Jag minns en replik från en av mina favoritfilmer,
När Harry mötte Sally
Harry har just blivit lämnad och saknar Helen, exfrun
Sally frågar vad det är han saknar och han säger att han (bl a)
saknar the idea of Helen
Tanken på Helen
Tanken på att hon är hans fru och att det är de,
att de hör ihop
Jag känner igen mig i det
Jag kan sakna Mannen när han är borta
men egentligen är det kanske bara tanken på honom
som jag saknar
Allt det som han skulle kunna vara
som vi skulle kunna vara
Som gör att det är lättare att sakna honom
när han är borta
än att trivas med honom när han är här
The idea of a man
Det finns många människor jag kan ha en idé om
eller tanke på
Som omgärdas av ett skimmer som, det vet jag ju,
bara är en del av deras hela
Säkert skulle jag reta mig på dem med
känna mig krävd och trängd och vilja vara ensam
med dem med
Säkert?
Nej inte säkert
Och den lilla tveksamheten växer till en nyfikenhet
Gör mig lite mindre sugen på kamp
3 kommentarer:
Visst. Jo. Det ligger ju någonting i att människor ÄR olika, och vi påverkar varandra olika. Men man själv är fortfarande en slags rörlig konstant. Det är hela tiden ett balanserande.
Men visst. Jo. Jag kan bara tala för mig själv, och jag tycker väldigt mycket om vardagen med Jakob. På ett annat sätt än jag gjort i tidigare förhållanden. Det är ett mer grundläggande lugn, liksom. Mer gott.
Men jag vet inte om det handlar om att jag har träffat rätt med Jakob, eller att jag har gått sju år i terapi och gjort upp med en hel del gammalt skit. Eller om jag träffade Jakob för att jag gått i terapi. Det kan faktiskt vara vilket som.
Men jag sätter en slant på att utan terapi, inte lika skön vardag med Jakob. Faktiskt. Hur fin han än är. För det hade inte JAG klarat.
Har ni någon gång haft det så där fantastiskt himlastormande rusigt fantastiskt bedårande med lust och kärlek och ALLT? Var det i så fall under en lång period, eller just i början eller..?
Suziluz:
Jag tänker ju lite så: att det kanske är jag som inte funkar med folk, som får spader på min partner oavsett. Att allt ligger hos mig. Samtidigt tror jag inte att det är så enkelt. Visst, jag är inte "lätt", jag är ganska krävande och kan ha svårt att släppa på min gard. Men samtidigt vet jag att jag är ganska flexibel och anpassningsbar om jag bara känner att jag får ha mitt space.
Jag gick i terapi förrförra året men slutade eftersom jag inte hade råd efter separationen. Men jag hade absolut behövt det. Det finns många sår i mig och de märks.
Caroline: ja, det har vi men det var länge sen det var en sammanhängande period av säkert bra, om du förstår hur jag menar. Alldeles i början hade vi det, men ganska snabbt kom stråken av krav och gnäll och nattligt ältande in. Kärleken har tagit stryk, helt klart.
Skicka en kommentar