Jag är inte världens bästa på att mingla och prata med
okända människor
Särskilt inte om jag inte har någon som helst koppling till dem
Jag tillhör tveklöst den blygare delen av befolkningen
Att sociala sammanhang ibland får mig att vilja rymma
är inget jag lastar någon annan för, vanligtvis
Jag är inte bekväm och jag vet om det
Igår var jag och min pojkvän på fest
Jag kände ingen annan än honom, inte ens ytligt eller till namnet
Det var ok ändå, han kände inte heller någon
(förutom festföremålet då) så vi höll oss intill varandra,
pratade lite med några vid bordet och hade ganska trevligt
Vi hade tänkt oss en kortare visit men just som vi skulle gå hem
kom festföremålet förbi och ville presentera en gemensam kompis
från bloggvärlden
Aha är det du! Och du känner han och han också! Vad roligt!
Det som först såg ut att bli just ett kort hej, vad kul att
se dig i verkligheten!
Visade sig bli ett timslångt samtal mellan två män som inte
en enda gång vände sig till mig
Jo men det fattar jag ju att det var roligt för dem att ses
Men vart tar man själv vägen, på en fest där man inte
känner en käft
Går man runt och letar efter någon att prata med?
Ja det gör man kanske om man är av ett annat material
än jag
Men jag fixar inte det,
Jag sitter kvar, lyssnar och tänker att snart kanske de
frågar mig nåt eller säger nåt som jag kan haka i
Eller snart kanske de säger kul att ses, ha det fint!
och så finns det plats för mig igen
Jag är så väldigt trött på självupptagna män
Män som inte pratar med kvinnor
Men jag är också så väldigt trött på mig själv,
på hur jag blir i såna här situationer
Blä, liksom
3 kommentarer:
Det kan inte vara kul. Att ha den inställningen. Jag förstår verkligen. Men man får bara göra nåt åt det. Även om du tror att du inte fixar det. Det gör du. Bestäm dig för att bli en kallpratarexpert med okända människor. Annars blir du lätt en som tycker synd om dig själv och då var du där igen. Jag har också varit där en gång så jag vet. När man fått träna sig i sådant där mingelsätt och behärskar det så kommer du nog upptäcka en sak, det gjorde jag, att det är himla kul faktiskt. Inte alls så tomt och ytligt som jag ville tro och därmed hävda att sådan var inte jag. Fast att det hela handlade om hur rädd och ängslig jag var för att duga.
För att inte duga.
Jag vet inte riktigt om jag tolkar dig rätt. Jag har inte nån särskild "inställning", jag är bara för blyg för att vara bra på att mingla med okända. Särskilt om sammanhanget inte ger samtalsämnen, så att säga (som t ex en konferens gör). Jag tycker inte så himla synd om mig själv, jag blir mest sur över att jag inte klarar det. Och ja, jag tycker att de som pratar har nåt slags ansvar att försöka dra in andra i samtalet. Det är också en social kompetens att klara av det.
Skicka en kommentar