Vem är jag och vad vill jag? De frågorna ställer sig nog de flesta människor, särskilt när de är unga och håller på att formas/forma sig till vuxna individer. Jag ställer mig dem fortfarande, för att inte fastna i nåt jag inte vill, gå vilse i krav och förväntningar. Inte bara andras uttalade förväntningar utan - minst lika mycket - de förväntningar som jag tror att andra har på mig. Både på jobbet och privat. För mig är det ett sätt att överleva, har jag förstått.
Ett löfte jag har gett mig själv inför det nya året 2012 är att bli bättre på att säga nej. Nej till att hoppa på meningslösa projekt på jobbet, sånt som ligger utanför det jag är anställd för att göra. Sånt som jag reflexmässigt säger ja till för att jag är rädd att jag ska väcka missnöje annars. Som om jag fortfarande vore en sextonårig sommarjobbare utan rätt till en egen åsikt. Nej till att befinna mig i sociala sammanhang som inte ger mig något. Och sluta skämmas över det. Sluta känna mig som ett asocialt ufo för att jag inte uppskattar parmiddagar med människor jag inte känner eller barmingel på ställen som spelar så hög musik att man inte kan föra ett vettigt samtal ens med den son står närmast.
Men vad säger jag ja till då? Jag har övat mig en del på att säga ja till massor av saker. Till sånt som jag inte vet nåt om. Till sånt som jag varit rädd för eftersom jag har onda minnen. Till nya sätt att tillbringa tid. Till människor, i handling och beteende. Jag övar vidare. Jag kan bli bättre på att ta ansvar och på att bekräfta andra. På att vara en strängare och snällare mamma, samtidigt.
Om ett tag åker jag till mamma för att prata och förstå. Henne lika mycket som mig själv. Då ska jag säga både ja och nej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar