Trögt regn

Jag stod och höll i en reabok häromdagen, en massa kända kvinnor berättade om sina mormödrar och deras liv. Trots att den var billig köpte jag den inte, men jag blev ändå inspirerad. Eller tvärtom kanske: ibland kan man bli mer inspirerad av att inte läsa vad andra skriver utan göra det själv istället. Men poängen är: jag borde nog fundera mer över min mormor (och morfar). Hur min mamma hade det när hon var barn. Min mormor är död sen mer än tio år så jag kan inte prata med henne, men min mamma finns kvar och jag tror att hon vill berätta om jag bara ställer frågorna på rätt sätt. Det handlar om en vilja att förstå, inte om att döma eller anklaga. Jag landar mer och mer i det, i förståelse. En bra förståelse som inte är vare sig uppgiven eller undergiven. Det är inte en förståelse som säger att jag ska acceptera utan att ifrågasätta. Det är en förståelse som gör mig lugnare.

Det är en riktigt trist dag utanför mitt fönster. Regn, grått, tre plus. En sån dag då jag måste kämpa lite för att inte bli passiv och trög. Jag tänker bäst när jag är i rörelse. Dagar inomhus, i stillhet, händer det inte mycket. Man behöver det också, men just nu behöver jag det andra mer.