Tiden och jag

För ett år sen, två, tre
Jag kommer tillbaka till det där med tid
ofta nu, det känns värdefullt att minnas
Jag står på min egen historia och jag gör det på ett alltmer
stabilt sätt
Jag håller på att hitta hem till mig själv och det
är en process som dels tar tid och dels inte går rakt
uppåt/framåt utan består av dagar av stagnation och till och med
steg tillbaka
av dikesåkningar och känslor av att inget hänt, att allt
är som förr
Det kan hända att jag är superonormal där, att andra läker
spikrakt och problemfritt men jag tror inte det

Ett år sen mitt livs bästa år började
En fest, en kram, en puss på kinden och ett
samtal som inte tystnat sen dess
En människa som är den bästa jag träffat
någonsin

Två år sen jag citerade Tuva Novotny:

Med åren har jag insett att kärlek inte handlar om
att vara en mars­katt dygnet runt.
För mig är det rädslan för att mista någon
som är riktig kärlek.
Rädslan för att förlora sin partner,
eller i förlängningen ett barn,
definierar kärnan av kärleken för mig.
Att man inser att utan den personen
blir det ett tomrum i ens liv.

Tre år sen jag drev en annan blogg och citerade
en av mina bästa bloggarkolleger som sorgligt nog
inte skriver (där) längre

Fyra fem sex år sen
Ett liv sen
Tid som passerar
Som rör sig fram tills idag och som fortsätter imorgon
men stannar upp en stund just här hos mig nu

Jag skriver på annan plats nu
Sanna saker utan förbehåll och jag
växer av det, växer och läker