Så glad jag blev av att läsa era kommentarer på mitt förra inlägg!
Det känns fint att vara tillbaka, om än lite ovant
Jag har massor av saker som jag skulle vilja berätta,
men orden kommer inte riktigt
Jag vill skriva om allt det fina, om samtalen som landar
i att jag älskar honom mer än stunden innan
Jag vill skriva om svartsjukan
som finns i honom ännu och hur jobbigt det kan vara
att tvingas välja mellan att avstå en fika med en vän och
att göra sin man livrädd om man ändå går
Jag vill skriva om lusten som återvänder
sakta och försiktigt
och ömtåligt, inte minst
Jag vill skriva om Siluettmannen som jag inte träffat
sen i november och som plötsligt var där igår,
i det trygga fikarummet
Om hur bra det kändes att det inte kändes
nåt speciellt
eller bara lite
Och om att Mannen har tittat på honom
på youtube och ganska lugnt konstaterar att han är
lång och har skägg
(vilket Mannen inte är och har)
Om att jag känner att mina ord lugnar honom
Och så vill jag skriva att vi kanske flyttar ihop redan i sommar,
och att det känns mest bra och bara lite läskigt
Nåja, när orden kommer till mig,
då skriver jag om det!
4 kommentarer:
Åh, vad fint det låter. Jag är glad för din skull, att det verkar gå åt rätt håll nu. (Och jag tänker att det du skriver nu visar på en av mina käpphästar: att något är svårt eller utmanande, behöver inte betyda att man inte ska göra det. Ibland betyder det att man växer just av att göra det.) Fint att du är tillbaka. Stor kram på dig!
Har du pratat med dina/ert barn än om att ni ska flytta ihop igen, och hur ser de på det?
Jag som skrev! :)
Suzilus: ja, det är mest fint. Men svårt fortsatt. Kram till dig med!
L: Alla barnen vet att vi pratar om det och jag tror att även mina två är glada för det. Yngstan, vår gemensamma, är det definitivt.
Skicka en kommentar