När händer det? När dör kärleken?
Vet man det direkt när det händer
eller är det möjligt att se det först efteråt?
Om man orkar vara brutalt ärlig mot sig själv borde det
vara möjligt att upptäcka det på en gång
Men jag vet inte
Jag är i ett efteråt nu
En tretton år lång relation tog slut för drygt ett halvår sen
Tog slut sådär formellt alltså
Men när tog den egentligen slut?
Var det när det var slut första gången, hösten 2008?
Eller var det under den där hemska semestern på en
grekisk ö, sommaren 2006?
Eller var det när han ägnade en sommar åt att flirta med andra
och öppet förneka mig?
Eller är det ännu längre sen?
Hade vi det någonsin bra?
Det är ingen rolig fråga att ställa sig efter tretton år
och kanske måste jag inte svara
Men det är så tydligt nu
Skillnaden
Att vara i en relation som är så som jag vill
Att älska så som jag vill och att vara älskad för den jag är
Kärleken dör när respekten saknas
Det tror jag är svaret
Då hjälper inga gemensamma intressen i världen
3 kommentarer:
Man ska inte glömma att "så som jag vill" ändrar sig med tiden. Så som du ville då kan ha varit så ni älskade varandra då. Så som du vill nu kan vara något helt annat. På tretton år hinner man ta många lärdomar och skapa nya referenser, ramar och placera ut exakt vad som är övertramp. Jag har haft många förhållanden som inte varit som detta men jag har aldrig haft samma krav heller.
Kärleken kan återuppstå efter att ha dött....
Det är min erfarenhet i alla fall.
Jag tror som Caroline att för 13 år sedan hade du kanske en annan syn på hur du ville älska och bli älskad.
Jag tror inte att din nuvarande relation kommer kännas likadan om 3 eller 7 år som den gör nu.
Bättre eller sämre, det får man veta under resans gång.
Att lära känna en persons alla sidor tar tid. Jag tror att den första tiden oftast lockar fram bådas bästa sidor, men med tiden kommer även de andra sidorna att synas.
Då får man se om man kan leva med även de mindre goda sidorna hos varandra.
Självklart förändras man på tretton år. Jag är en annan nu. Starkare, tryggare. Men jag minns ganska väl hur det var då, hur rädd jag var för att inte bli älskad, hur tacksam jag var för att han ville ha mig. Hur det fick mig att köpa hans bild av hur det skulle vara. Jag la mig under honom. Han la sig över mig, men han var inte stark nog att vara lyhörd och visa respekt. Det skapade en massa frustration hos mig och den tog jag ut på honom när jag blivit starkare och kunde göra det. När han blev den svagare. Det är inte snyggt och jag är inte stolt över det. Men så var det. Bland annat.
Det vi hade var aldrig balanserat och sunt. Det var disharmoni från början och det handlar inte om att förälskelsefasen gick över. De sidor som jag hade svårt för syntes direkt, innan vi ens var ett par. Jag ville bara inte se. Jag ville inte fatta hur det bli, men jag vet att jag egentligen förstod.
Skicka en kommentar