Det slår mig plötsligt, mitt i lördagförmiddaggrejandet
Vad som var värst, vad som sammanfattade alla åren
med Exmannen och vad som fick kärleken att ta slut
Detta ständiga rotande i mig
I min personlighet, mina brister (och jodå - förtjänster också)
Min historia, mina misstag, hela mitt varande
Det var som om han var besatt av mig
och det tog sig väldigt påflugna uttryck
Från början till slut var det en del av livet med honom
Minns ett samtal från just i början
Han undrade hur det kom sig att jag hade fått mitt första barn
när jag var så ung
Jag berättade men han greppade inte
och så är det ju ibland, jag förstod väl knappt själv
Men i hans värld var det jag som inte lyckades förklara
Jag som misslyckades var sedan ett konstant tema
Min knackiga relation med min mamma,
min blyghet, mina ätstörningar, min träningsanorexi
Jag vill tro att han ville väl men det blev inte väl
Missförstå mig inte: en av de fina sakerna med äkta vänner,
den man älskar inräknad,
är att det är ok att prata om sina misstag, brister och nederlag
Att man inte behöver hålla upp en lyckad fasad och att
man kan få hjälp med att förstå sig själv och
varför man reagerar som man gör
Sånt är mycket bra
Men! Det måste ske på ens eget initiativ
Ingen människa kan vara någon annans utvecklingsprojekt
När jag nu, inlindad i värme och trygghet, vågar öppna mig
och vara liten, rädd och pinsam
möts jag att en hjälpsamhet, en vilja att prata och finnas där
Vi reder ut och lär känna varandra och oss själva tillsammans
Han finns där när jag behöver, utan tvekan, men det är jag som styr
när jag vill prata om det som är jobbigt
Jag är projektledaren, inte han
Han älskar mig just så som jag är
Inte trots att- utan tack vare
Det tror jag aldrig att exmannen gjorde
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar