Jag bär på en längtan efter hus
Jag vill bo i hus!
Det har jag nog alltid velat, jag bodde mina första sexton år
i hus med stor tomt och skogen runt knuten
Det har präglat mig, mer än jag fattade när jag var yngre
Då trodde jag att jag aldrig mer skulle vilja bo så
Då trodde jag att lägenhet i en stad (ju större stad desto bättre)
var grejen
Stad tror jag fortfarande är grejen, jag vill inte bo i en by
på landet
Men hus...!
På våren och sommaren slår den stora huslängtan till och jag
känner mig instängd i lägenheten
I lägenheter, oavsett vilken längenhet jag bor i
Men jag känner också nu, denna första sommar i frihet
att känslan av instängdhet är betydligt mindre
Jag andas lättare och trivs på balkongen
Jag längtar efter hus, jo det gör jag fortfarande, men jag
längtar också efter andra saker - som att bo ihop, att resa ihop
Hus är inte det viktigaste
Och vilken lättnad att jag och exmannen inte fullföljde
den desperata planen och köpte hus förra sommaren
Det var nära ett tag, inte i tanken kanske
men i handling
Det var bra att jag insåg i tid att det inte skulle lösa några problem
utan bara skapa nya
Det är så självklart egentligen: om man inte är lycklig med sin man
i lägenhet så kommer man inte att vara det i hus heller
Lokalen är inte grejen
2 kommentarer:
Ungefär som när relationen krisar och man väljer att skaffa barn i tron att det ska rädda relationen. Alltför vanligt.
Tror du det blir hus med din nya man inom kort?
Ja den varianten har man ju också sett! Då är ju ändå hus att föredra som desperat åtgärd: det går ju att ångra sig och sälja...
Nej, hus blir det inte. Han har ingen längtan och jag inser mer och mer att jag nog är en lägenhetsmänniska trots allt. Vi kommer inte heller att flytta ihop än på några år. Mest av praktiska skäl. Men jag har en stor, stor längtan efter ett gemensamt hem.
Skicka en kommentar