Lite längre bort

Det lilla pirret, känner du det?
När man sitter på jobbet och tänker på honom
och bara "mmm..."

Nej, Äpplet, det kan jag ju inte säga att jag gör
Men varför gör jag inte det?
För att allt är över och borta?
Eller för att allt skitigt och sårigt ligger emellan?
Iså fall (alt. 2) så finns det hopp
Annars inte

En anledning till att inte:
Igår hade jag vansinneshuvudvärk
av det där slaget som gör en helt snurrig och väck

Yngstan ringde från lekparken och ville plocka med sig en kompis hem
Jag sa nej, angav huvudvärksargumentet
Detta köpte Yngstan inte utan fortsatte tjata
Jag surnade till och la på
Yngstan ringde igen och jag bad
snälla Mannen, kan du ta det
Han gjorde det och fick Yngstan med på tåget
Ingen kompis när mamma har huvudvärk

När de lagt på sa jag mitt allra uppriktigaste Tack för att du tog hand om det

Där kunde det varit punkt
Men det var det inte
Nej, för där kom dagens tillfälle att pika mig för att jag
1. är för dålig på att säga tack
2. brukar (?) anklaga honom för att inte vara lojal mot mig vid såna här tillfällen

Ja, så rullade det igång
Och först när jag började gråta kunde han förstå att han kanske inte var så smidig och att det kanske var han som hade gjort fel

Och jag, jag fann mig själv ännu lite längre bort