Fortsätter fundera lite på det här med hämnd, bl a med utgångspunkt i Felicia försvann av Felicia Feldt. Hon menar (har jag förstått, har inte själv läst boken) att hämnden kan vara ett sätt att må bra, att gå vidare när man blivit illa behandlad. Att vägra försonas som något positivt. Vad skulle det betyda i mitt fall? Kan man hämnas på någon som som redan ligger ner? Någon som livet gett stryk på andra sätt.
Jag har emellanåt känt ett enormt behov av att hämnas på min bror för allt han gjorde mot mig under min barndom och mina tidiga tonår. Men jag kan inte. Jag har inte ens kunnat förmå mig till att vara arg på honom offentligt (och nu känns det som om det är lite sent att ta upp det till diskussion) eftersom det är synd om honom. Det är mina ord och jag som tolkar men enligt varje till buds stående kriterium på ett bra och lyckligt liv så är han förloraren om man jämför oss båda. Han har inga barn. Han har aldrig (såvitt jag vet) varit intim med någon. Han har (följaktligen) aldrig haft en relation. Han har få om ens några vänner. Han har inte gjort någon som helst karriär. Hans enda någorlunda frekventa umgänge är med sin (och min) mamma. Han är överviktig och klär sig i det som ligger överst i den rena högen. Han tränar inte och har inga fritidsintressen vid sidan om sin hund.
Man skulle kunna säga att jag har tagit varje tänkbar revansch på honom. Jag står över honom i varenda avseende om man tittar på oss utifrån. Det är inget skryt utan en objektiv bild, om man beaktar hur en lyckad människa ser ut i Sverige 2012. Det betyder inte att jag är en lyckligare människa. Det betyder inte att han tycker att han har ett sämre liv eller längtar efter att vara mer som jag. Hell no. Jag vet inget om det och det är inte poängen här heller. Nej, poängen är att jag har fått revansch men att det har gjort det mer omöjligt än oönskat att hämnas på honom. Jag kan inte men jag skulle fortfarande vilja. Jag bär fortfarande på den lilla flickans sorg, ilska och frustration. jag skulel vilja sänka honom. Få honom att uppleva all den rädsla, litenhet och förnedring jag upplevde på grund av honom. Jag kan bara inte låta den träffa honom.
1 kommentar:
Jag har också funderat på det där med hämnd. Mycket och länge.
Men jag insåg för en del år sedan att det enda som händer är att jag jagar upp mig. Mår dåligt. Tänker för mycket. Känner mig sårad och kränkt, om igen. Medan den/de som jag vill hämnas på inte ens är medveten/a om saken. Helt enkelt slöseri med mina känslor och min energi.
En annan sida av saken är att jag inte vill sänka mig till deras nivå. Inte vara en lika dålig människa som de är/var.
Du är klok. Jag tror inte heller på hämnd. Den enda som skadas och görs illa är en själv.
Skicka en kommentar