Min familj

Sommaren är en konstig årstid
Eller... det är inte sommaren som sådan som är konstig
utan detta att livet är så annorlunda
Ledigheten, alla dagar som ligger där framför en
möjliga att fylla med i stort sett vad som helst
Barnen som kommer och går på ett annat sätt
Veckor som inte är så inrutade, som inte följer
fredag till fredag-mönstret
Massor av dagar i rad som är helt barnlösa, varken
hans eller mina är med oss
Vi är ovana vid det, men det går snabbt att vänja sig
vid att bara vara vi och ha all tid i världen
för vuxensaker (i vid mening)

Nu är en vecka med barn och det är efterlängtat, alla tre
är hemma samtidigt
Men han saknas, fattas, längtas efter
Jag vill ha allt samtidigt, känner otålighet och rastlöshet
mitt i semesterfriden

Jag vill inte ständigt vara utan en eller flera delar av min familj

Men gud vad jag är glad att jag inte är
småbarnsförälder längre, varken till egna eller hans
Ingen i min familj är ensiffrigt tal gammal och det är himmelskt:
Att vara och resa och hänga med stora barn
Att slippa blöjor och gnäll och spill och nattningar som aldrig
tar slut
Jag hade fixat det såklart, men jag är väldigt tacksam för att
min älskade fick barn innan trettio och inte mera nyss