Jo men det hjälpte ju lite
att springa av sig sorgen och frustrationen
och låta alla tårarna torka
Men jag är fortfarande ledsen
(eller kanske mera less?)
Hur mycket längre orkar vi?
Jag tycker så fruktansvärt illa om den person
han gör mig till
Och jag tycker så illa om honom när han gör det
Jag tycker illa om den jag gör honom till
Och jag tycker illa om mig själv för att
jag gör det
Det finns ingen snällhet
inget tålamod
ingen vilja att förstå
Det finns bara jag jag jag
från oss båda
Jag orkar inte
Jag vill må bra
jag vill inte kämpa och anstränga mig
varje vaken sekund vi ses
(och t o m i sömnen)
Jag vill komma fram
Eller åtminstone kunna se målet och tro på att
det finns
Nu tror jag inte
Nu känner jag mig less och trött
Det kommer inte att gå
är vad hela mitt intellekt
skriker åt mig just nu
Det kommer att gå viskar jag till svar
men frågan är om jag tror på det själv
2 kommentarer:
Jag tror ändå på att ni behöver en paus från varandra. En riktig paus.
Det blir en ond cirkel till slut.
Jag känner igen mig i din irritation.
En del av mig skulle hemskt gärna ha en paus och känna efter. Men så är det barnen, som jag inte tycker ska få sin tillvaro tillstökad igen om det inte är absolut nödvändigt. Lite ro i deras liv... Men jag tänker ofta på vad det är jag offrar, vad detta kostar och i vilken mån det kommer att visa sig vara värt det. Jag är eg. inte alls typen som tycker att man ska hålla ihop för barnens skull, har inte gjort det förut, men nu är jag här och vet inte riktigt hur jag ska trassla mig ur den bedövande känslan.
Irritation är det ofta. En stor anledning till att jag inte tycker om mig själv i hans sällskap. Han gör mig inte till den jag vill vara. Med det menar jag INTE att det är hans ansvar att göra det, utan bara att det är ett viktigt tecken på att något är fel.
Skicka en kommentar