Att bli vän med hans flirt

Stubborn

Det är ett ord som ofta kommer för mig när jag tänker
på killar i min omgivning.

Deras sätt att förhålla sig till sig
själva och andra - varandra.

Om några dagar ska jag, Mannen och några vänner,
bland dem Tonträffdalen,
åka iväg några dagar tillsammans.
Umgås, festa, lyssna på musik
tillsammans.
Det är hur lätt som helst
nu
att hon ska med.

När jag tänker på det
på vår resa och hur mycket jag ser fram
emot den
Bland annat tack vare henne
Och absolut inte trots
Då funderar jag på varför inte
Mannen och Barista kunde
bli vänner lika lätt.

En helt öppen fundering.
Är det.

Är det jag och hon som personer som
är förklaringen att vi
klickar i så mycket?
Är det att vi är tjejer?
Är det att Mannen banade väg?

De hade inte nåt klick (tvärtom)
De är män
Jag banade inte väg, kanske?

Undrar.

Sexlusten, varför?

Jag funderar på sex.
På varför jag så lite vill ha sex.
Varför jag känner mig så avstängd.

Jag vill inte hamna i nån slags
Det är väl inte så konstigt att-
bortförklaring.
Inte gömma mig.
För det som händer mig
som känns inuti mig
det händer och känns
och det är lika normalt som att vilja.

Det är lätt att sluta sig till att de här åren
av exponering
av tillgänglighet
av en slags... vilja att vara till lags
och leka på andras villkor
för att det kanske är kul.
(Jag ville testa för att veta
om det var nåt för mig
eller inte)

Att de har gjort mig trött och avstängd.

Jag vill inte anklaga Mannen för att
han inte orkade med
att jag var med andra.
Hans svartsjuka som blev verkligt svart.

Lika lite som han vill (eller borde)
anklaga mig för att jag inte kunde hantera
uppmärksamheten
Att vara i centrum
att mina behov var så sedda.

Och ändå var de ju inte det.

Inget av det där ville jag egentligen.
När allt kommer omkring
är jag bara en liten flicka från landet
med jobbigt bagage och
dåligt självförtroende

Mitt val

I mitt liv är det jag som fattar besluten

Vissa meningar fastnar och
blir till mantran
att upprepa tyst inne i
huvudet och
att säga högt när det behövs

Makt.
Över mitt eget liv.
Att välja själv.
Både välja bort och
välja till.

Mitt liv är mitt eget ansvar.

Jag läste meningen hos en av mina favoriter
i bloggvärlden.
Det är inte hennes egna ord
men hennes val av ord att skriva.

Titta in till henne, du kommer inte att ångra dig!

Sex? Orka!

Så känner jag ofta.

Mannen kom över igår kväll.
Mysigt och lugnt, jo faktiskt.
Vänligt och kravlöst
kändes det verkligen.

Vid läggdags var jag kramsugen
Hångelsugen.
Inte sugen på sex men
ville närhet.

Men lusten vaknade.
Jag ville
men orkade på nåt sätt inte.
Som att jag inte vill tillräckligt mycket.
Jag brinner inte i lusten.

Sen blir det ofta fint
och väldigt skönt ändå.
Och vackert i det nära och enkla.
Så även igår.

Men det är den här längtan efter det
som saknas.
Som fattas.

Män

Jag är trött på män.

Sådär i allmänhet litegrann.

De gångna... vad-är-det snart tre
åren.
Och allt som har hänt har gjort mig
mätt på killar och deras sätt att tänka och
förhålla sig.

Många gånger förut i livet har jag tyckt att
det är lite svårt att komma tjejer nära
Lära känna nya tjejer inte minst.
Killar däremot
har känts enklare.

Nu är det sannerligen tjejer jag helst
är med
lär känna
kommer nära
öppnar mig för

Jag är trött på prat om
mitt underliv
mina sexuella
drömmar
mina erfarenheter av ditten och datten
med killar.

Och jag är trött på människor som är på låtsas.
Som inte finns där jämt.
Som man inte kan lita på
svarar i telefon eller
ringer tillbaka
Som man inte kan ringa hemma för då...
Som man inte får lov att ringa själv för då...

Jag vill ha verklighet runt mig.
Här och nu i form av ögon eller i alla fall
röst.
Och inga frågor om sånt
jag inte vill prata om.

Vackra stunder. Också.

Alla vi som bloggar om (bland annat)
vårt kärleksliv.
Vi gör det på så olika sätt.

En del lyfter fram det vackra
och gömmerglömmer det fula
och skitiga
så till den milda grad
att läsarna inte tror att det finns.

Andra skriver så mycket om bråken
och tjafsen
om det fula och energiätande.
Att läsarna
antagligen
kanske
inte fattar varför
förhållandet ens existerar.

Jag tillhör den senare sorten.
Inser jag.
Jag behöver skriva av mig
formulera mig runt det
som gör ont
för att orka med det.

Jag behöver inte skriva om det vackra.
Det lätta.
Det som gör att förhållandet finns.

Men det klart att det finns många
många
stunder
som är fina och självklara och lätta.
Lätta.
Roliga.
Stunder då jag inte vill vara
någon
annan
stans.
Än nära min man.

Som i onsdags när vi delade
en flaska vin ute på lokal
Och pratade på allvar om
oss själva.
Om jobb, liv och drömmar.
Utan att lasta skuld på varann
för det som inte blivit.
Bara lyssnade på varann.

Vackert. Så.

Bråk

Det finns en sketch ur Magnus å Brasses krogshow.
(Som varandes sjuttiotalsbarn är jag
uppvuxen med dem och
för mig är det så väldigt kul
att mina barn uppskattar dem)
Om en man som jobbar som
verkmästare i magen.

Där används uttrycket bedrägligt lugn.

Detta uttryck har jag tagit till mig.
I mitt liv finns ofta just
ett bedrägligt lugn.

Som nu, den gångna veckan.
Vi har mest varit hemma, lediga.
Alla barnen har varit här.
Lata inomhusdagar i kass sommarväder
har betytt
spel
film
baka kakor
äta kakor
och sånt.

Vi har varit fina mot varann
alltihop.
Inga tjafs mellan några.
Jag har känt mig lugn och tillfreds.
Och trott att Mannen känt detsamma.

Men icke då.

Nu idag,
när han skulle åka till sig
kommer det fram att han
inte alls är nöjd.

Han har signalerat det
(tycker han)
Men jag
tycker att man kan använda munnen och
säga hur man vill ha det. Och
ta lite eget ansvar för sin tillvaro.

Bråk. Igen.