Jag sa det till honom
Jag sa det som jag tror:
att jag inte kan fråga mig vad jag vill och känner eftersom
det inte finns något utrymme för nån handling
Det finns inget annat än stanna och jobba och få det att funka
Jag har bestämt mig
för att jag inte vill ge upp
för att jag inte vill vara den som förstör för barnen igen
Och i det landskapet av icke-val kan jag inte känna
För att känna vore att kanske känna att jag inte vill
och det går inte
Det går inte att inte vilja
Så jag känner ingenting
Jag stänger av och ger allt till barnen
När den längtan jag kände under helgen, när han var bortrest,
inte följs av lust och vilja till närhet när han kommer hem
Då ställs frågor som man måste svara på
Jag och han ställer dem
Jag måste svara
Och jag vet ju att jag kan
Jag trodde aldrig att jag skulle hamna här
Stanna för barnens skull
Är det det jag gör?
7 kommentarer:
Om du känner att du stannar bara för barnen så är det verkligen dags att gör något aktivt. Antingen ta mod till sig och faktiskt avsluta relationen medan ni fortfarande kan vistats i samma rum, eller att jobba, verkligen jobba (med hjälp av terapi, familjerådgivning etc.) på att hitta tillbaka.
-Rob
Alternativet att fortsätta som nu (förresten är att inte göre ett val också ett val) har bara ett möjligt slut - ömsesidigt förakt och avsky. Och sen blir det skilsmässa iallafall. Med skillnaden att det blir en bitter arg skilsmässa där ni inte kommer att stå ut med att ens se den andre.
Nåt du bör fundera på här också är att du säger att du inte orkar, att du stannar... Det gäller honom också. Hur länge kommer han att orka vänta på att du ska orka göra nånting, att hitta tillbaka till sexlivet? Till sist kanske han tar det steg som inte orkar göra. Jag vet att jag nog skulle göra det om jag fick höra "ja, vår relation suger, men jag orkar inte göra nåt åt det, det får vara så här, jag älskar dig inte längre utan stannar för barnen", vilket verkar vara det du säger.
Jag hade avskytt dig om du stannat hos mig utan att stanna för mig och jag sedan, senare, fick reda på det. Att du inte haft ambitionen att stanna för dig och mig.
Och jag hade lämna om jag fick reda på att det var din plan.
Hur hade du velat att HAN gjorde om han var i din situation?
Det måste vara oerhört jobbigt att vara HAN nu. Men också att vara DU. Jag lider med er bägge.
Hur menar du att det inte finns utrymme till handling? Bara jobb och att få det att funka? Blir inte det lite att skylla ifrån sig på någon/nåt.....vardagen, honom? Ni är väl två som skulle kunna hjälpas åt OM ni båda ville ha varandra som livs-och kärlekspartner fast att det finns många barn och hushållsskötsel att också ägna sig åt?
Jag tror visst att det alltid finns utrymme till handling och framförallt ställningstagande. Även om det kan vara olika svårt för olika människor. Egentligen har du ju redan tagit ett beslut fast att det blev lite inlindat ändå. Menar du på allvar att det inte är för hans och er skull du vill stanna utan bara för barnens skull? Ska du inte ta det ansvaret då och vara den som bryter? Nu verkar det nästan som om du lämnar över just det till honom som inte vill göra slut, han som vill fortsätta kämpa. Han som hoppas på er två. "- Här, du får mig ta mig såhär, du får inte min kärlek, men jag stannar kvar för barnens skull. Det är ditt val, du bestämmer och gör som du vill!"
Att det kan vara läskigt att säga att man inte vill kämpa för att man inte älskar längre och stå för det och vara den som lämnar och se hur ledsen den andre blir är förståeligt. Men det blir ju grymt att göra så här. Av alla svåra saker som finns att göra, vad tror du gör minst ont och vad är mest kärleks- och respektfull att göra nu i din situation?
Jag är också en velig människa vill jag säga. Och så länge det bara drabbar mig själv, tex att gå miste om saker, händelser och människor så må det vara okej, men när andra far illa känns det så mycket värre, att jag numera lärt mig att hellre ta tjuren vid hornen. Ibland bara måste man fast man säger och känner att man inte vill och kan.
om du inte tillåter dig att känna och ta ansvar för dina känslor - de där som kallas negativa - så kommer du inte heller att känna glöd, värme och kärlek. Man kan inte välja att bara känna en sorts känslor, det är nödvändigt att låta alla finnas. Och lära sig hantera dem.
Det finns våldtäkter av många slag - och de som gör våld på känslorna är ofta en sorts egenvåldtäkter....
Jag tror nog att det är dags att lämna... Du har egentligen redan gjort det, men nu blev det en skillsmässa light istället. Ni har separerat, ni har inte sex och du vill inte vara hon om nära. Du trivs bra själv, men vill inte förlora "att höra ihop" med någon. Därför har du kvar din man, och låter honom inte gå, eftersom du samtidigt säger att du vill, trots att du visar att du inte vill.
Jag tror risken för otrohet är stor i det här fallet. Nej, jag tror inte din man är otrogen, MEN om det plötsligt dyker upp en potentiell kärlek som intresserar sig för honom, då tror jag at det kan hända. Även du är i riskzonen för otrohet, och där vill ni nog in te hamna igen.
Ni skulle kunna testa att vara ifrån varandra helt och hållet i ett par veckor. Inte ha någon kontakt alls.
Det viktigaste är att du tar ställning. Nu, inte sen.
Håller med föregående talare. Tror att det var ett stort misstag att Ni aldrig lät separationen bli just det - en separation, där man umgås mindre (kanske inte alls ibland) och får känna efter. Saknar jag den andre? Och isåfall vad? Om inte, vad ska jag göra åt det.
Nu blev det inte ens en skiljsmässa light, det blev en separation light som snarare ökade stressen för nu skulle det schemaläggas när vi ska vara hos varandra och klagas och skuldbeläggas när man inte ville umgås och "bara" vara hemma ensam. Alldeles för snabbt kom idén om att flytta ihop igen upp, innan någondera parten hade hunnit fundera och känna efter.
-Rob
Tack. Tack kära ni för att ni så klokt och strängt resonerar om mig och mitt liv. Jag har stor nytta av att läsa och läser igen och igen. Just nu har jag inga svar. Vet inte vad som blir. Men det är skönt att ha sagt. Som det är.
Skicka en kommentar