"Du är snäll mot mig!"
"Jag älskar ju dig, har du inte fattat det?!"
Jo det är just det.
Jag har fattat, absolut, men ibland lever både kroppen och hjärnan kvar i det gamla, där detta att vara älskad inte betydde vare sig snällhet eller visad respekt. Det tar tid att verkligen förstå, förstå som i lita på, i alla lägen. Ta för givet i positiv mening men aldrig i negativ.
Ett liv utan att känna skuld och skam varenda dag. Utan att behöva känna att man är fel och borde ändra på sig.
Mitt nya.
Min mamma skrev i ett brev nyss att hon ångrar att hon inte på ett tidigt stadium varnade mig för min exman. Hans dominanta stil och hans sätt att tjata på mig och barnen, ha synpunkter på allt och hans vilja vara i centrum, styra alla samtal. Jag blir glad på ett stillsamt sätt att hon skriver så, men vill inte att hon ska ha dåligt samvete. Dels är det inte en mammas uppgift att ha åsikter om sitt vuxna barns val av partner, och om hon hade försökt ha det då så hade jag förmodligen inte lyssnat på henne. Och dels är skulden inte bara hans utan min också. Jag stannade med honom i nästan femton år trots att jag borde lämnat honom efter halva tiden. Jag teg de första åren trots att jag borde ha sagt till direkt - om hans sätt att försöka förändra mig och ha synpunkter på allt jag gjorde och hans sätt att hacka på mitt äldsta barn. Det ångrar jag och min ånger är och ska vara större än hennes. Jag vill inte ta på mig offerkoftan, men det är skönt att ha mamma på min sida. Och jag vet att hon inte tiger en gång till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar