Min älskade har det lite tufft just nu
Det är inget som rör oss men ändå rör det ju oss
eftersom det gör honom ledsen och grubblande
Jag försöker finnas där så mycket som det går och det
är verkligen ingen uppoffring eller något som känns jobbigt
Det är absolut självklart att stå bakom honom, lyssna när han
berättar och ge värme och stöd
Det enda som kan göra mig ledsen är om han
inte vänder sig till mig utan sluter sig
Då känner jag mig utestängd
Igår satte han ord på hur det känns med mig:
att det är ovant att jag står bakom honom
Han har inte känt så på länge, inte såhär som nu
Jag inser att jag inte heller har känt det på länge
Alltså det självklara i att jag vill stå bakom och finnas där
Det finns inget krav på att jag ska det
men det finns en stor och djup tacksamhet över att
jag gör det
Skillnad
Jag är lojal för att jag älskar honom gränslöst mycket och
för att han är en väldigt, väldigt bra och fin person
Men också för att jag inte avkrävs det
Han räknar inte med, han tar emot
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar