagit flera decennium av idogt arbete med mig själv för att lyckas bygga upp en egen äkta självkänsla som är starkt i grunden och kommer inifrån och kunna hantera det här när andra är svaga i min närhet. Att inte alltid vara den som "är sk stark" och ska hjälpa andra och därmed inte lyssna på mina egna behov och styrkor men också svagheter och kunna be om hjälp för egen del.
Mycket bra och klokt om självkänsla! Det är mycket mer det det handlar om än själva kroppen och vad man säger om den. Vi pratar om hur man ser ut, alltså även jag, och jag är inte blyg inför henne eller nåt. Men jag har en vacklande självkänsla och känner mig ofta fel. Det märker hon såklart!
Skicka en kommentar