Jag är inte klartänkt. Eller, jo det hoppas jag väl att jag är, hyfsat, men inte färdig. Kring det där med hämnd. Men detta är i alla fall vad jag tänkt, hittills.
Nu såhär drygt ett år efter att min skitrelation tog slut är jag lugn och landad i att det var bådas fel att det gick snett men jag pendlar mellan att förstå och att ändå inte-. Mest av allt undrar jag hur f-n jag kunde stanna så länge. Det är det jag mest av allt jobbar på att förstå. Dvs mig själv. Honom, däremot, känner jag inte att jag orkar hålla på och försöka förstå nåt mer. Det ägnade jag femton år åt och det får liksom räcka nu. Jag känner också att de eviga försöken att förstå kan bli destruktiva, de riskerar att göra en till en sån som andra kan trampa på, eftersom man ändå alltid förstår (som i överser och tål) allt. Så är det inte, och så vill jag inte heller att det ska vara. Jag vill kunna vara kallsinnigt oförstående inför en del saker, utan att känna skuld över det.
Hämnas vill jag inte heller. Inte nu längre. Men visst ville jag det, förut. Det inser jag ju nu. Kaplan skriver i SvD om hämnden som ett missriktat sätt att få upprättelse, och det vad absolut så jag agerade. Inte medvetet, men väl omedvetet. Det är inte snyggt och jag är inte stolt men jag tänker att det är en klok insikt som kan förhindra att det händer igen.
Min exman betedde sig i vissa avseenden illa mot mig från första stund. Jag såg, men ville inte ta in det och dessutom trodde jag att det var mig det var fel på. Att han hade rätt i det han sa, gjorde och tyckte. Jag led och var olycklig men stoppade undan de känslorna.
I takt med att jag blev starkare (och han svagare) började jag ta ut min frustration på honom och när han, under en tid när jag var på väg att tröttna definitivt, föreslog att vi skulle testa att leva i ett friare förhållande så såg jag min chans att såra honom. Fortfarande utan att fatta det. Men det var så det var. År av frustration och ledsenhet tog den vägen och jag grep alla tillfällen jag fick att sätta mig över honom. Äntligen var känslan jag kände, men det är först nu efteråt som jag kan se vad det var för ett äntligen. Och det är först nu som jag kan se att jag skadade mig själv lika mycket som jag skadade honom, bara på ett annat sätt.
Det var revansch, trodde jag då. Revansch på en tonårstid då jag inte räknades. Och visst, det kanske det också var. Men det var inte huvudgrejen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar