Skäms

Jag kommer på mig själv med att tänka att jag verkligen inte gillar Linda Haglund. Varför inte? Hon är kaxig och sig själv nog och verkar dessutom ganska skärpt. Alltså borde jag gilla henne. Vad är det då som provocerar mig?

Jag skäms alltid lite när jag retar mig på tjejer och tycker att männen i sammanhanget verkar trevligare och roligare. Män har generellt många fler accepterade sätt att vara på. De kan vara både kaxiga och ödmjuka, stora i käften eller mer försiktiga. Skrytsamma män funkar, kvinnor som brer ut sig om sig själva gör det inte. Det är orättvist.

Män som slarvar runt och är allmänt oansvariga funkar också, både under tiden de håller på och efter, när de samlar ihop sig och försöker bete sig mer moget och skriver låtar om att de reser sig igen, när de blir mysfyllon som står i teve och lagar mat och talar tårögt om att de försöker vara pappa igen - efter att ha supit bort närheten till barnen. Skulle en kvinna komma undan med det? Knappast. Vem vill se Kikki Danielsson sjunga låtar om att vara nykter alkis?

Nä, inte jag heller. Och jag skäms.

Johan Glans om utsidan

Jag fortsätter på samma spår som innan. Var det någon som såg Robins igår kväll? Jag kollade med ett halvt öga, tycker att såna där pratisar kan vara lite tröttsamma. Men så dök två av mina humorfavoriter upp: Johan Glans och Henrik Dorsin. Så då var jag ju tvungen att titta lite mer tvåögt.

Robin visade ett gammalt klipp med en ung Johan Glans i stor blond kalufs, en frisyr som Glans förklarade med att han ville se ut som Kurt Cobain i Nirvana. Men landade i att mer likna Ann-Britt på Försäkringskassan. Jag skrattade omotiverat högt, Yngstan gjorde sin men mamma då-min. (Kärleksfullt överseende, betyder den oftast).

Idag tänker jag på det igen. Att vilja se ut som en rebellisk rockstjärna men mer likna en medelålders tant. Eller att vilja se ut som Kim Wilde men bara vara en rultig och charmlös tonåring i en håla på landet. Att fortsätta känna så tills man är vuxen med marginal och plötsligt möts av människor som tycker att man är... vacker? söt? Jo, det är fint men också väldigt oväntat och ovant. Och hard to believe. Det tog ett tag innan jag accepterade, fattade att folk inte drev med mig. Jag har aldrig landat i att ta för givet och ens verkligen tro på det. Jag känner mig inte som en snygg tjej. Det gör mig sårbar och i behov av att få höra-   Och, det inser jag ju, lätt att ljuga för. Om nån skulle vilja.

Det är lätt att intellektualisera och säga att utseendet inte spelar någon roll, att det är insidan som räknas. Men den som på fullt allvar kan bortse från sin utsida är antingen beundransvärt stark och trygg eller helt världsfrånvänd. Det spelar ingen roll att jag har läst massor av böcker om kön, makt, feminism och what ever. Jag är en del av ett samhälle där utsidan är viktig och jag är en social varelse, liksom de flesta andra. Därför vill jag bli sedd och omtyckt. Därför känner jag mig ledsen när jag inte blir sedd. När andra är snygga men inte jag.

Omtalad men inte tilltalad

Jag drömde en mycket verklig dröm i natt, som kastade mig 5 år tillbaka i tiden. Och den väckte tankar. Så som verkliga drömmar ofta gör, i alla fall hos mig. Varför drömmer jag det här och varför nu?

Till frukosten läser jag i morgontidningen (typisk söndagsartikel) om en man som attraheras av en kvinna på jobbet och undrar hur det kommer sig att han gör det - han har det ju bra i sin relation. Kan det bero på att något ändå saknas? Antagligen är det så, han är bara inte medveten om det.

Jag tar med mig detta när jag funderar på vad drömmen står för. Brist? Eller bara olikt? Jag vet inte, fortfarande.

Jag vande mig under lång tid vid att bli väldigt sedd, för allt. Utseende, beteende, personlighet... Alldeles för sedd, tyckte jag då och försökte gömma mig. Ville få lov vara ifred, framför allt med min kropp. Det är inte charmigt, i min värld, att någon lyfter på morgonrocken för att titta på ens bakdel när man står och borstar tänderna. Det är ett övertramp.

Men självklart fanns det framsidor också. Att så ofta och på så många olika sätt få höra att man är söt, vacker, fin. Att man har snyggast mage, rumpa, armar. Att bli tilltalad med sötord, varje dag. Av honom och honom och honom. Det sätter spår och skapar vanor.

Jag förstår att det var ett behov jag hade, en tomhet som behövde fyllas. Min mamma är en prata-om-människa. Ni vet, en sån som berättar hur andra är, men aldrig säger något till någon. Alltså visste jag hur söt min kusin var, hur duktig min bror var etc men aldrig något om vad jag var. Det skapar längtan efter att få höra orden. Att jag är-

Så jag tror att det var det jag drömde om. Om saknad. Jag saknar inte honom, killen jag drömde om. Jag saknar det han sa till mig. Det han gav.    

Veckans sista och helgens första dag

Wiiihi, det är fredag! Jag älskar fredagar, har alltid gjort. Fredag eftermiddag är som våren: full av löften om tid och roligheter. Början på något. Och oavsett vad detta något är så har det ännu inte hänt och man kan längta lite. Fredag är en optimistisk dag. Eller som Eva Dahlgren sa en gång: jag tar alltid ut glädjen i förskott, för på så vis får jag alltid vara glad åtminstone en gång. Jag gillar det!

Och jag tycker om att jag numera är glad nästan alla dagar och framför allt att jag kan njuta av fredagar. Att helg och ledighet är fint oavsett om det är barnhelg eller vuxenhelg. Att jag längtar efter honom, men inte så att det gör ont och känns halvt. Och att det inte är som förr, i det gamla livet, att helg är = mer tid att tjafsa och bråka och nöta. Förhoppningar och längtor som sällan blev verklighet, av tusen olika skäl. För att de var orealistiska, för att vi inte ville samma saker, för att vi inte orkade och till slut för att i alla fall jag struntade i att ens försöka.

Nu-livet är fullt av vilja och ork, försök och lyckanden. Fredag som lördag som-

Tid, tack!

Jag önskar mig tid.

Tänk att det finns en gårdag (nej inte igår, bokstavligen, utan länge sen) då jag inte visste hur jag skulle fylla en dag eller en ensam kväll. Det känns märkligt att tänka på. Jag har alltid för lite tid. Det finns alltid en massa jag vill göra som jag inte hinner. Som jag lägger i sen-högen. Och den bara växer.

Jag önskar mig tid att skriva mer, på boken som redan lite grann finns och på andra som ska komma.
Jag önskar mig tid att träffa vänner, att resa iväg till de som bor långt bort.
Jag önskar mig tid att måla mer. Tid och ro och plats.
Jag önskar mig tid att läsa ännu mer. Timmar varje kväll vill jag ha. Utan att annat blir försummat för att jag unnar mig lyxen att ligga i soffan och läsa, timmar i sträck (händer ibland på helgerna).
Jag önskar mig tid att föra oändliga samtal med min pojkvän och till att bara ligga och krama honom, utan att han blir rastlös.

Tack på förhand!  

Torsdagstänk

Hittade denan hos Krickelin. Roliga frågor att svara på!

1. Drömjobbet. Vad är det?

Författare! Sen sjuårsåldern har det varit min enda dröm. Jag skriver alltid, om olika saker och på olika sätt. Det finns en författare i mig, det vet jag, men tiden räcker inte.

2. Vart vill du vara?

Jag vill vara i ett gemensamt hem. Jag vill vara hemma och att han är hemma samtidigt. Och alla barnen. Vi trivs hos varandra, men det bygger rotlöshet att inte vara hemma.   

3. Läser du horoskop?

Absolut inte! Horoskop är mumbo jumbo om du frågar mig.  

4. I så fall varför?

-

5. Vad är du mest stolt över?

Jag är stolt över att jag har vågat ta steg i livet som krävt mod och ibland gjort att jag sårat människor. Min klassresa och mina skilsmässor är jag stolt över. Det kanske låter konstigt, många tycker att det är ett misslyckande att skiljas och det klart att det på sätt och vis är, men det är ett ännu större misslyckande att leva vidare med någon som man inte längre älskar och/eller som gör en illa.       

6. Cykel, båt, buss eller bil, Vad åker du?

Jag åker gärna tåg och gärna bil. Och så cyklar jag.   

7. Förrätt eller dessert?

Förrätt. En sockeralkis kan inte äta så många desserter...    

8. Vad är roligast att shoppa?

Loppisfynd. Och så tycker jag om att handla mat till buffé/picknick, typ i saluhallen - bara gå och plocka ut godsaker.   

9. Vad får dig att gå ner i varv?

En lång, varm dusch och sen en stor kopp kaffe och film med min älskling. Eller en lång promenad i skogen.   

10. Vilken är den lyx du unnar dig?

Att läsa är lyx, livsviktigt för mig. Jag köper dyra skor, det är en lyx kanske. Att köpa take away kaffe när jag ska resa.  

11. Varför bloggar du?

För att jag är en skrivande människa och för att jag vill bli läst. För att jag tror att jag har något att berätta.  

Sommar

Jag är full av längtan men idag är den inte smärtsam utan bara vacker. Snart är det dags att åka hem till stjärnfamiljsmiddag och pojkvänshäng. Livet är fint.

Vår sommar tar form. Resor med barn och utan, till stora städer och vita stränder ska det bli. Exakt hur och när är inte bestämt men att det blir är säkert. Yngstan och jag åker ensamma till ett solställe. Mannen och jag och några av de stora kidsen åker nån annanstans. Vuxensemester, det är så stora de är nu. Och en vuxenresa helt utan barn ska det också bli hade vi tänkt. Bil genom Europa eller nåt annat, vi vet inte ännu. Det känns fint att se fram emot sommaren utan svid i magen. Med bara ren kärlek till alla de mina.