Balans och prat

Balans i tillvaron tror jag att de flesta önskar sig och strävar efter. Balans mellan tid med kärleken, barnen, vännerna, jobbet, träning eller kul saker man vill hinna. Men också balans i relationen. Just det är något som jag har tänkt på en del på sistone. Jag tänker att det är viktigt att man inte tömmer ut allt bra man har och är, all energi och all charm och spiritualitet på andra och sparar sitt sämsta till sin partner. Att man anstränger sig och ger honom eller henne sitt bästa. Inte av rädsla för att bli lämnad eller för att inte duga annars utan för att man vill det. För att han eller hon är värd det. Och att det är mitt bästa, sån som jag är - inte nåt jag borde vara.

Men samtidigt är det viktigt att man ska kunna vara ledsen, trött och off när man kommer hem, utan att det är hela världen. Utan att man känner att man sviker sin partner och inte jobbar på relationen för att man vill lufsa runt i slackerpants en lördag eller är sur och otillgänglig när man blivit förbigången på jobbet. När man har tvingats fokusera så totalt på andra en hel dag på jobbet att man bara inte orkar vara social när man kommer hem.

Allt det där måste också få vara. Och för att det ska kunna fungera så tror jag att lösningen heter kommunikation. Om min pojkvän berättar för mig att han är trött, arg, ledsen eller vad det nu är, och ger mig någon slags förklaring så har jag inga problem med att han inte är på topp jämt. Att han är disträ, vill vara i fred eller kanske inte träffas alls en kväll. Men om han inget säger, om han bara försvinner in i sig själv, då börjar jag automatiskt grubbla på vad det betyder. Och får för mig saker.