Hej då eller nåt

... kanske på återseende, det är mindre definitivt. Jag slutar blogga nu. Eller tar en längre paus. Finns på min oanonyma blogg (som några av er känner till). Men framför allt och mest finns jag i min dropbox där jag skriver en bok om min barndom och tonårstid (och kanske så småningom vuxentid också, vem vet). Och så finns jag i det verkliga livet för er som känner mig på det sättet. Det är dags nu, att komma ut ur den här puppan.

Livet, det levande
Kommunikationen, den andra sorten
Riktningen, framåt
Släppa saker och ta tag i andra

Typ.

Revanschen som omöjliggör hämnden

Fortsätter fundera lite på det här med hämnd, bl a med utgångspunkt i Felicia försvann av Felicia Feldt. Hon menar (har jag förstått, har inte själv läst boken) att hämnden kan vara ett sätt att må bra, att gå vidare när man blivit illa behandlad. Att vägra försonas som något positivt. Vad skulle det betyda i mitt fall? Kan man hämnas på någon som som redan ligger ner? Någon som livet gett stryk på andra sätt.

Jag har emellanåt känt ett enormt behov av att hämnas på min bror för allt han gjorde mot mig under min barndom och mina tidiga tonår. Men jag kan inte. Jag har inte ens kunnat förmå mig till att vara arg på honom offentligt (och nu känns det som om det är lite sent att ta upp det till diskussion) eftersom det är synd om honom. Det är mina ord och jag som tolkar men enligt varje till buds stående kriterium på ett bra och lyckligt liv så är han förloraren om man jämför oss båda. Han har inga barn. Han har aldrig (såvitt jag vet) varit intim med någon. Han har (följaktligen) aldrig haft en relation. Han har få om ens några vänner. Han har inte gjort någon som helst karriär. Hans enda någorlunda frekventa umgänge är med sin (och min) mamma. Han är överviktig och klär sig i det som ligger överst i den rena högen. Han tränar inte och har inga fritidsintressen vid sidan om sin hund.

Man skulle kunna säga att jag har tagit varje tänkbar revansch på honom. Jag står över honom i varenda avseende om man tittar på oss utifrån. Det är inget skryt utan en objektiv bild, om man beaktar hur en lyckad människa ser ut i Sverige 2012. Det betyder inte att jag är en lyckligare människa. Det betyder inte att han tycker att han har ett sämre liv eller längtar efter att vara mer som jag. Hell no. Jag vet inget om det och det är inte poängen här heller. Nej, poängen är att jag har fått revansch men att det har gjort det mer omöjligt än oönskat att hämnas på honom. Jag kan inte men jag skulle fortfarande vilja. Jag bär fortfarande på den lilla flickans sorg, ilska och frustration. jag skulel vilja sänka honom. Få honom att uppleva all den rädsla, litenhet och förnedring jag upplevde på grund av honom. Jag kan bara inte låta den träffa honom.

Tonträff Mumindalen

Jag fick några förslag på saker att skriva om. En sak handlade om min exman och hans nya relation. Jag har inte så mycket att säga om den, han har en ny kvinna och jag tror att de har det bra. Jag är glad för det eftersom mitt barn har det bra hos dem då. Och så klart för att jag tycker att det är roligt när folk hittar någon att leva lyckligt med.

Jag tänker på henne. Inte för att hon är hans flickvän nu utan för att det faktum att hon är det och att jag vill ha minimalt med honom att göra innebär att jag har tappat henne. Vi var inte bästis och bundis innan heller, det är inte så att jag har förlorat min bästa vän, men vi sågs och jag uppskattade att ha henne i min vardag. Vi har träffats en gång, på tu man hand, och det var rätt... awkward. Obekvämt. Jag kände mig hämmad av allt runt om, kunde inte slappna av och bara vara. Även om jag inte var ett spår svartsjuk eller arg på henne, så var jag ju arg på honom för allt som hade hänt mellan oss. Det var inte helt lätt att sitta och fika med henne då, och prata om ditt och datt utan att nämna det som mest av allt befann sig i luften mellan oss. Det är inte konstigt alls. Många av mina vänner förvånas över att jag alls har kontakt med henne och skulle, om de var i mina kläder, inte klara av att träffa henne.

Men jag saknar det hon stod för i min tillvaro. Ingen av mina andra vänner är likadan som hon. Inte bara för att alla är unika utan för att jag inte hade valt att bli vän med henne. Hon var hans val, som en syster fast utan det släktkletiga och all historik. Annorlunda på ett bra sätt.

Jag är inte arg på honom nu längre. Det är en annan fas. Mer sorg över hur jag kunde stanna så länge i något som var så fel. Alla sätt det skadade mig på, sår som inte läkt ännu. Jag funderar på vem jag är som kunde ta så mycket skit. Är det ett karaktärsdrag? Och, kopplat till det jag skrivit senare om  hämnd - betyder det att jag riskerar att vara en som först tar skit och sen hämnas? Hur undviker jag att hamna i destruktiv anpassning? Hur vet jag att jag inte är där nu också, fast på andra sätt? Kan man nånsin veta det i nuet eller är det bara när man tittar i backspegeln som man vet?

Balans och prat

Balans i tillvaron tror jag att de flesta önskar sig och strävar efter. Balans mellan tid med kärleken, barnen, vännerna, jobbet, träning eller kul saker man vill hinna. Men också balans i relationen. Just det är något som jag har tänkt på en del på sistone. Jag tänker att det är viktigt att man inte tömmer ut allt bra man har och är, all energi och all charm och spiritualitet på andra och sparar sitt sämsta till sin partner. Att man anstränger sig och ger honom eller henne sitt bästa. Inte av rädsla för att bli lämnad eller för att inte duga annars utan för att man vill det. För att han eller hon är värd det. Och att det är mitt bästa, sån som jag är - inte nåt jag borde vara.

Men samtidigt är det viktigt att man ska kunna vara ledsen, trött och off när man kommer hem, utan att det är hela världen. Utan att man känner att man sviker sin partner och inte jobbar på relationen för att man vill lufsa runt i slackerpants en lördag eller är sur och otillgänglig när man blivit förbigången på jobbet. När man har tvingats fokusera så totalt på andra en hel dag på jobbet att man bara inte orkar vara social när man kommer hem.

Allt det där måste också få vara. Och för att det ska kunna fungera så tror jag att lösningen heter kommunikation. Om min pojkvän berättar för mig att han är trött, arg, ledsen eller vad det nu är, och ger mig någon slags förklaring så har jag inga problem med att han inte är på topp jämt. Att han är disträ, vill vara i fred eller kanske inte träffas alls en kväll. Men om han inget säger, om han bara försvinner in i sig själv, då börjar jag automatiskt grubbla på vad det betyder. Och får för mig saker.                        

Hämnd

Jag är inte klartänkt. Eller, jo det hoppas jag väl att jag är, hyfsat, men inte färdig. Kring det där med hämnd. Men detta är i alla fall vad jag tänkt, hittills.

Nu såhär drygt ett år efter att min skitrelation tog slut är jag lugn och landad i att det var bådas fel att det gick snett men jag pendlar mellan att förstå och att ändå inte-. Mest av allt undrar jag hur f-n jag kunde stanna så länge. Det är det jag mest av allt jobbar på att förstå. Dvs mig själv. Honom, däremot, känner jag inte att jag orkar hålla på och försöka förstå nåt mer. Det ägnade jag femton år åt och det får liksom räcka nu. Jag känner också att de eviga försöken att förstå kan bli destruktiva, de riskerar att göra en till en sån som andra kan trampa på, eftersom man ändå alltid förstår (som i överser och tål) allt. Så är det inte, och så vill jag inte heller att det ska vara. Jag vill kunna vara kallsinnigt oförstående inför en del saker, utan att känna skuld över det.

Hämnas vill jag inte heller. Inte nu längre. Men visst ville jag det, förut. Det inser jag ju nu. Kaplan skriver i SvD om hämnden som ett missriktat sätt att få upprättelse, och det vad absolut så jag agerade. Inte medvetet, men väl omedvetet. Det är inte snyggt och jag är inte stolt men jag tänker att det är en klok insikt som kan förhindra att det händer igen.

Min exman betedde sig i vissa avseenden illa mot mig från första stund. Jag såg, men ville inte ta in det och dessutom trodde jag att det var mig det var fel på. Att han hade rätt i det han sa, gjorde och tyckte. Jag led och var olycklig men stoppade undan de känslorna.

I takt med att jag blev starkare (och han svagare) började jag ta ut min frustration på honom och när han, under en tid när jag var på väg att tröttna definitivt, föreslog att vi skulle testa att leva i ett friare förhållande så såg jag min chans att såra honom. Fortfarande utan att fatta det. Men det var så det var. År av frustration och ledsenhet tog den vägen och jag grep alla tillfällen jag fick att sätta mig över honom. Äntligen var känslan jag kände, men det är först nu efteråt som jag kan se vad det var för ett äntligen. Och det är först nu som jag kan se att jag skadade mig själv lika mycket som jag skadade honom, bara på ett annat sätt.

Det var revansch, trodde jag då. Revansch på en tonårstid då jag inte räknades. Och visst, det kanske det också var. Men det var inte huvudgrejen.

Vad ska jag skriva om? Hjälp mig!

Jag har drabbats av en kombination av skrivkramp och en slags tanke-overload som gör att det blir klena resultat här på bloggen. Trots att jag har en massa i skallen som vill ut så får jag helt enkelt inte till det. Så jag  tänkte att ni kanske kunde hjälpa till, putta igång mig. Vad vill just du läsa om? Vilka tankar vill du att jag ska skriva om, vad om mig är nu nyfiken på. Nejdå. Jag säljer inte ut vad som helst, men mina gränser kan jag sätta själv - så kom med dina önskemål, om allt mellan himmel och jord, högt och lågt!            

En sak som jag ska skriva om är hämnd. Jag läste en intressant artikel om hämnd, skuld och upprättelse i min morgontidning och den väckte en massa tankar. Att det är osunt att hämnas vet alla, men ändå gör vi det. Eller tänker på det i alla fall. Jag med. Just nu hinner jag inte utveckla den tanken mer, ett jobbmöte väntar och jag är redan sen. Men I'll be back!    

Trögt regn

Jag stod och höll i en reabok häromdagen, en massa kända kvinnor berättade om sina mormödrar och deras liv. Trots att den var billig köpte jag den inte, men jag blev ändå inspirerad. Eller tvärtom kanske: ibland kan man bli mer inspirerad av att inte läsa vad andra skriver utan göra det själv istället. Men poängen är: jag borde nog fundera mer över min mormor (och morfar). Hur min mamma hade det när hon var barn. Min mormor är död sen mer än tio år så jag kan inte prata med henne, men min mamma finns kvar och jag tror att hon vill berätta om jag bara ställer frågorna på rätt sätt. Det handlar om en vilja att förstå, inte om att döma eller anklaga. Jag landar mer och mer i det, i förståelse. En bra förståelse som inte är vare sig uppgiven eller undergiven. Det är inte en förståelse som säger att jag ska acceptera utan att ifrågasätta. Det är en förståelse som gör mig lugnare.

Det är en riktigt trist dag utanför mitt fönster. Regn, grått, tre plus. En sån dag då jag måste kämpa lite för att inte bli passiv och trög. Jag tänker bäst när jag är i rörelse. Dagar inomhus, i stillhet, händer det inte mycket. Man behöver det också, men just nu behöver jag det andra mer.