Tweenie-Yngstan

Jag är så frustrerad på mitt yngsta barn just nu 
Hon är en tweenie och har verkligen gått in för rollen
kan man säga
Hennes humör växlar blixtsnabbt mellan
glittrande toppar och bråddjupa, mörka dalar
Hon är klok och rolig, social och verbal
En fantastisk liten person på många sätt
Men
Hon hon kan också vara en veritabel pest
Hånfull, gapig, ältande, krävande
Liten och stor samtidigt, ja det kanske förklarar
en del
Att vilja vara vaken till elva på kvällen (som en stor tjej)
Men sen vilja bli mysnattad (som en liten tjej)
Det går inte ihop för mig, jag får ingen egen tid alls och
känner att där orken tryter tar irritationen vid

Hon är också svartsjuk på sina stora syskon
och på min pojkvän
Vill ha mig hundra procent tillgänglig hela tiden
Inte så att hon vill vara med mig hela tiden men jag
ska finnas där så fort hon vill det
Och om jag då är upptagen i samtal med någon annan
- oj, oj, så liten hon blir då...

Senaste bottennappet, som gjorde att jag lackade ur
och faktiskt skällde på henne (jag försöker undvika det)
var igår när hon höll en lång och gnällig monolog
om hur orättvist det är att hon inte har en Iphone
och varför ska vuxna ha finare prylar än barn etc yada yada

Jag har ingen Iphone men har funderat lite på att kanske
Men det känns inte så nu, delvis för att jag inte har råd
(eller nog inte vill prioritera det)
men mest för att det skulle bli ett sånt jävla liv

Jag vet att detta till stor del beror på turbulensen
hos hennes pappa
Allt nytt som händer där (jag är belagd med munkavle)
gör henne orolig och disharmonisk och det är inte alltid
som hon kan sätta ord på det, eller ens fattar själv att det
är det det handlar om
Men det är nåt annat också
Jag vet inte hur jag ska gå vidare med henne

Arkeolog

Fortsätter läsa bakåt och det är nyttigt
Ser linjer, förstår
Men förfäras också - att det tog så lång tid
Att jag så lite lyssnade på min magkänsla
Att jag förträngde
Hur kunde jag blunda så länge? Hur orkade jag?

Men jag fastnar inte i det
Mest av allt är jag glad att se hur jag läkt och
hur jag håller på och hittar tillbaka till mig själv igen
Hur jag blir mer och mer jag
Hur jag orkar mer och mer
Det är terapeutiskt
Vilsamt

Jag vilar och läker och jag känner energin återvända
Jag vill mer nu, längtar efter hösten och allt man kan
göra då
Jag vill gå långa promenader i skogen
Jag vill läsa och skriva massor
Jag vill sticka raggsockor och teckna
Jag vill älska och baka bröd och sy och
kyssa hans händer

Nu ska jag läsa igen
Bakåt, som en arkeolog

Min egen projektledare

Det slår mig plötsligt, mitt i lördagförmiddaggrejandet
Vad som var värst, vad som sammanfattade alla åren
med Exmannen och vad som fick kärleken att ta slut
Detta ständiga rotande i mig
I min personlighet, mina brister (och jodå - förtjänster också)
Min historia, mina misstag, hela mitt varande
Det var som om han var besatt av mig
och det tog sig väldigt påflugna uttryck
Från början till slut var det en del av livet med honom

Minns ett samtal från just i början
Han undrade hur det kom sig att jag hade fått mitt första barn
när jag var så ung
Jag berättade men han greppade inte
och så är det ju ibland, jag förstod väl knappt själv
Men i hans värld var det jag som inte lyckades förklara
Jag som misslyckades var sedan ett konstant tema
Min knackiga relation med min mamma,
min blyghet, mina ätstörningar, min träningsanorexi
Jag vill tro att han ville väl men det blev inte väl

Missförstå mig inte: en av de fina sakerna med äkta vänner,
den man älskar inräknad,
är att det är ok att prata om sina misstag, brister och nederlag
Att man inte behöver hålla upp en lyckad fasad och att
man kan få hjälp med att förstå sig själv och
varför man reagerar som man gör
Sånt är mycket bra

Men! Det måste ske på ens eget initiativ
Ingen människa kan vara någon annans utvecklingsprojekt

När jag nu, inlindad i värme och trygghet, vågar öppna mig
och vara liten, rädd och pinsam
möts jag att en hjälpsamhet, en vilja att prata och finnas där
Vi reder ut och lär känna varandra och oss själva tillsammans
Han finns där när jag behöver, utan tvekan, men det är jag som styr
när jag vill prata om det som är jobbigt
Jag är projektledaren, inte han

Han älskar mig just så som jag är
Inte trots att- utan tack vare
Det tror jag aldrig att exmannen gjorde

Tacksam mot livet

Häromdagen läste jag vad jag skrev om längtan
just innan jag träffade min älskade
Det kändes som ett förebud, som om jag omedvetet visste
Allt det där kommer snart att finnas i mitt liv
Att jag vågade längta efter nåt annat, skriva det

Förra hösten kommer tillbaka till mig nu
när det börjar kännas som höst igen
När det snart är ett år sen
Igår kväll när Yngstan hade gått och lagt sig
läste jag allt igenom allt jag skrev då, från september till jul

Lilla vännen, tänkte jag, lilla lilla du!  
Så ledsen jag var, så frustrerad och förtvivlad
Livsklaustrofobin kom över mig med full kraft
Så vidrigt det var! Alla mailen jag fick från Exmannen efteråt
När det var slut redan och han ville fortsätta reda ut
Det var sån han var
Jag hoppas innerligt, för Tonträffdalens skull, att han
inte är sån längre
Att det var nåt han utvecklade tillsammans med mig
Jag tänker ibland att han inte förtjänar henne,
att hon är för bra för honom
Men så tänker jag att hon har valt honom av kärlek och
öppna ögon och att det säkert kommer att bli bra

När jag hade lämnat
När jag var ny och egen och kärleken till min älskade
fick leva och synas och vara besvarad
När vi sakta och försiktigt närmade oss varandra
Lyckan som jag först inte vågade tro på
Men sedan...
Jag minns varenda fikastund de första veckorna
Varenda ställe vi stannade och kysstes
under den första promenaden
När det verkligen var vi
Den första av allt

Ett år om ett tag
Ett nytt liv
Jag tar in det mer och mer, att det är så det är
Jag har allt, så känns det
Allt jag vill ha
Livet är snällt mot mig och jag är tacksam

Brev till gud!

Gud, du finns alltså! Eller tomten?
Eller är det jag själv som finns, som kan
uppfylla mina egna önskningar?!
Eller han, den bästa, finaste och vackraste människan
som tydligen älskar mig

Läste vad jag skrev här för nästan exakt 10 månader sen
Just innan

Det är önskelistan som blev en checklista
Jag har allt det där nu!
Och det kan jag säga er, att det trodde jag verkligen inte 
när jag skrev det

Ätdemonerna

Att ha ätstörningar är jämförbart med att vara drogberoende
Det är inte nytt för mig att det är så
Men jag kommer då och då att tänka på likheterna

Jag har aldrig testat några andra droger än alkohol och tobak
Jag har aldrig, förutom en mycket kort period när jag var tonåring,
umgåtts med människor som använder droger
Men jag tror mig veta ganska mycket ändå, om hur den som är
drogberoende fungerar, hur drogerna tar över ens liv 
Så är det för mig också

Känslan av att inte ha makt över sig själv, sin egen tillvaro
Att det är ätandet, maten, som bestämmer
Beroendet av att äta eller av att inte äta
Ibland är det det enda jag orkar tänka på
Det är asocialt att ha ätstörningar
På samma sätt som den drogberoende isolerar sig
med sina droger gör också jag det
Det är för mig ett av de tydligaste tecknen på att jag
har ett stört förhållande till mat och ätande
Att jag vill vara ifred
Att jag längtar efter att vara ensam så att jag kan äta
vad jag vill och hur mycket jag vill
Eller inte äta alls om det är det jag vill
Samtidigt är det den största ångesten - att vara ensam
Då finns det ingen spärr,
ingen som skyddar mig mot dem
Mot ätdemonerna

Om svartsjukan och svidet i magen

Igår funkade inte blogger och det var så
irriterande 
Jag hade massor jag ville säga och tid, dessutom,
att säga det
Nu är en del av det inaktuellt, för så kan det ju vara ibland
att det som ena dagen känns som liv och död plötsligt inte
gör det längre

Hur som helst
Vi pratade om svartsjukan igår, min älskling och jag
Det finns massor att säga, många nyanser att måla med
För mig är det viktigt, även där, att få nyansera
Den svartsjuka jag kan känna
har helt och hållet med mig att göra
Den är irrationell och obefogad
Jag tror att jag förstår vad det handlar om
Ett: hon är en främling för mig
Jag känner henne inte, vi har aldrig träffats och
jag har därför aldrig
sett honom tillsammans med henne
Två: deras relation var passionerad och kaotisk och
det var hon som lämnade honom
Det gör att jag funderar på ett: älskar han mig lika mycket?
och två: finns det något ouppfyllt mellan dem?
Tre: han pratar om henne nästan dagligen och
ofta kan jag inte följa hans associationer  -
Vad fick honom att tänka på henne nu?
Vilket i sin tur får mig att tro att hon finns i hans tankar
i stort sett alltid
Det ligger så nära till hands att hon poppar upp

Såhär kan jag grubbla runt
Och jag avskyr det!
Jag vill inte vara svartsjuk, jag har levt med en svartsjuk man
och vet hur vidrigt det är
Jag vet också att det inte finns något skäl att oroa sig
Kloka jag vet det
Men ändå kan oron gnaga och bita sig fast

Han lyssnade
Förstod
Berättade
Jag fick svar och har nu ännu mer att lägga bakom
när jag talar om för mig själv att det inte finns något att
oroa sig för

Det enda som jag inte förstår är varför
han pratar om henne så mycket
Där hängde jag inte med