Jag har funderat massor på svartsjuka genom åren
Om man lever med en svartsjuk människa tvingas man till det
Den genomsyrar hela tillvaron, obehaget i att aldrig veta vilka
mail, sms eller dagbokssidor som blivit lästa
Först nu känner jag att jag verkligen har landat på andra sidan
och kan se på det med en efteråtblick
Jag pratade med Rocky som frågade om vi skulle ses när
han kommer till min stad om ett tag,
om det är ok med din nya kille
Såklart att det är! svarade jag
För det är det ju
Men varför är det det?
För att min älskade inte är svartsjuk av sig?
Eller, som min exman skulle ha hävdat, för att jag inte ger honom
anledning att vara det?
Alltså: Är svartsjuka en läggning eller en reaktion på omständigheter?
Kan vem som helst bli en sån som inte drar sig för att
läsa sin partners sms, leta igenom fickor, rota i datorn etc?
Jag vet ju vad jag tror, men vad tror ni?
6 kommentarer:
Jag tror främst det är en läggning, men jag tror också att man kan väcka uns av svartsjuka, som i sin tur kan växa. Jag har aldrig känt mig svartsjuk i relationer tidigare, men jag kunde förstå känslan när jag träffade A. För om honom brydde jag mig på något annat vis. Jag vet inte om det var det? När vi sedan hade en dålig tid så började han säga saker om sitt ex eller om framtida potentiella (rent abstrakt) som gjorde att det kändes obekvämt, svartsjukt. Jag kunde känna mig svartsjuk på hans ex för hans ord. Nu säger han inte så och jag känner inte heller så. Jag känner ingen oro för att någon han träffar skulle vara ett hot mot oss, jag skulle kunna uppmuntra honom istället att fika med exet. Så jag tror det är en kombination, verkligen.
Jag tror nog det kan vara både en läggning och något som växer fram.
Om min partner har ett förhållande med någon bakom min rygg, och jag misstänker det, och börjar leta bevis och påstå att han träffar någon annan, så kan man ju kalla mig svartsjuk. Men då finns där ju en orsak. Att han faktiskt är otrogen.
Skulle han sedan vara mig trogen och inte ha någon annan parallellt så hade jag nog haft svårt att tro på det och känna mig helt trygg.
Då hade jag säkert varit svartsjuk i det förhållandet.
Tillsammans med en ny partner som inte bedrog mig hade jag inte behövt vara svartsjuk eller leta bevis, och hade kunnat säga att jag inte var en svartsjuk person.
Svartsjuka som uppstår utan grund beror nog för det mesta på en låg självkänsla och rädsla för att bli lämnad.
Ett tillägg. Tror du inte din älskade skulle bli en svartsjuk person om du bedrog honom?
Eller skulle han inte bry sig om du var med andra?
Jag är en väldigt osvartsjuk person som själv har många vänner av det andra könet och sällan har problem med att mannen jag älskar har det med. I en enda relation har jag blivit snokig och kollat mobiltelefon, och det gjorde jag för att jag kände på mig att det fanns lögner och svek med i spelet. Och det fanns det, visade det sig.
Så för att svara på din fråga - jag vet inte om det kan kallas svartsjuka, om man snokar för att man känner på sig att den andre går bak ryggen på en. Jag vet ju bara att det i mitt fall inte handlade om att jag ville begränsa mannen det var fråga om, jag ville bara veta sanningen. Jag har aldrig, vare sig före eller efter honom, känt behov av att snoka på det viset. Men han ljög för mig och jag kände det.
Är det svartsjuka? Jag tycker att svartsjuka handlar om något annat. För mig är svartsjuka en obefogad rädsla för att inget betyda som tar sig andra uttryck. Att vara orolig för att bli bedragen av någon som bedrar en kallar jag inte svartsjuka, utan ett helt enkelt skitjobbigt liv. Och för att förtydliga - skulle jag känna så igen som jag gjorde då, då skulle jag inte snoka efter bevis igen. Jag skulle lita på min känsla och göra slut direkt.
Suziluz säger det: svartsjuka är en obefogad rädsla för att inget betyda som tar sig andra uttryck, projiceras på partnern. Kram på dig! /Ekorre
Jag tänker såhär: svartsjuka är till stor del en fråga om läggning, och med det menar jag inte att det i första hand är medfött utan att det beror på saker man varit med om tidigare. Den som är trygg i sig själv är inte lika benägen att vara svartsjuk som den som har svag självkänsla. Sen finns det en del som handlar om att vilja veta allt om sin partner. Det finns människor som inte kan acceptera att partnern har ett liv utanför relationen, som vill dela allt och ha koll och insyn i allt. En sån person är svartsjuk till sin "läggning".
Men sen beror det förstås också på den relation man är i. Även en i grunden trygg person kan såklart bli svartsjuk om det är uppenbart att partnern har någon annan vid sidan av.
Jag skulle bli svartsjuk om det var så (och det skulle min älskade också, det är jag ganska säker på). Men sådär utan skäl är jag inte svartsjuk. Och inte han heller.
Skicka en kommentar