Jag drömde om morfar inatt. Morfar betyder nästan alltid barnens morfar – älskade pappa – men i den här drömmen var det min morfar som var med. Jag vet inte om jag någonsin har drömt om honom förut. Det måste i så fall vara väldigt länge sen. I drömmen skulle jag lyfta en höna och jag visste inte hur man gör så jag frågade morfar om råd. Han såg ut precis som jag minns honom – lång och med det stålgråa håret hårt kammat bakåt, sträng och lite ihopknipt. Men han var snäll. Svarade vänligt och som om jag var en vuxen. (Och det var jag ju)
Min morfar dog 1995, samma år som Mellan föddes. Jag var höggravid på begravningen och minns nu att jag och mamma pratade en del om vad jag skulle ha på mig. Mormor och morfar var traditionella av sig så det var naturligtvis helsvart som gällde. Jag hade inte så mycket mammakläder som jag fortfarande kom i, men en svart kjol fanns. Till den tänkte jag ha en vit blus. Det var fel, förstod jag. När jag senare frågade mamma om det dög bra med hudfärgade tunnstrumpor, eftersom jag inte kunde hitta några svarta mammastrumpor som var stora nog, reagerade hon väldigt starkt och anklagade mig för att inte anstränga mig när det nu var så att min morfar hade gått bort och skulle begravas. Jag blev väldigt ledsen, säkert spelade hormonerna in, men jag minns att jag inte förstod hur hon kunde ta i så. Och jag minns också att ingen annan reagerade på min klädsel.
När jag tänker på det där nu, så här många år efteråt, förstår jag hur ledsen hon måste ha varit och hur rädd hon antagligen också var för att inte duga och räcka till. Säkert kände hon sig fel och misslyckad. Hon var inte morfars favoritbarn, det var hennes lillasyster som var det. Lillasyster och hennes flicka hade en särställning hos morfar, det fattade jag tidigt. Det var liksom aldrig någon idé att försöka ta sig in där, för det var upptaget. Det var min känsla inför morfar i hela barndomen. Säkert påverkade det mamma också.
Mamma och pappa. Mina föräldrar. Det är svårt att se dem som par med vuxna ögon, försöka förstå dem. Vad var det för liv de levde tillsammans? När slutade de älska varandra? Gjorde de någonsin det? Jag har bara ett enda minne från barndomen av att de rörde vi varandra så att vi barn såg det. Det var en sommar, jag kan ha varit i tioårsåldern eller lite äldre. Vi var vid Hovs Hallar och promenerade (en alla dessa dagsutflykter med bil och matsäck och glassinköp). Det är branta stigar där och vid ett tillfälle tog pappa tag i mamma för att stötta henne. Jag vet inte om hon höll på att ramla eller om han gjorde det i förebyggande syfte, men sen höll han kvar hennes hand ett litet tag. Inte länge alls men i alla fall längre än det behövdes för backens skull. Det är mitt enda minne av att mina föräldrar rörde vid varandra.
2 kommentarer:
Det är en sorglig historia. Alla kanske inte behöver beröring? Men jag behöver både ge den och få den.
Jag har förstått tidigare att relationen med din mamma är ansträngd och svår. Det tär.
Det är mycket med min barndom som känns sorgligt, det är en del av min stora ledsenhet, detta kärlekslösa. Min relation med min mamma är svår och jag är förstås medveten om att det gör mig till en svår person. Att vara vuxen och inte kunna. Samma som att hon aldrig kunnat. Jag håller på att förvandlas till min mamma.
Skicka en kommentar