Mitt barn är orolig
Min lilla Yngstan med de stora känslorna
och drama queen-personligheten
Jag är van vid att det är mycket kring henne
Men nu har det funnits ett stort lugn under lång tid
Paradoxalt nog, mitt i skilsmässan
Men det är som om även hon förstår, fullt ut, att detta
var det bästa som kunde hända
Men nu
Nu är livet snart ett annat för henne
En stor förändring är på gång och jag
är belagd med munkavle
Nå i alla fall
Det är inte här hos mig det stora händer
Missförstå mig inte nu: det som händer i mitt liv är stort
Men det drabbar inte henne
Tvärtom: det ger henne ett lugn
Det är hos hennes pappa, i pappalivet
Jag ser hennes oro, orden som inte vill komma
Lojaliteten som är så stor, så stor
Jag är glad, på sätt och vis, att hon agerar ut sin oro
när hon är hos mig
Det är ett bevis på att hon är trygg här
Men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är
så jävla orättvist
Jag orkar, jag har energi och värme så det räcker till
ett oroligt barn, absolut
Men jag skulle vilja ha harmonin
Jag skulle vilja att han fick ta mer av effekten av sitt levande
3 kommentarer:
Det är ju nästan som man skulle kunna ana att yngstan skall få ett syskon.... Lite tidigt tycker jag då
Anonym: Om det skulle vara så, ett syskon, varför är det då för tidigt? För tidigt för vaddå? Kan andra bestämma vad som är tidigt eller vad som är lagom? Vad är det man ska vänta på?
Fortfarande lycklig: Harmoni är ett sällan tillstånd i livet, det är nog bäst att vänja sig :) Det är ju också rätt vanligt att man tänker högt för andra, inte den det egentligen berör. Kanske inser man att man inte har så mycket att säga till om utan mest behöver hitta ett sätt som gör att man kan fortsätta och känna sig fin i det.
Eftersom jag har lovat att inte säga nåt om det så väljer jag att inte kommentera, Anonym. Och det är i vilket fall inte _anledningen_ till hennes oro som är grejen utan det faktum att jag skulle önska att ansvaret hamnade hos rätt person.
Caroline: Harmoni är inte ett sällantillstånd för mig men det beror kanske på vad man lägger in i det. Jag menar vardagslunk, att vara tillfreds och känna att livet funkar. Det känner jag i stort nu och har gjort sen i höstas.
Jag pratade med Yngstan igår kväll, efter ännu ett obegripligt utbrott, och hon sa att det nog var så att han känner sig ledsen och rädd inför det här som ska hända. Också, vid sidan om de glada känslorna. Kan man bara nå fram dit är jag nöjd.
Skicka en kommentar