Jag är inte så bra att leva mitt privata liv just nu
Jag är bra på att jobba och hyfsad på att vara ensam
(läsa, skriva, träna, sova)
Men jag är en avig partner
och jag träffar mina vänner för lite
eller inte alls just nu
Livet står och stampar
och jag får för mig att folk är trötta på att jag
aldrig bestämmer mig
Eller på att jag är missnöjd men inte gör nåt åt det
Och det är väl sant
Men vad gör man när man har ett barn som
vänder upp och ner på himmel och jord
om vi inte ses minst varannan dag?
Och vad gör man när man ändå
nånstans mitt i allt
hoppas att det ska bli bra igen
som förr igen
Jag har aldrig älskat någon annan så mycket
Han är min soulmate och den jag trodde att jag
skulle leva hela mitt liv med
Det har jag inte trott med nån annan
nånsin
Vad betyder det nu?
Hur långt räcker det?
Kan kärleken och lusten komma tillbaka
om man bara jobbar?
Kräver kärlek alltid jobb?
Jag är måhända naiv men visst hoppas man
att kärleken ska kunna finnas där utan att
man jobbar på den?
6 kommentarer:
Jag vet inte. Det enda jag kan säga är att jag och Mannen inte behöver jobba. Vi VET. När den ene blir trött på den andre så säger vi bara adjö för en stund och går en runda i skogen eller tränar. Sen är det bra igen när vi ses. Vi VET varför det blir fel ibland. Vi VET att det inte har med vår relation eller kärlek att göra. Vi VET att det inte är meningsfullt att dra igång värsta "nu ska vi reda ut det här snacket". Det har vi gjort en gång för alla. Och bestämde då att det är vi, oavsett. Det underlättar faktiskt. Att veta att det inte är slut för att den ene går ut genom dörren. Vi har levt med dramaqueens båda två och fått nog av det.
Men det är vårt sätt. Det funkar kanske inte på alla. Men ibland tror jag att man gör det svårare än det behöver vara. Eller så är det så att med rätt person blir det lätt. Och osvårt. Det är nytt för mig att det kan vara enkelt. Och det är fantastiskt. Och det lämnar mycket energi över till annat.
Kram på dig.
Och jag tror som Wettex, att det handlar om överenskommelser. Det finns inget par i världen som inte blir trötta på varann ibland eller bråkar på varann ibland. Men det handlar om precis det där, att veta att ett bråk eller att man måste få vara själv och tänka en stund inte betyder att vi ska överväga att göra slut. Och detsamma åt andra hållet - att man ska veta vad det är den andre behöver för att inte vara tvungen att överväga det, och känna efter ifall man är villig och beredd att ge det. Då blir det hela bra mycket lättare.
Måste man jobba? Det beror väl på vad man menar med att jobba. Jag tror att man "jobbar" på ett förhållande genom att vara lyhörd, nyfiken, ömsint, hänsynsfull och ge mycket närhet och kärlek, både fysiskt och psykiskt. Att alltid försöka stödja, även om man inte alltid lyckas. Att prioritera varann framför väldigt mycket annat som kan äta av ens tid och ork. Och att se till att njuta tillsammans, i små som i stora saker. Det är ganska stora krav att ställa både på en annan och sig själv, så det kan man väl kalla att jobba på det?
Men om du egentligen menar: ska man stå ut om man inte har det bra? Då svarar jag nej. Det ska man inte. Man ska ta reda på om det går att få det bra ihop och aktivt arbeta på att göra de förändringar som krävs, eller lämna varann och söka sig vidare. Så tycker jag.
Och som vanligt sätter du mycket bättre ord på det jag vill ha sagt... :)
Kram Suz.
Fina fantastiska ni!
Jag blir gladledsen när jag läser. För jag tycker som ni och är beredd till allt det där, egentligen. Jag är ingen svår, snål typ. Men i mitt nu är jag ändå det. Torrkall liksom. När Barista säger att jag är "älsklig" känns det som jag men inte nu. Visst kan jag också jobba. Kan men vill inte, kanske?
Kram till er och tack för att ni läser och delar med er! Det är värt massor.
Vi bråkade om och om igen, och så gick vi isär. Men det kändes så totalt helt fel. När det var riktigt dåligt tog vi båda beslutet att det är detta och inget annat i hela fulla världen som kan mäta sig med oss. Det ska vara vi. Och de gånger vi nu är osams så är det under bådas vetskap om att ingen under bråket tänker: det funkar inte, det måste ta slut. Bråken idag är av pålitlig sort. De kommer ta slut och de kommer inte att förändra oss. Och nu bråkar vi inte om "men du sa..." eller "varför gjorde du så där..." utan de är betydligt mer kring exempelvis resonemang eller politik.
Jag tror att man innerst inne måste känna att det är en fin person som man vill ha under skinnet om det ska finnas möjlighet att bli kär igen eller potential att jobba på.
Caroline: Jag känner ju det i grund och botten - att han är en fin person som jag vill vara med. Vi har gjort varann illa och haft det svårt många gånger och det finns fortfarande saker jag har svårt att stå ut med hos honom, men jag tror ändå på att vi kan leva ett bra liv tillsammans. Men i min version av det goda livet ingår inte att det ska vara ett slit hela tiden. Det måste vara lugnt och lätt och självklart mestadels. Att man är fin mot varann, liksom man är mot andra, ingår inte i vad jag menar med jobba. Det är det här eviga ältandet och vändandet och vridandet jag inte orkar med.
Jag tror att "robust" är ordet. Jag vill ha en robust relation som inte hotar att gå sönder hela tiden och som man inte måste hålla på och pilla med jämt. Som att ha en gammal fallfärdig bil. Jag vill ha en relation som jag kan lita på och som funkar och som tål ett och annat gräl om vardagligheter.
Skicka en kommentar