Den jag som jag inte tycker om

Jag blir ibland en person som jag inte vill vara. En person som jag inte gillar, inte alls. En som jag inte skulle vilja vara med om jag var någon annan. Och som jag faktiskt inte vill vara med när jagf är mig själv heller. En trist skit. Det har alltid varit så men det som är nytt, som jag håller på och lär mig, är att fokusera på att ta mig upp ur den där gropen. Det är mitt ansvar och ingen annans att göra det.

Idag t ex. Söndag innebär alltid att synka almanackor inför veckan som kommer. En viktig fråga att besvara är: vilka kvällar ses vi? Möten av olika slag på kvällstid samt resor med övernattning sätter ramarna. Och det gör även det faktum att han ibland vill sova hemma eftersom det passar bättre med vad som ska hända dagen efter. Om han ska jobba hemma en dag vill han helst vakna hemma. Jag respekterar det fullt ut. Men när vi till det lägger att jag alltid måste vara i mitt hem i veckorna och att han reser mer i jobbet än jag får vi resultatet att det i realiteten är han som bestämmer om vi ska ses eller inte. Jag blir det hemmavarande, min roll blir att vänta på honom. Jag anpassar eventuella vänfikor och annat jag vill göra till hans rytm. Han anpassar sig inte utan gör det han vill oavsett om det är våra enda barnlösa dagar som går åt.

Den barnfria helgen - två i månaden, vår enda egentid - är helig för mig. För honom är den inte det, inte på samma sätt. Jag anmäler mig inte till ett lopp eller bokar in att hälsa på en vän utan honom. Han kan utan att en vidröra att det är trist resa iväg på en konferens eller liknande och förvandla vår helg till bara söndag, vilket innbär att hans barn kan dyka upp lite när som helst.

Jag är otålig. Jag vill att vårt liv i ett gemensamt hem med tid tillsammans ska börja NU. Jag vet också att det inte går. Och jag vet att det inte är meningsfullt att längta efter det. Vara nöjd här och nu är på alla sätt klokare. Jag vet också att jag inte kan vara ledsen på honom för att han är mer nöjd än jag. För att han inordnar sig bättre. Eller bättre? Vad är bättre? Lättare är vad jag menar. Vi är olika och har olika behov och hanterar det imperfekta på olika sätt. Jag kan inte ha mig själv som mall för hurdan han bör vara. Men hans vara kan inte heller styra hur jag ska ha det. Den jag blir för att han är som är och som jag inte tycker om, den versionen av mig själv måste jag jobba med. Mot.

Små vardagar

Var ska jag börjar? När man inte bloggat på flera år är det svårare än jag anade att komma igång.

Vem är jag, nu i maj 2015? Vad är det för en figur som sitter i det här köket, i flödande solsken och tittar ut över gräsmattan och bärbuskarna och försöker hitta tråden och tonen? Är jag samma person som för 2½ år sen, när jag senast skrev här? Nej såklart inte. Jo såklart. På sätt och vis exakt densamma men ändå helt ny. Mer mig själv antagligen, mer läkt och landad. Med nya erfarenheter och en ännu lite större mognad och kanske klokskap.

Jag tänker att jag vill skriva nån slags uppdatering eller resumé men inser att det inte låter sig göras. Eller att jag i alla fall inte har tid och ork att göra det. Det får visa sig tänker jag, vem jag är och har blivit. På vilka sätt jag är en annan än då och på vilka sätt jag är densamma. Jag tänker att skriver om vardagen och funderingarna som kommer, just som förr. Så får det ge sig, vartefter.

Idag är det fredag. Barnlös helg stundar. Varannan helg är barnlös för mig/oss, då är det bara vi två. Sen har vi barn hemma (hans och mina, rent biologiskt) alla andra dagar, i princip. Vi bor fortfarande inte ihop. För att vi inte ryms, för att vi väntar ut att de stora ska flytta, för att... Ja för att vi är i nån slags mellanfas i våra liv där det inte är värt besväret att försöka skapa ett stort gemensamt stjärnhem. Barnen är för stora för det. Det skulle bli alltför temporärt. Så vi väntar. Och det är en väntan som jag oftast inte ser på som en väntan, utan som livet så som det är. Vårt liv och vårt sätt att leva det. Men ibland kommer ledsenheten och... rotlösheten över mig. Detta eviga packandet av väskor, att aldrig vara hemma båda samtidigt. Hemma så att man kan "lulla runt och pula och fixa" på det där sättet som jag gillar på helgerna. Jag är det men utan honom och jag är med honom men utan det. Aldrig komplett. Att alltid vara lite av gäster hos varandra sliter och tröttar. Mig mer än honom.

Vi är lika och olika. Han finner sig på ett annat sätt i saker, hittar sin lilla hörna bildligt och bokstavligt. Gör sig hemmastadd och ser till att han får det han behöver. Är sig själv nog på ett annat sätt. Jag är också det men inte på samma sätt som han. Ibland får jag en känsla att han behöver mig främst till att ge honom utrymme. Att min främsta poäng är jag låter honom vaar ifred. Och det gör jag ju. Och är tacksam att han återgäldar. Vi är två ensamvargar på många sätt och efter drygt ett decennium i en relation med en närmast översocial exman är jag innerligt tacksam och tillfreds med att leva med en man som vet värdet av att få vara och lämna andra ifred. Men så är det nåt med behövd-heten som skaver. Att vara efterlängtad, att hela hans kropp skriker av saknad och tomhet. Att jag är viktigast av allt.

Hej... Bloggen min. Det var inte igår

En vän frågade häromdagen om jag saknar attt blogga.

Ja! Jag saknar att blogga. Ofta under de här åren har jag tänkt: det skulle jag vilja skriva. Dela. Läsa någon annans kloka tankar om. Men så var det ju så att jag slutade blogga då, när det inte funkade att Han läste. När det blev som att jag talade till honom, primärt och på fel arena.

Ringrostig och ensam tar jag nu ett litet steg in på min gamla bana. Platsen där tankar kunde formuleras och på vis klarna. Alla sorters tankar om allt. Det onda och det fina. Det som skadade och det som helade. Jag vet inte om någon enda människa kommer att läsa, men kanske. Kanske hittar någon hit igen. Vi får se. Jag får se. Men det känns fint att vara här.

Hej och tack för mig!

Jag skriver sällan. Inte för att jag inte har något att säga utan för att den här bloggen inte funkar längre. Eftersom människor som finns i mitt liv läser här kan jag inte skriva om det jag behöver uttrycka och då är det... inte meningslöst kanske, men det är i alla fall något annat. Det finns poänger, visst, med att vara läst av de människor jag skriver om, men nackdelarna överväger. Han som är min allra mest älskade blir ledsen och känner sig utsatt och sviken och det är det sista jag vill. Det jag skriver här är inte till honom, det jag vill säga till honom det säger jag. På andra sätt. Men han läser och det gör att jag måste tänka på vad jag skriver. Och det är ju bra på ett sätt, men som ventil och som forum för att fundera högt tillsammans med er (andra) som läser fungerar det ju inte.

Så. Jag har fattat beslutet att sluta skriva här. Kanske flyttar jag till en annan blogg, kanske slutar jag helt. Kanske övergår jag till att bara skriva i min egen dropbox. Vi får se.

Jag vill tacka alla kloka fina läsare som varit med mig. Ni har hjälpt mig massor! En del av er kommer jag att träffa i andra sammanhang, andra inte. Ta hand om er och lev livet snällt.

Måndag

Det blev en vacker eftermiddag igår, solen stack igenom och himlen färgades rosa. Red sky in the night, sailors delight som min seglarpojkvän då för längesen brukade säga. Nu är jag ingen seglare och har aldrig varit men en skymningspromenad under dramatiska himlar piggar nästan alltid upp mig. Jag är verkligen inte gjord för att bara vara inomhus! Hösten är en så fin tid och så länge det inte regnar diagonalt precis hela tiden tycker jag om att vara ute. Eller... jag kan tycka om att vara ute i regn också, bara jag är klädd för det och vet att jag inte behöver sitta på ett jobbmöte med kalla, blöta byxlår och småbarnsfrisyr.

Idag är det måndag och sjukt barn - igen, stackarn! - och jag skriver och har mig. Eller ska, i alla fall. Sedan kommer den efterlängtade mannen hit och lägger sina trygga armar om mig. Pratar med mig. Det blir bra. Det är bra att vara jag.

Pappa och jag

Regnet skvätter mot rutan, det är kompakt novembergrått ute och snart inga löv kvar på träden. Bara några gula fladdrar vilset i vinden. Jag funderar på att om jag ska trotsa vädret och ta en långpromenad ändå eller om jag ska stanna inne med barn, katt och levande ljus. Vika tvätt, läsa bok, sticka en strumpa och invänta kvällen. Men jag är en utomhusmänniska som blir ledsen av att bara vara inomhus.

Jag saknar vuxenliv när det är barnhelg. Det är fint att vara med barnen, men de är stora nu och hänger inte med mig hela tiden. Vi pratar och myser men de vill också vara på sina rum och göra egna saker, hänga med kompisar irl och på sociala medier och jag känner mig ibland lite ensam. Saknar honom som jag helst av allt vill tillbringa tid med. Eller bara ha i närheten. Jag älskar att ha honom under samma tak, nåbar. Höra ljudet av honom. Det kan gå timmar utan att vi pratar med varandra men han är ändå där.

När vi pratar om det säger han att för honom är jag med hela tiden. Jag finns i honom även om det går ganska många dagar utan att vi ses. Jag tycker att det låter fint och vilsamt och kan bli lite avundsjuk på det där. Mitt behov av kontakt ser annorlunda ut och då blir det som om bara jag saknar. Jag vill kunna kommunicera, känna att jag når fram och att det finns ett behov av mig.

Idag är jag lite sentimental eftersom det är fars dag. Jag tycker att det på många sätt är ett ganska fånigt påfund men jag saknar att inte ha någon pappa att ringa till idag. Jag undrar så hur det hade varit om han hade funnits kvar och inte varit sjuk. Min pappa så som han var innan han blev sjuk och ledsen, hurdan hade min relation med honom sett ut idag? Bara mitt äldsta barn har egna minnen av sin morfar - fina ljusa minnen - och jag är så ledsen att de andra aldrig hann lära känna honom. Han tyckte om barn och var en snäll och rolig morfar till sitt äldsta barnbarn, de hade en alldeles egen relation. Jag minns när Äldsten var bebis och ibland vaknade extremt tidigt på morgonen. Om vi var hemma hos mamma och pappa på helgen så kom min pappa, som var ännu mer morgontrött än jag, upp och tog hand om hen så att jag kunde sova en stund till. En kärlekshandling i vardagen. Jag hade så gärna velat veta vilken typ av tonårsmorfar han hade varit. Hur han hade pratat med sina barnbarn nu, idag. Min mamma når inte förbi fraser, men jag tror att han hade gjort det.

Jag tror att jag ska ta den där promenaden nu. Tjocktröja och mössa. Musik i lurarna och en stunds vila i mig själv. Pappa och jag, det var vår grej att vara ute.  

Jag vill inte vara en kuliss

Mitt liv består av olika veckor, olika helger. Så har det varit i massor av år, ända sedan jag skiljde mig från mina stora barns pappa. Men nu ser det mer annorlunda ut, de olika veckorna och de olika helgerna är väsensskilda och jag upptäcker mer och mer hur illa det passar mig. Lägg till det en älskad människa med annan rytm än jag, både över dygnet och inom kortare tidsrymder. En man som utan problem lever i kappsäck, som till och med finner poänger i det. En man som vill att det ska hända olika saker hela tiden, som är beroende av avbrott och pauser, av ombyte, för att fungera och som är absurt morgonpigg.

Var finns min plats i detta? Eller: var finns vi?

Jag vaknar upp ur en dröm, det är lite så det känns. Vardagen sliter på mig och jag känner att jag urlakas på ett sätt som gör mig skör och ledsen. Det passar inte mig att flänga runt såhär.

Mer och mer känner jag att jag har tagit på mig det klassiska kvinnoansvaret att vara anpasslig och hitta kärleksutrymme i luckorna. Jag klämmer in mig och oss i håligheterna som blir. Inte för att han kräver att det ska vara så, absolut inte, utan för att det så lätt blir så. Om vi alls ska få tid ihop är det min tid som ryker. För att jag lämnar bort den. Det är inte hållbart på något sätt, vare sig för mig som människa eller för oss som par. Det första som händer är att jag stannar hemma mer. Att sova hos honom när han vill gå och lägga sig innan jag är trött, att ligga och stirra ut i mörkret och vänta på ett sovtåg som inte kommer. Att sedan vakna ensam, äta frukost ensam, gå till bussen ensam. Jag hittar inte dagen, jag hittar inte mig själv i det. Jag och mitt blir en kuliss och det går inte. Jag vill inte vara en kuliss och han vill inte vara tillsammans med en heller.

Stora barn är roligare än små!

Bland annat jag gör en sån här lat (nej: sjuk-) dag är att jag läser ikapp på de bloggar jag följer, som jag den senaste tiden inte hunnit med. Vissa av dem (de flesta faktiskt) har jag följt i åratal, de är som gamla vänner och jag känner saknad när jag inte hinner läsa dem. När jag märker att jag missat saker.

Några av dem har små barn och dem läser jag med en märklig blandning av nostalgisk klump i halsen över att jag aldrig mer kommer att vara i den situationen och en enorm tacksamhet över mina stora fina barn. När jag läser om Joannas (och andras) förlamande trötthet i vällingträsket, om trotsålder och vaknätter, om den eviga känslan av att inte räcka till riktigt och att inte vara sig själv så blir jag alldeles matt. Jag minns den så väl, ledan och känslan av att det kommer att vara såhär livet ut.

Jag lägger inga ord i någon annans mun nu. Men jag bär på en stor, tveklös visshet: det är roligare med stora barn än små! Framför allt för att man är sig själv igen när man har stora barn. Man återvänder till den man var innan, men man är samtidigt äldre, mognare, klokare och berikad med de mest fantastiska individer som finns. Barnen och kärleken till dem, den livslånga och villkorslösa, det vill jag inte på några villkor vis vara utan. Men jag är jag igen och det är jag glad över, det tycker jag om.

Jag var inte så bra på att vara föräldraledig, jag hade tråkigt och kände mig ensam. Hittade inga att vara med och längtade tillbaka till min vuxna värld. Jag var stressad och alltid trött och jag bar på en konstant känsla av otillräcklighet, sen när de blev större, när de gick på dagis och jag skulle plugga och jobba. Jag tyckte det var trist att spela spel och bygga lego och blev galen på alla ritualer kring nattningen. Längtade efter vuxentid och förtvivlade när jag såg att min relation till deras pappa aldrig fick plats.

Jodå. Det fanns massor av fina gosiga mysiga stunder också. Såklart! Knubbiga armar om min hals, snorpussar, sagostunder, alla gånger vi bakade ihop och de slickade bunken, stranddagar på sommaren. Men allt det där finns nu med! Minus snorpussarna, att deras armar inte är knubbiga längre och att vi snarare ser på film än läser sagor. Plus massor av prat om allt mellan himmel och jord och all deras klokhet på det. De är stora och kan själva och jag älskar att vara deras mamma. Jag är mig själv nu.

Andra gången

Jag funderar vidare på temat otrohet, som i grund och botten handlar om viken syn man har på vad ett kärleksförhållande är. Jag vet att jag och min pojkvän har samma syn och det är en trygghet som är helt avgörande för mig. Det var på sätt och vis så vår relation inleddes - genom att vi började prata med varandra om vad kärlek är och vad som skiljer en kärleksrelation från alla andra relationer. Vad det är som gör den speciell och unik. Han vill inte heller dela. Han tycker att kärlek bygger parrelation.

Jag prövade nån slags polyamoröst liv med Rocky och om det nu var så att jag någonsin trodde att det skulle kunna gå så blev jag på ett smärtsamt och definitivt sätt botad från den villfarelsen. Eller rättare sagt: jag trodde (nej, egentligen inte, men ficks att tro - och jag var lättledd) att jag kunde leva polysexuellt, att det skulle fungera och att det skulle passa mig. Nu kan jag nästan skratta åt eländet och åt hur korkad jag var, hur mån om att vara tillags och hur lätt att lura med smicker. Lilla jag. Vuxen men dum som ett spån, osäker och liten.

Jag känner allt tydligare att jag upplever kärlek för andra gången i mitt liv. Andra. Kärlek.

Andra gången efter den första. Föremålet för den första var jag tillsammans med i ungefär ett och ett halvt år när jag var runt 20-21. Vi träffades när vi pluggade och trots att det mesta talade emot oss som par - klass, värderingar, intressen, vilka vi umgicks med och vad vi ville med livet - så var jag innerligt kär i honom. Jag ville honom väl och med undantag för att jag var rasande sårad och besviken på honom när han gång på gång svek mig under de månader då vårt förhållande gick sönder, så har jag aldrig slutat vilja honom väl och tänka om honom att han är en fin person som jag är stolt över att känna. Jag känner ömhet och jag hoppas att han har det bra.

Kärlek för att de andra gångerna har det inte handlat om det. Fan vet vad det har handlat om men inte det. Passion kanske, ensamhet säkert, vänskap helt klart i några fall. Förväxling av känslor till följd av att livet såg ut som det gjorde.

Andra kärleken, allt det jag känner för den finaste människan jag vet. Det är allt. Det är pirret i magen och den fysiska längtan, hans hud och doft, hans kropp mot min och armar runt mig. Det är alla samtal om högt och lågt, hänget med honom som är det bästa häng jag vet. Allt vi gör tillsammans - reser, lyssnar på musik, går på aw, promenerar i skogen och pratar, pratar, pratar. Det är innerligheten, att jag verkligen älskar hela honom och önskar honom det bästa som finns att få. Att jag inte ens kan tänka mig ett liv utan honom. Hur skulle det se ut? Men att jag samtidigt - paradoxalt nog - känner att jag skulle överleva. För att jag har alltid tänkt, ända sen jag var liten flicka, att jag vill inte dö utan att ha fått uppleva verklig kärlek. Och nu har jag det. Nu vet jag.

Allt det där är blaj förstås. Jag skulle förmodligen förtvina av sorg, sådär som man ser i dödsannonserna ibland: gamla par som dör med två veckors mellanrum. Men jag känner mig stark. Och det är värt massor.

Sjuk är det nya cerise

Det har hänt förr. Många gånger förr. Så många att jag inte ens borde bli förvånad. Efter en hektisk period med alldeles för mycket att göra (fast kul hela tiden) blir jag sjuk. Det började med huvudvärk i fredags - jag som i stort sett aldrig har huvudvärk fick en tablett av en kollega och så ordnade allt sig. Men sen kom halsont och mer huvudvärk och på den vägen är det. Tröttorkeslös av dålig nattsömn och samtidigt så irriterad! Jag vill inte vara sjuk nu när jag har tid att göra andra saker än bara stressa för att hinna allt. NU vill jag göra det jag längtat efter: springa två mil, skriva, läsa allt det där jag behöver och längtar efter. NU orkar jag inte det.

Min pojkvän har samtidigt jobb upp över taknocken just nu och om han alls kommer hit så är det enligt modellen komma sen och gå tidigt. Livet är ibland mer stå ut än njutning, helt klart och nu gnäller jag lite men jag längtar så jäkla mycket efter vanlig vardag. Morgonkaffe tillsammans, laga mat och äta ihop, helger då vi gör saker.

Jaja. Nänä.

Nu tror jag att jag ska göra en ny kopp te och krypa ner under täcket med katt och bok. Och tycka riktigt skamlöst synd om mig själv. Sen. Om en stund. Kanske jag är glad och full av energi och då kanske jag skriver en skvätt. Vem vet?

Otrohet är inte bra!

Svenska Dagbladet har en ny artikelserie och otrohet, jag vill läsa men värjer mig. Känner att jag kastas tillbaka i något som gör väldigt ont. Det är länge sen nu men det är fortfarande sårigt. Eller... det är andra saker, andra tankar som kommer upp nu än det var då.

Då var jag upptagen med att försvara mig, av att försöka hitta någon slags värdighet mitt i allt. Att försöka förstå vad det var jag var skyldig till, hur det hade kunnat gå så fel, allt. Livet var kaos och ingenting fungerade. Jag kunde inte tänka klart och var på många sätt desperat. Agerade med huvudet under armen. Jag ser det, förstår det, nu.

Allt det där (varför det hände, hur jag kunde agera så) är inte begripligt för mig nu heller, inte helt. Men med över fyra år mellan nu och då kan jag ändå se tillbaka på det med ett ganska stort lugn. Jag har förlåtit mig själv men jag kan också ta i min skuld. Eller: inte men. Jag tror faktiskt att det är så att jag kan förlåta mig själv just för att jag kan se min skuld. Jag fattar vad det var som hände. Inte bara då, den där majnatten och sommaren som följde, och hösten då allt gick sönder. Utan hela den där tiden. Allt jag utsatte mig för, satte mig i. Jag ser mig själv liksom utifrån och jag kan känna nån slags ömhet för den människa jag var. Ömklig och liten, längtande efter att bli sedd för något jag aldrig hade blivit sedd för: ytan.

Jag blir inte längre beklämd när jag tänker tillbaka på mig själv, det blev jag ett tag. Jag längtar  fortfarande efter att bli sedd och kan bli ledsen när jag inte blir det. Både min utsida och min insida behöver bekräftelse. Jag fattar varför det är så: jag har fått för lite som barn och ung och behöver fylla på. Jag tror mycket mer på mig själv nu än för tio år sedan, men det är ett självförtroende som är bräckligt. Jag är inte trygg och tuff. Men jag vet hur man gör för att verka trygg och tuff. Det är en förmåga som jag är väldigt glad att jag har skaffat mig. Men det är också en förmåga som jag ibland önskar att jag inte hade.

Men det jag är mest glad över är, faktiskt, att jag var så gammal som jag var när jag hamnade i hela den där karusellen som slutade med att jag gjorde det oförlåtliga (för jo, det tycker jag faktiskt att det är) nämligen var otrogen. Jag är tacksam att jag inte var tjugo när jag upptäckte att jag kunde visa min kropp och få massor av komplimanger. Och jag är tacksam att jag var vuxen när jag hamnade i en relation som bröt ner mig. För eftersom jag var vuxen kunde jag resa mig, hade jag vuxna vänner som kunde lyfta mig, ett jobb och en karriär som jag kunde luta mig mot. Tre underbara barn att fokusera på. Jag överlevde tack vare det.

Den brittiska sociologen och författaren Catherine Hakim påstår att det kan vara bra för en relation att den ena partnern är otrogen. Jag tror att hon har tokfel och jag vill mena att det är så typiskt för vår tid. Rädslan för beroende, att vara liten och behövande är förlamande och destruktiv. Misstolka mig inte, många av de oberoenden som finns idag ser jag positivt på: t ex att kvinnor i normalfallet inte är vare sig ekonomiskt eller samhällssocialt beroende av män är jätteviktigt, att vi kan göra abort om vi blir gravida mot vår vilja och att vi kan jobba när vi har småbarn.  Men jag tror att det ideal som jag tycker mig se omkring mig, som går ut på att vi inte ska erkänna att vi behöver ha de människor vi älskar runt oss för att må bra, det idealet är djupt skadligt för oss. Detta ska inte förväxlas med att man måste vilja ha folk runt sig jämt. Det vill jag absolut inte ha! Jag har stort behov av att vara ifred, men jag vill ha mina närmaste nära i tanken. Jag vore inte samma människa utan dem. Tryggheten i att de finns är helt central för mig. Och jag tror definitivt inte det skulle komma något gott ut av att jag skulle dela min pojkvän med någon annan.

Jag kan inte säga att jag skulle slänga ut honom med huvudet före om han skulle vara otrogen men jag skulle ha mycket svårt att någonsin lita på honom igen efter det. Och eftersom tilliten är helt central så skulle jag nog tvingas lämna honom. Jag skulle gå sönder annars, förtäras. Jag kan givetvis inte säga att jag har rätt, jag vet att alla inte fungerar som jag. Men jag tror att många gör det. Och jag tror att många skäms för att erkänna det: att vi inte vill dela med oss av den vi älskar, att vi mår fysiskt illa av blotta tanken på att han skulle vara med någon annan och att det skulle vara omöjligt att bli trygg igen efter en sådan upplevelse. Men jag menar att det inte är något att skämmas över. Och det är absolut inte liktydigt med att resa någon slags ägaranspråk. Jag äger inte min pojkvän, jag vill att han ska träffa och inspireras av andra människor. För både hans och min skull vill jag det. Men jag vill inte dela honom med någon annan när det kommer till det som är unikt, nämligen vår kärleksrelation.

Caitlin Moran - tack!

Jag tänker mycket på vad det är att vara kvinna. Minst en gång om dagen hamnar jag i en situation, läser något eller hör en vän berätta något som får mig att fundera.

Igår var det (bland annat) Caitlin Moran. Jag såg en massa gamla avsnitt av Babel på svtplay, bland annat det avsnitt där Moran var med. Jag har inte läst hennes bok och visste knappt vem hon var, men det var något hon sa om det allmängiltiga, det som alla kvinnor gör och tänker på, är i, men som vi inte pratar om. Sånt som är pinsamt. Onani, mens, aborter, tröstätande, stolpskott till pojkvänner... Jag kan lägga till sex i alla former utom heterosex med en(s) partner, misslyckanden på jobbet eller som mamma och ångest över att inte duga.

Det är prick på vad jag känner och skrev om häromdagen. Anledningen till att jag ofta kan känna mig så fel bland kvinnor. För jag vill prata om det där. Det där som vi alla har erfarenhet av. (Nej, alla har inte gjort en abort, men alla har någon gång väntat ett par oroliga dagar och sömnlösa nätter på en mens som borde ha kommit.) Jag menar inte att jag vill prata om sånt hela tiden, givetvis inte, men jag har så svårt för att det finns samtalsämnen som man inte får eller kan komma in på. I många sammanhang med tjejer är det som om det finns osynliga elstängsel runt de där frågorna - man märker inte att man har klivit över en gräns förrän det är för sent.

Med mina nära vänner finns inga sådana stängsel, av den enkla anledningen att om de finns så blir jag inte nära vän. Jag har en handfull tjejer i min närhet (även om flera bor många mil bort) som jag kan dela allt med. Verkligen allt. Men jag hamnar också, alldeles för ofta, i sammanhang där jag känner att jag inte kan koderna, inte vet hur jag borde bete mig och där jag (och det är centralt) verkar vara den enda som inte vet. Jag vet att det inte är så, det är inte bara jag som känner mig fel (för den känslan är också en sak som jag kan prata med mina nära vänner om) men när jag var yngre kunde jag ofta undra om jag hade råkat missa en kurs i kvinnlighet, någon slags hemlig studiecirkel som alla andra tjejer hade  varit med på.

Den känslan hänger i än idag. Och då är det så grymt befriande att lyssna på någon som Caitlin Moran.  

Jag är båda

Jag tror att det är såhär. Och detta kan vara det ärligaste jag skrivit på länge.

Han har en blogg. En helt annan blogg än denna, en blogg som utgår från hans jobb och livspassion: filosofi och kultur. Han skriver seriösa, kloka saker och jag är jättestolt över honom. Verkligen.

Men det är samtidigt där den börjar, min känsla av att vara utanför allt. Jag känner inte att jag kan delta på den arenan, att jag kan inspirera eller fråga något som betyder något. Så jag läser men deltar inte. Säger aldrig något. Jag tror att det gör honom fundersam, men jag vet inte. Han säger heller aldrig något.

Jag skriver om mitt liv, om honom och barnen, om vardagen och livet i stort och smått. Man kan inte och ska inte jämföra, men ibland känns det så typiskt. Jag är kvinna och jag simmar runt med  funderingar och grubbel på kärlek och barn och vardagsliv. Han är man och svävar i en annan värld, en vetenskaplig värld där jag inte når honom och där jag inte finns.

Just idag känns det så extra tydligt. Jag har just slutfört ett värdinneuppdrag som i stort gick ut på att jag skulle vara snygg och trevlig. Han har samtidigt varit borta på vetenskapliga uppdrag.

Den stora och viktiga frågan är: hur hanterar jag detta? En del av mig vill vara med, vill tävla på samma villkor. Denna jag, som jag tror att jag tycker mest om och helst vill vara, tänker att jag också kan fast lite andra saker. Denna jag struntar i att hon inte får någon uppmärksamhet utan tänker att det är skönt att inte vara yta och att hon minsann kan allt själv. Hon har dock en liten brist och det är att hon har en tendens att bli lite stängd. Hon kryper in i en bubbla och det gillar jag inte.

En annan del av mig blir ledsen och känner sig meningslös. Henne vill jag läxa upp och peppa i nån slags märklig mix. Jag blir arg och trött på henne men känner samtidigt en slags ömhet och respekt för hennes ärlighet. Hon vågar visa att hon behöver kärlek, att hon dör om hon inte blir sedd. Denna jag längtar efter allt, hela tiden och blir så lycklig att hon börjar gråta - mitt i allt så att folk ser - när han skriver i ett sms att han är stolt över att vara hennes pojkvän. Även om ingen annan läser det.

Jag är båda. Jag får oftast ihop dem till en, till en helhet av sårbar styrka, skör kaxighet och en känsla av att vara lyckligt lottad. För jag tror faktiskt att det är just det som är poängen: att jag är båda.    

Liten

Efter stressen kryper rastlösheten på. Jag har varit här förr: en tid av extrem press och stress, med längtan efter lugn och ro, mynnar ut i tomhet och längtan tillbaka till det höga tempot. Jag vill ha kvar energin som stressen ger, men slippa känna mig pressad. Kunna och orka göra det jag inte hann. Men nu - lördag förmiddag efter tre veckor med lite för mycket av allt - är jag helt loj. Det enda jag tar mig för är att titta på gamla Babel på play. Väldigt givande, såklart, det är inte det. Men jag skulle vilja uträtta mer. Men både kropp och hjärna är liksom avstängda idag.

Jag känner samma längtan som vanligt när det är barnhelg. Vill ha honom här, vill ha vardag. I takt med att barnen blir mer och mer självständiga (ofta inte ens hemma en sån här dag) känns livet i varsin lägenhet alltmer meningslöst. Jag lider inte, jag älskar mitt hem och trivs med allt här. Men att ha honom här (alltså: i ett nytt gemensamt hem) skulle ju bara göra allt ännu bättre. Det finns ingen poäng med att han inte är här, tänker jag när jag längtar som mest.

Att vara ensam med barnen, hinna prata med dem utan att det finns en person till som vill ha uppmärksamhet är bra. Jo visst, såklart! Men eftersom han inte på något sätt är en person som pockar på uppmärksamhet hela tiden, som söker mitt sällskap och har svårt att underhålla sig själv, så är det ett minimalt problem.

Längtan gör inte livet dåligt, jag är lycklig och tillfreds i det stora hela. Men jag har ingen lust, i alla fall inte just idag, att låtsas att jag inte längtar. Att livet är lika bra utan som med. Det är det inte. Han är en del av mig och han fattas. Jag struntar i om det är litet och ynkligt att känna sig ensam utan sin man. Jag längtar och saknar. Jag är liten utan honom men jag skäms inte.      

Tjejer

Ibland känner jag mig så fel bland tjejer. Så... ointresserad av det traditionellt tjejiga. Så kass på att prata kläder och trädgård (har ju inte ens nån...) och allt sånt som tjejer ofta pratar om. Trivs särskilt illa när det är många tjejer i grupp, då blir jag en slags utböling.

Men tjejer är också en enormt viktig del av tillvaron. Allt det stöd och den omtanke, alla de oändliga samtalen, alla kramar. Vem vore jag utan?

Idag har en tjej gjort min dag. Igen. Jag håller på och väljer klänning för ett speciellt event och har beslutsångest. Inte minst för att sånt där ju inte riktigt är jag. Pojkflickan måste dra på sig en långklänning och det är svårt att veta vad som är fint. Pojkvännen i all ära, men det bästa han kunde klämma ur sig var "jag tror jag tycker bäst om den med ärm" och "den sitter ju bra".

Så jag messade två bilder till en vän för att hon skulle kika och komma med ett tips, en åsikt. Och det gjorde hon. Sannerligen och mer därtill. Jag måste berätta för det var så fint och så kul.

Åh, herregud vad snygg du är! Alltså, den sista är ju röda mattanvarning men jag kan tänka mig att folk kommer att glömma lyssna och bara titta då. Den första är mer bissniz sexy och old school, tror mer på den. Men shit vad fin du är i båda, lova att gå ut på lokal i dessa snart!

Tack! säger man då. Tack, tack och puss och kram på det. Tjejer, alltså.

Jag?

Älskade människan kan göra mig så ledsen
Och jag själv kan göra mig så skamsen över att vara ledsen
För jag är ju inte ledsen
Inte alls
Jag behöver bara bli sedd, känna mig horisontell

Och så är jag romantisk
Drömmer drömmar om oss som jag får ha för mig själv
Jag kan inte tvinga honom att vara vare sig romantisk eller
dela mina drömmar
Jag kan bara välja mellan att ha dem
och att inte

Jag kan ta bort dem, tänka bort
Finna styrka i annat

Men jag vet inte om jag vill
Är jag jag då?

Jag lever!

Jo men alltså jag gör det! Jag vill säga det, inte bara för att jag har varit tyst ett tag utan för att jag verkligen gör det. Liv alltså, hektiskt sådant just nu - därav tystnaden: barn högt och lågt, sjukdom, arbete upp över nocken. Men i övrigt, vilket gör att jag orkar: kärlek och fina ungar som är trygga i livet och har det bra. Numera två ex/barnpappor att prata med utan att det blir tjafs efter rad ett. Skönt och nödvändigt. Trodde ett tag inte det skulle bli så med Yngstans pappa, nånsin, men nu är vi där. Umgås gör vi inte direkt, men vi kan prata och hänga och det gör Yngstan så gott! Och jag har en fika/vinkväll bokad med hans nya kvinna. Känns finfint.

Och min kärlek han bara finns. Han bara är den bästa mannen jag träffat. Med allt som är han och det finns en del som man skulle kunna irritera sig på. Som jag kanske hade irriterat mig på om jag träffat honom för tio år sen. Men nu gör jag inte det. Nu är det han och han är olik på vissa sätt och bara sig själv. Det är så det är och så älskar jag livet och honom. Jag är mer hemma än någonsin. Levande livet.

Helg och sen måndag

Livetjobbet, jobbetlivet. Just nu idag är det typ samma sak. Inte mycket mer hinns på hela denna vecka än jobbajobba.

Sova med ryggen mot hans mage ska jag och krama hans hand frukostkaffet.

Sån tur att helgen tankade mig full med kärlekslung, värme inifrån och ut och ett vackert vi.

Oss. Tankade helgen full.

Skalet och bristen

När längtan blir för stor, bristen på vardagstid och -närhet alltför påtaglig. När bristkänslan tar över hela kroppen. Och blir till kramp och omöjlighet. Till litenhet och tankar om att det bara är jag-

Fredagskväll med aw på lokal som jag älskar. Följt av hemmamys som jag också älskar. Soffhörna och teve och prataprata som man kan fortsätta göra när man ser på Dobidoo och Skavlan. Vi pratar konstant, om allt, kastar oss mellan olika ämnen och är lika ivriga båda två. Med honom kan jag vara engagerad utan att bli kallad arg, jag kan prata i mun på honom utan att han surar. Det är befriande.

Men så blir nåt fel. Jag vet inte vad det är som händer, vad det är för gräns som byggs upp (är det jag som bygger upp den?) som gör att närhet och nakenhet känns... nej inte jobbigt men stelt, ovant. Som att all tid utan gör att det blir krampartat. Nu äntligen och så blir det inte fint alls utan nåt annat. Och jag blir ledsen och stänger in mig i mitt skal. Innanför finns all längtan kvar, orörd och osmekt.

När kvällen blir natt somnar vi ifrån allt och på morgonen är det frukostprataläsatidningen och planeradagen. Och jag avslutar kramen innan han hinner göra det fast jag vill stå kvar i en evighet i hans tröjdoft.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen med all längtan.

Tvätten och resan

Jag tycker om att tvätta. Och stryka. Vika och stoppa in i skåp kan duga det med. Vad beror denna vardagspassion på, kan man undra. Det gör jag inte. Jag bryr mig inte om varifrån den kommer, jag tar bara vara på den. Tvättstugan är ett bra ställe, det har jag alltid tyckt och att ta upp den rena doftande tvätten är lite vardagslyx. Stryka är vilsamt och därtill värmande för en som ofta fryser.

Idag är jag glad åt en fin arbetsvecka och bra möten. Och åt att det snart är helg. Fredagsvin med min älskling följt av hemlig resa. Det blir fint som snus och gissa om jag längtar.