Om sexlivet och barnen, igen

Jag har fått en del respons på mina funderingar kring det här med att ha sex eller inte när barnen är hemma och vem som ska bestämma över det, både här och i det verkliga livet. Samtliga går ut på ungefär detta: det är ingenting som barn på något sätt ska (tillåtas) ha nån åsikt om utan det är föräldrarna/de vuxna som har att hantera den frågan. Och det måste man göra väldigt klart för det barn som till äventyrs får för sig att det har rätt  tycka eller kräva något.

Jag håller delvis med om det som flera säger, nämligen att man har två val: att köra en vit lögn och säga att man inte har sex och sen ha det ändå eller att säga som det är - att vi har sex när du sover och det är none of your business. Jag kör det senare, Yngsta-pappan det förra. Eller det är vad jag tror i alla fall och det tycker jag är lite fegt. Det är förvisso deras beslut och inte mitt, men det blir krångligt när Yngstan tror att pappan efterkommer hennes önskemål. Lätt hänt att han blir snälla pappa och jag blir dumma mamma. Men jag tror på min väg och känner att jag har Yngstan med mig. Det känns bra både för nuet och för hennes utveckling mot att bli en stor och självständig människa. Det är viktigt att lära sig att man inte kan ställa sig själv i centrum och förvänta sig att omgivningen ska anpassa sig och tillfredsställa alla ens behov.

Ju mer jag tänker på det desto mer självklart blir det: vuxna människor som tycker om varandra har sex och det är ingenting som man ska behöva förhandla med sina barn om. Lika självklart är det att man visar hänsyn och har tyst sex när det finns andra inom höravstånd. Det handlar om allas trivsel - de flesta människor, oavsett ålder, tycker att det är lite genant att höra (eller se) andra människor ha sex. I alla fall om inte själva publikrollen är planerad.

Fina sidor

Jag är i ett skede som är lite svårt att sätta ord på. Harmoniskt grubbel kanske... Jag känner mig så varmt och respektfullt mött och har tagit in det lite extra nu sedan förra veckan. Det är en så enorm skillnad och jag märker att jag förmår både se och ta mitt eget ansvar för saker på ett annat sätt. När ingen attackerar mig och vill ändra på mig och hurdan jag är blir jag mångfalt mer benägen att jobba med mig själv och var mogen i mina relationer. Min pojkvän och mina barn är de viktigaste för mig och nu känner jag att jag är mer i harmoni med mig själv. Det finns saker att jobba på men det arbetet är lustfyllt och roligt, inte påtvingat och nedbrytande.

Jag och Yngstan har också haft riktigt bra samtal de senaste dagarna och jag känner att jag når fram till henne nu. Om mitt sexliv som hon inte har med att göra, om att inte kunna sova, om konflikter av olika slag, om att vara älskad och om var hon vill bo. Hon tar mer eget ansvar nu, när jag intar en fastare hållning. En positiv spiral!

På det hela taget är jag en lycklig människa! Livet har sina sidor men de flesta är fina.

Om ansvar och om andras beslut

Nu har jag satt ner foten mot den lilla flickan som inte kan somna. Du är inte med och tar beslut om mitt sexliv, dem tar jag. Du måste inse att det finns saker som är bortom vad du är med och bestämmer över. Hon fattade det. Oavsett vad som gäller hos hennes pappa (vilket jag tycker är på tok, men det är ju upp till dem att avgöra) så är detta vad som gäller här hos mig. Min pojkvän bor här varannan vecka, vi har sex MEN vi är tysta och vi förvissar oss om att  hon sover innan. Jag tror att detta kan funka.

Hon sa själv att hon ibland, när hon inte kan somna, längtar till pappa och önskar att hon var där istället. Inte så att hon vill bo där, det handlar bara om den där stunden innan hon somnar. Vi pratade lugnt om det och jag sa att det är hennes val. Om hon vill bo hos pappa på heltid så får hon det, jag kommer att sakna henne men inte motarbeta hennes beslut. Det är inte min önskan men om hon vill så respekterar jag det. Hon fattade att det inte handlar om att jag inte vill att hon ska bo med mig utan om att hon får ta sitt eget ansvar för det beslutet. Ett bra samtal med en tjej som börjar bli stor, på allvar.

Sarkasm på autopilot

När jag var så ledsen häromdagen sa jag dumma saker till min älskade. Och jag sa dem i en otrevlig och sarkastisk ton som jag inte alls tycker om och som förvånade mig själv. Var kom den i
från liksom?

Jag gick på om att jag inte fattar vilken sorts sårbarhet han vill att jag ska visa, om att det verkar som att han bara vill ha den fina kvinnliga sårbarheten där han kan känna sig stark och inte den fula som ställer krav.

Jag inser nu att jag inte pratade till, eller om, honom. Det var en slags autopilot som sattes på. Jag är inte van vid att känna mig så ledsen och utsatt med honom, att han är arg och ger mig dubbla budskap. Jag ser nu efteråt att jag inte kunde hantera det. Jag fick panik och blev sarkastisk och dum. Det var så jag hanterade min exmans sätt att aldrig ge sig, att alltid försöka måla in mig i ett hörn: Jag gick till motangrepp. Nu agerade jag på samma sätt - för att jag inte hade något annat att ta till då, i en situation som väckte så mycket gammal skit till liv, som överumplade mig.

Jag varken vill eller ska agera så och jag fick saker att tänka på, lärde mig mer om mig själv. Jag vill prata så som vi gjorde senare på kvällen. Det är nytt och ovant för mig att han lyssnar med respekt och visar att han tar in vad jag säger och att han inte försöker vända det mot mig. Att man kan prata klart och bli klokare tillsammans. Att ledsenhet leder till allvar som leder till nya förståelser.

Det är inte så att jag önskar mig eller behöver att han aldrig säger något som kan göra mig ledsen. Dels för att det är att ställa orimliga krav på honom (att han både ska förstå fullt ut och att han ska tänka på det precis jämt) och för att jag inte vill att han ska tassa runt mig så. Men det jag vill är att jag kan säga till när det händer: Nu sa du en sak som gjorde mig ledsen. Och att han då, när det händer, bara kan säga typ Oj, förlåt! Det var dumt. Att han inte ifrågasätter mig eller tar åt sig på ett sätt som gör att han inte kan ta ansvar. Det vill jag. Och nu vet han det.

Yesterdays news

Men vad var det som hände? Trosor? Mitt kortaste inlägg på länge och helt obegripligt. Jag fick bara ur mig det lilla och så skrev jag ihop en lång pratig text om vad som hände och hur lost jag kände mig. Dubbla budskap, arga ord, massor av tårar. Det var en konstig eftermiddag igår men det blev en väldigt fin kväll och nu är vi på banan igen, ännu starkare och säkrare än förut. Vi kunde ta oss igenom, vi hittade redskap och lärde känna varandra lite till. Viktigt, bra.

Det som hände är följande: Jag var hemma hos min pojkvän, hade duschat och skulle ta på mig rena trosor men hittade inga i min låda i garderoben. Jag letade inte vidare utan väntade tills han kom hem så att jag kunde fråga. Det var som jag anade: han hade trott att de var hans dotters och lagt dem i hennes byrå. Inget konstigt med det, jag brukar sällan lämna smutsiga kläder hos honom (när jag tänker på det nu är det lite underligt, men det är inget jag funderat över tidigare). Men det han sa, när han ville förklara varför han trodde att de var hennes var att de var så små. Jaha. 

Magen knöt ihop sig och han märkte att något blev fel men jag orkade inte ta i det. Det var ju en struntsak och inget att prata om. Mitt problem. Jag skämdes över att jag reagerade och gick ut från sovrummet, tänkte att det går över om jag bara får vara ensam en stund. Gick till affären för att köpa lunch och det kändes inte alls bättre. Bara kallt inuti. När jag kom tillbaka kom han ut till mig och undrade vad som hände och jag kände bara att jag inte ville börja gråta. Det enda jag ville var hålla ihop mig. Jag tror att jag är så trött på min egen ledsenhet att jag försöker skjuta undan den. Vill inte kännas vid den. Men det är också något med hans dubbla signaler – att jag inte ska försöka hålla ihop, att jag ska vara ledsen, men att han sen inte riktigt fixar när jag är det. Inte när det handlar om honom själv.

När han höll om mig och sa att jag inte måste hålla ihop så släppte jag taget och föll. Litade. Men sen tog han tillbaka och jag famlade i mörkret. Han sa att han vill finnas där och hjälpa mig och att jag inte ska hålla upp en fasad och hålla inne ledsenhet för det kan man inte bygga en relation på. Och jag håller med. Men så sa han också att jag måste jobba själv, att han inte fixar att man ställer krav på honom att han ska anpassa sig eftersom han alltid har anpassat sig och det fattar jag ju också. Jag känner igen mig jättemycket i det. Att man får rollen som den som anpassar sig och då finns till slut inget annat sätt att vara eftersom alla förväntar sig att man ska fortsätta anpassa sig.

Mitt i detta fick jag panik. Hur ska jag agera? Inte bli ledsen men ändå vara känslig, inte ställa krav men ändå be om hjälp. Inte stänga ute men göra jobbet själv. Jag kunde inte alls hitta min plats just då.

Jag har i hela mitt liv varit rädd för att vara jobbig. Det är min största rädsla: att folk ska tycka att jag är jobbig och sluta tycka om mig. Jag anpassar mig till nästan vad som helst för att slippa känna mig jobbig. Men jag vet ju också att det ofta kommer en gräns när man inte orkar anpassa sig mer och måste säga till. Och då kommer det ibland ut fel. Vi har vårt bagage båda två och igår eftermiddag var det tydligt att jag inte förstod fullt ut hur han tänkte. Varför blev han så arg? Jag blev skrämd och liten och kände att jag vill dra mig undan, just där och då. Men sen, på kvällen, pratade vi länge och stilla om det som hände och jag kände återigen den stora varma tryggheten med honom: vi reder ut, vi tar ansvar och går vidare. Det är samtal på en helt annan nivå än de jag hade med exmannen. Samtal på riktigt som leder till något. Som man går stark ur. Som inte bara reder ut det vi konkret pratade om utan som också bygger tillit och styrka för framtida samtal. Kärleken är varm och säker.                

Om trosorna

Ett par trosor i fel byrålåda
Jo, de är mina
Det gör ont i mig idag och jag vet att jag
måste hantera detta
helt själv
Just nu vet jag inte vad mer jag kan luta mig mot än det

Familjens diktator?

Igår kväll ringde Yngstan för att säga godnatt
och passade också på att säga att det är jobbigt att hon
inte kan sova när hon är hos mig
Att hon har en klump i magen när hon är hos pappa
för att hon tänker på att hon ska till mig
Och sen när hon är hos mig så är klumpen kvar
Hon är rädd att hon ska höra oss, det verkar vara det enda
detta handlar om
Hon berättade att hennes pappa lovat att han och hans flickvän
inte gör det (dvs har sex) under barnveckan

Jaha, nähä

Kravet är underförstått men klart som glas:
hon vill att jag lovar detsamma

Det är kanske ingen stor grej eller så
är det just det det är
Att en elvaåring ska bestämma om jag ska ha sex eller inte
Är det ok?
Ska man vara en uppoffrande förälder som tänker:
Ja men självklart låter vi bli om du tycker det är så jobbigt
Eller ska man tänka:
Du är ett barn och den typen av beslut fattar inte du

Frågetecken      

Och jag kan inte låta bli att undra när barnen blev
familjens diktatorer