Blogg om att blogga

Jag gör som Caroline och svarar på lite frågor om det här med att blogga  

Hur länge har du bloggat?
I ungefär fyra år. 

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Ett tiotal, mer hinner och orkar jag inte. Jag är å andra sidan en väldigt trogen läsare. 

Av de bloggar du läser, hur många är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
De flesta är dagboksbloggar. Ett par handlar om andra saker, men har samtidigt ändå karaktären av dagböcker.  

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det tror jag. 

Har du hittat en gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är väldigt personlig och det vågar jag vara eftersom jag skriver anonymt. Gränsen flyttas nog varken åt det ena eller andra hållet.
  
I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
I ganska liten utsträckning. Det är skrivandet som är det centrala för mig

Har du träffat människor irl, efter att ha träffat dem via bloggen?
Ja, en person har jag träffat efter att ha hittat henne via min OCH hennes blogg.

Tror du att det är skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, det tror jag absolut. Särskilt unga människor som skriver på tok för privat utan att vara anonyma. Blir lite lätt illamående när jag kommer in på den typen av bloggar.

Hur ser bloggandets nackdelar ut för dig?
Jag kan ta väldigt illa vid mig av en del kommentarer, när folk bara verkar vilja mig illa, misstolkar så mycket det går och verkar vilja så split mellan mig och mitt t ex. 
 
Tror du att du fortfarande bloggar om 2 år?
Ja, det är jag ganska säker på att jag gör. Bloggandet är en del av mitt liv och välbefinnande.

Min kärlek

Jag är så kär!
Att vakna nära honom, lagom varm och skönt utvilad
Att krypa tätt intill, lägga en hand på hans mage
Få en puss och ett leende
Godmorgon, har du sovit gott?
Ja, jag sover alltid gott med dig!

Det fyller mig fortfarande med förundran ibland, detta nya fina
som händer mig
En varm och vacker människa som älskar mig
utan att vilja göra om mig
Kärleken jag känner för honom är stor och trygg
Ny men också gammal, som om vi har känt varann
mycket längre än vi har
För livet, alltid

Exet och vännerna

Min exman frågade mig då och då om jag skämdes
över honom
Han trodde att det var så och var - såklart - ledsen över det
Anledningen till att han hade fått för sig att det var så
var att jag t ex inte gärna träffade mina vänner
tillsammans med honom
Jag bjöd nästan aldrig hem någon när han var med
Jag ville inte det, det kändes inte lockande alls

Utan jag träffade mina vänner på egen hand,
ute eller hemma hos dem

Men skämdes över honom?
Nej, det tyckte jag inte att jag gjorde

Jag har funderat en hel del på det där
Inte minst nu, med en ny pojkvän som jag
känner att jag vill visa för hela världen
Som jag gärna vill ska träffa mina vänner

Så slog det mig plötsligt
Det var inte honom jag skämdes över
Det var mig själv!
Jag skämdes över att jag fortfarande var
tillsammans med honom, trots allt som hänt och trots
att jag inte älskade honom längre
Jag kunde inte stå för oss

Mitt ansvar?

Jag fick ett svårt surt sms av mitt ex nyss:
Kom hem tidigt och fick veta att Yngstan inte ens
kommer till mig idag. Du måste bestämma med henne
i förväg så att jag vet!
Det här är oaceeptabelt  

Jag har inga problem att förstå att han är irriterad
Ungen ska komma till honom eftersom jag jobbar över
Han åker hem från jobbet och hon är inte där

Yngstan sa till mig imorse (igen) att hon inte vill gå till pappa
Jag föll tillföga och sa att hon inte måste göra det
Jag kommer hem sent, men hon kan vara med Mellan
Men jag sa till henne - tydligt - att hon måste ringa pappa
och säga till, så att han vet
Hon lovade att göra det

Uppenbarligen glömde hon det

Är det då mitt fel?
Hur kan det blir det?
Och viktigare: varför utgår han från att jag inte sagt
till henne?
Att jag slarvat och betett mig nonchalant?

Jag svarade, kort och argt:
Jag sa till henne mycket tydligt att hon skulle meddela dig hur hon gör
Att hon missar det är inte mitt fel, det får du ta med henne

Men han står på sig:
Situationen ska inte ens inträffa
Det är ditt ansvar

Ursäkta mig?
Är det mitt ansvar att ungen inte vill vara hos honom?

Världens bästa ex

Tänk så lätt det kan vara!
Jag ställde exakt samma fråga till mina stora barns pappa:
Kan barnen vara hos dig en extra dag
när jag ska resa bort i juni?
Svaret kom direkt, kort och enkelt:
Ja visst! 

Inget tjafs, ingen vilja att älta, ingen överföring av skuld
Bara detta enkla: ja visst!
På samma sätt som jag alltid hjälper honom om jag kan

Jag inser att jag är bortskämd, att jag har
världens bästa ex
Och då är det inte det nyblivna exet jag pratar om

Han framhärdar

Det här är min sk harang:

Det är ju så att även om jag gärna träffar Yngstan extra så innebär det en kväll som jag inte kan jobba och inte kan vara hos min pojkvän. Att du i bästa fall tar henne en dag som hon eg ska vara hos mig ger mig inte detta tillbaka. Jag kan inte stanna kvar på jobbet eller jobba kväll hemma ändå. Lägg ovanpå det att hon knappast går med på att vara extra hos dig när det inte finns skäl. Så generellt är jag tveksam till extra dagar.

(Mitt ex tyckte att jag skulle läsa mailet igen. Jag letade upp det och läste. Tycker fortfaramde inte att jag gnäller utan att jag försöker beskriva hur det blir för mig. Lyfta en diskussion.)

Jag sa till honom att jag inte tycker att jag gnäller, men det tycker alltså han
Och när han ändå hade mig på tråden tog han tillfället i akt att påpeka hur han hjälper mig:

Och jag är exempelvis uppbokad med Yngstan till midsommardagen och kan alltså inte resa bort nånstans. Varsågod. 

(Det sista är hans sätt att antyda att jag inte är tacksam. Vilket jag är. Jag har tackat väldigt explicit för att han hjälper mig)

Jag blir så TRÖTT!

Harang

Jag mailade min exman med en fråga om hjälp
Kan han ha Yngstan en dag extra vid ett tillfälle i sommar? 
Jodå, det kan han
(Bra, tack!)

Men han kunde inte låta bli:
Och du, om det var din avsikt så har du lyckats. Jag tänker inte fråga dig mer om hjälp efter din harang förra gången. Det är tråkigt att jag landat i känslan att vi inte har det vi sagt att vi ska ha - ett föräldraskap där man kan få hjälp - och utan att bli skuldbelagd. Säg till om du ändrar dig och är mer hjälpsam, så jag vet om jag kan fråga dig igen. 

Det är alltså inte ok att jag tar upp en diskussion om
ett problem i vårt gemensamma föräldraskap?
För om jag gör det så kommer jag med en "harang" ...
Det är inte direkt första gången en man nedvärderar
vad en kvinna säger genom att använda negativt laddade ord

Vad värre är är att han har fel i sak
Min vilja och avsikt är att vi ska hjälpas åt,
men att det måste funka i vardagen för oss båda
Att Yngstan sätter sig på tvären mot byten är en sak
vi måste kunna prata om
Tycker jag

... och det är vare sig harang eller bristande vilja att hjälpa