Jag har en ny granne och han tycker tydligen att
lägenheten han köpt är grymt ofräsch för flyttbilen
hann knappt lämna gården innan hantverkarna var här
Klockan sju varje morgon börjas det
Just idag sandpapprar de spackel, inte så farligt kan tyckas men jag
kan tala om att när någon sandpapprar (heter det så?)
ett par decimeter från ens huvud, så vaknar man
Och kan svårligen somna om
Så här är jag, vaken och opigg
Det ger mig tid att fundera över det där med social kompetens
Jag inser att förväntar mig saker av andra
som jag inte klarar av själv
Eller... inte förväntar mig, mer tror att andra ska klara
Att bjuda in mig på ett smidigt sätt och på så vis tala om
för både mig och övriga i samtalet att jag är intressant,
att jag får vara med
Det tror jag att alla andra kan
Utom jag
Jodå, jag klarar det fint när jag är bland vänner
Då är det lätt att bjuda in en ny person
Men när jag pratar med någon som jag bara är ytligt bekant med
och kanske känner underläge mot
(ni vet sådär så att man nästan är tacksam över att h*n vill
prata med en)
då är det mycket svårare, då saknar jag redskap
Jag måste påminna mig om att jag är ganska normal
Att andra har svårt för samma saker som jag, att min
comfort zone är ungefär densamma som andras och
att andra blir ledsna i samma situationer som jag
Det är inte så svårt egentligen: vi är mer lika än vi tror
2 kommentarer:
Under långeliga tider, närmare bestämt från senare tonåren till 49 års ålder, har jag lidit av min "sociala inkompetens".
Vid närmare analys av problemet visade det sig att jag är jävligt kass på att mingla, men i övrigt har en väl utvecklad social förmåga som bistått mig på ett utmärkt sätt genom livet.
Frågan infann sig då huruvida jag hade lust att lära mig mingla? Det är nämligen inte särskilt svårt, hävdade de som värderade min sociala förmåga.
Jag tackade nej (jag betraktar det som struntprat att mingla och struntprat intresserar mig föga)och sedan den dagen har jag inte ägnat en sekund åt att våndas över mina bristande förmågor avseende mingel och dessutom blivit väsentligt bättre på att mingla när jag av något skäl hamnar i ett sådant sammanhang...
Att det gick så enkelt förvånar mig, det brukar krävas massor med arbete och tålamod för att komma över märkliga hang-ups, men knappast nåt jag är ledsen för! :-)
Jag tror att du sätter fingret på nåt väldigt viktigt där, Bobbie! Jag kan mingla när jag inte bryr mig för fem pengar om den/dem jag pratar med. När jag går in i mitt jobbjag och ställer mig utanför mig själv, mitt privata själv alltså. Men när jag gör det på en privat fest t ex så känner jag att det är en slags misslyckande att tvingas backa in bakom det skyddet. Intressanta tankar väcks!
Skicka en kommentar