Jag funderar vidare på det där med att förändras
Att jag är en annan nu än jag var med Exmannen
Att jag också är en annan än jag var innan dess
Förändring livet ut, jo jag tror på det
I och av mötet med andra människor
Men ändå finns en bas, en grund nånstans
Ett jag som alltid är
På samma sätt som jag förändras av att vara med honom
förändras han av att vara med mig
Och på samma sätt som det finns ett grundjag så finns det
ett grundhan
(eller heter det en?)
När vi lär känna varandra, vi håller ju fortfarande på med det,
så förändras vi
Vi hör och ser och tar in och vi anpassar oss
Lägger det nya till det gamla
Vissa saker blir kvar, andra inte
Jag vill förändras med honom,
men jag vill att det ska ske av sig själv
Inte för att han dirigerar förändringen
Och vice versa, förstås: att han blir till i mötet med mig
men inte att jag styr detta tillblivande
Förändringen måste kännas bekväm för den som förändras
tänker jag först
Men sen inser jag att förändring kan vara skitjobbigt
och inte alls bekvämt, så det är inte rätt ord
Inte vad jag är ute efter
Jag menar snarare att jag vill känna att jag är chef i
mitt eget liv
Att det är jag och ingen annan som är vallhunden
3 kommentarer:
Så glad att du tagit dig ur en offerroll och vill fortsätta var din egen ledare eller vallhund som du säger. :)
Spännande och jobbigt att sätta en relation, ett samarbete och ett samspel, på plats!
Jag tror det är viktigt att ge varandra vetorätt OCH skyldighet att finna en tredje väg när den används. Och inte minst viktigt är att vara överens om att man får lov att ändra sig vartefter tiden går. Det enda som passar sig att hugga i sten är äreminnen...
Anonym: Det är jag också! Jag inser att jag hamnade där, eftersom jag var så besviken på hur mitt ex behandlade mig. Jag måste gå vidare! Leva mitt nya liv och sluta vara arg och ledsen över sånt som hänt innan. Och hoppas att han är en bättre man med sin nya kvinna (och det tror jag).
Bobbie: Ja det är sannerligen ett arbete. Så många små missförstånd det blir. Det är tur att vi kan prata med varandra och att vi båda är måna om att den andre ska må bra och inte vill köra på i egna hjulspår.
Förändring är inte bara tillåten utan önskad, så ser jag på det. Men det klart: om det skulle visa sig att de finaste delarna, allt det jag älskar hos honom, skulle bytas ut mot nåt annat, mindre fint, så skulle jag dra öronen åt mig. Men eftersom jag tror på tanken om utveckling tillsammans så har jag svårt att se hur det skulle gå till. Händer det har han redan lämnat mig.
Skicka en kommentar