Kärleken som dör

När händer det? När dör kärleken?
Vet man det direkt när det händer
eller är det möjligt att se det först efteråt?
Om man orkar vara brutalt ärlig mot sig själv borde det
vara möjligt att upptäcka det på en gång
Men jag vet inte

Jag är i ett efteråt nu
En tretton år lång relation tog slut för drygt ett halvår sen
Tog slut sådär formellt alltså
Men när tog den egentligen slut?
Var det när det var slut första gången, hösten 2008?
Eller var det under den där hemska semestern på en
grekisk ö, sommaren 2006?
Eller var det när han ägnade en sommar åt att flirta med andra
och öppet förneka mig?
Eller är det ännu längre sen?

Hade vi det någonsin bra?
Det är ingen rolig fråga att ställa sig efter tretton år
och kanske måste jag inte svara
Men det är så tydligt nu
Skillnaden
Att vara i en relation som är så som jag vill
Att älska så som jag vill och att vara älskad för den jag är

Kärleken dör när respekten saknas
Det tror jag är svaret
Då hjälper inga gemensamma intressen i världen

Om att vara elak

I ett mailprat med min älskling faller saker på plats

Jag tror att min förmåga att vara ömsint och vilja
min exman väl försvann när han inte visade mig respekt
 Jag tömdes på kärlek
Till slut kunde jag vara fruktansvärt elak mot honom
utan att bry mig det minsta
Det skrämmer mig när jag tänker på det nu
Jag vill aldrig hamna där igen
Med min älskade känner jag så mycket värme och ömhet,
så mycket kärlek som bara vill väl
Jag vill aldrig aldrig göra honom illa, på något sätt
Det är tillräckligt hemskt att se honom ledsen
när det inte är mitt fel
Att jag skulle vara den som sårar... det går inte ens
att tänka på
Aldrig, aldrig vill jag det

Walk the line

Jag är lite seg i förkylningskolan idag och ligger därför
under en filt och ser på film
Walk the line har det blivit nu på förmiddagen och kanske
klämmer jag en till efter lunch

Det var en väldigt bra film och den fick mig att fundera vidare
på det här med svartsjuka
På ett alldeles speciellt sätt
För er som inte sett filmen blir det måhända lite kryptiskt
och kanske rentav en spoiler, men det kan inte hjälpas
Några scener fick mina tankar att löpa fritt

Den första är
den där Johnny kommer hem till familjen efter en turné
och av sin fru avkrävs att bara prata om vanliga saker,
dvs sånt som rör hennes liv,
och inte om turnén och musiken, som rör hans liv
Han protesterar - förstås - mot detta orimliga krav
Att inte få prata om det som är en så stor del av livet med den
person som antas stå en närmast...
Vad har man för relation då?

Den andra är
den där Johnny hänger upp foton i sin studio hemma,
foton på bandet, men framförallt på June
Det blir så smärtsamt tydligt att det är June som är kvinnan
i hans liv

De båda scenerna tillsammans visar just det som jag tror att
svartsjuka handlar om för många: rädslan för att någon annan
ska vara viktigare än man själv
Att den man älskar ska dela sitt innersta med någon annan
Prata om de viktigaste sakerna med någon annan

Jag tror att det för de flesta inte alls handlar om sex eller en förstulen kyss
utan om just det: rädslan för att inte längre vara nummer ett

Det är en oerhört begriplig rädsla, på ett sätt
Att den människa jag vill dela allt med plötsligt
ska välja någon annan än mig,
det gör ont bortom allt förstånd

Men
Det är fortfarande så att för många svartsjuka människor
så handlar det inte om en befogad rädsla
Det handlar inte om att likt en Vivian Cash stå bredvid
och se sin man försvinna in i en värld med en annan kvinna
Det handlar om litenhet och viljan att äga
och det är en helt annan sak

Svartsjuk!

Jag har funderat massor på svartsjuka genom åren
Om man lever med en svartsjuk människa tvingas man till det
Den genomsyrar hela tillvaron, obehaget i att aldrig veta vilka
mail, sms eller dagbokssidor som blivit lästa
Först nu känner jag att jag verkligen har landat på andra sidan
och kan se på det med en efteråtblick
Jag pratade med Rocky som frågade om vi skulle ses när
han kommer till min stad om ett tag,
om det är ok med din nya kille
Såklart att det är! svarade jag
För det är det ju
Men varför är det det?
För att min älskade inte är svartsjuk av sig?
Eller, som min exman skulle ha hävdat, för att jag inte ger honom
anledning att vara det?
Alltså: Är svartsjuka en läggning eller en reaktion på omständigheter?
Kan vem som helst bli en sån som inte drar sig för att
läsa sin partners sms, leta igenom fickor, rota  i datorn etc?

Jag vet ju vad jag tror, men vad tror ni?

Om att vara lojal

Min älskade har det lite tufft just nu
Det är inget som rör oss men ändå rör det ju oss
eftersom det gör honom ledsen och grubblande
Jag försöker finnas där så mycket som det går och det
är verkligen ingen uppoffring eller något som känns jobbigt
Det är absolut självklart att stå bakom honom, lyssna när han
berättar och ge värme och stöd
Det enda som kan göra mig ledsen är om han
inte vänder sig till mig utan sluter sig
Då känner jag mig utestängd

Igår satte han ord på hur det känns med mig:
att det är ovant att jag står bakom honom
Han har inte känt så på länge, inte såhär som nu
Jag inser att jag inte heller har känt det på länge
Alltså det självklara i att jag vill stå bakom och finnas där
Det finns inget krav på att jag ska det
men det finns en stor och djup tacksamhet över att
jag gör det

Skillnad
Jag är lojal för att jag älskar honom gränslöst mycket och
för att han är en väldigt, väldigt bra och fin person
Men också för att jag inte avkrävs det
Han räknar inte med, han tar emot

Kärleken på nätet

Överhörde följande konversation mellan Yngstan och
en jämngammal kompis, Lockig:

Lockig: Hittade din mamma kärleken på nätet? 
Yngstan: Nej
Lockig: Var hittade hon (honom) då?
Yngstan: På jobbet
Lockig: Jahaaa... Litens mamma hittade kärleken på nätet!
Yngstan: undrar hur man kan göra det?!

Kärleken på nätet...?
De har verkligen uppfattat reklambudskapet
Här, t ex

Jag har inga problem med att förstå att man letar efter
någon att älska på dejtingsajter
Och på sätt och vis
kan man säga att jag också hittade kärleken på nätet
Många, långa mail finns i den meddelandetråd jag och min älskade
delar på Facebook
Sända mellan en fest och en första fika
Där inleddes något stort

Musik av kärlek

Jag fick en länk från min älskade igår och jag
blev så rörd att jag började gråta
Det är på pricken så jag själv känner och dessutom
har Elvis en alldeles speciell betydelse för oss
sen den där första kvällen

Här, lyssna!