Jag är den frånskilda och lyckliga mamman till de tre mest fantastiska barnen. Jag är flickvän till den finaste mannen som finns och tack vare honom läkt, helad och återigen-levande. Kärlek bor i min mage och eftertanke i mitt bröst
9 september 2010
Vi stannar hellre i ett helvete som vi känner till än förflyttar oss till en himmel som vi inte vet nåt om
Det välbekanta kaoset är tryggt Det osäkra andra-
2 kommentarer:
Anonym
sa...
Jag vågade lämna, tillslut och vi som lämnar dör ju också, samma som dom som blir lämnade.
Jag hamnade i himlen Här har jag stannat i 12 år och stannar livet ut För här finns den sköna magkänslan, glada jag, som vill vara hemma, vill vara vi och som jag vill ha sex här i himlen.
Men att ta steget är svårt, jag vet, så innerligt.
Men det var värt det och idag kan exet och jag skämta om: Varför gjorde vi det inte tidigare för.
Att lämna är precis lika jävligt som att bli lämnad. Man är skurken och den onde och är lika ledsen över misslyckandet som den som blir övergiven. Jag vet att det är värt det, jag ju gjort det förr. Det är en befrielse som går utanpå det mesta. Att äntligen få rå sig själv och slippa allt det destruktiva, energidödande. Ändå fegar jag ur. För att jag ändå nånstans tror på det fina, att vi ska hitta tillbaka.
Igår tappade jag tron helt, men så hittade jag lite självklarhet igen. Så håller det på...
2 kommentarer:
Jag vågade lämna, tillslut och vi som lämnar dör ju också, samma som dom som blir lämnade.
Jag hamnade i himlen
Här har jag stannat i 12 år och stannar livet ut
För här finns den sköna magkänslan, glada jag, som vill vara hemma, vill vara vi och som jag vill ha sex här i himlen.
Men att ta steget är svårt, jag vet, så innerligt.
Men det var värt det och idag kan exet och jag skämta om:
Varför gjorde vi det inte tidigare för.
Kram M
Att lämna är precis lika jävligt som att bli lämnad. Man är skurken och den onde och är lika ledsen över misslyckandet som den som blir övergiven. Jag vet att det är värt det, jag ju gjort det förr. Det är en befrielse som går utanpå det mesta. Att äntligen få rå sig själv och slippa allt det destruktiva, energidödande. Ändå fegar jag ur. För att jag ändå nånstans tror på det fina, att vi ska hitta tillbaka.
Igår tappade jag tron helt, men så hittade jag lite självklarhet igen. Så håller det på...
Kram!
Skicka en kommentar