Walk the line

Jag är lite seg i förkylningskolan idag och ligger därför
under en filt och ser på film
Walk the line har det blivit nu på förmiddagen och kanske
klämmer jag en till efter lunch

Det var en väldigt bra film och den fick mig att fundera vidare
på det här med svartsjuka
På ett alldeles speciellt sätt
För er som inte sett filmen blir det måhända lite kryptiskt
och kanske rentav en spoiler, men det kan inte hjälpas
Några scener fick mina tankar att löpa fritt

Den första är
den där Johnny kommer hem till familjen efter en turné
och av sin fru avkrävs att bara prata om vanliga saker,
dvs sånt som rör hennes liv,
och inte om turnén och musiken, som rör hans liv
Han protesterar - förstås - mot detta orimliga krav
Att inte få prata om det som är en så stor del av livet med den
person som antas stå en närmast...
Vad har man för relation då?

Den andra är
den där Johnny hänger upp foton i sin studio hemma,
foton på bandet, men framförallt på June
Det blir så smärtsamt tydligt att det är June som är kvinnan
i hans liv

De båda scenerna tillsammans visar just det som jag tror att
svartsjuka handlar om för många: rädslan för att någon annan
ska vara viktigare än man själv
Att den man älskar ska dela sitt innersta med någon annan
Prata om de viktigaste sakerna med någon annan

Jag tror att det för de flesta inte alls handlar om sex eller en förstulen kyss
utan om just det: rädslan för att inte längre vara nummer ett

Det är en oerhört begriplig rädsla, på ett sätt
Att den människa jag vill dela allt med plötsligt
ska välja någon annan än mig,
det gör ont bortom allt förstånd

Men
Det är fortfarande så att för många svartsjuka människor
så handlar det inte om en befogad rädsla
Det handlar inte om att likt en Vivian Cash stå bredvid
och se sin man försvinna in i en värld med en annan kvinna
Det handlar om litenhet och viljan att äga
och det är en helt annan sak