Om ansvar, igen

Det här med ansvar är en het potatis
Vems ansvar är det att jag mår bra?
Mitt eget? Min mans? Mina barns? Mina vänners?
Mitt eget, hävdar jag
När allt kommer omkring kan jag inte
förändra nån annan än mig själv
Jag kan inte tvinga nån till nåt
men jag kan välja om jag vill vara i sammanhang
där jag inte trivs

Nej, jag vet att det inte är så enkelt
och svart-vitt
att det inte i alla lägen går att välja

Men i princip,
som motto för mitt varande:
mitt välbefinnande är mitt ansvar

Värde

Det är en sak jag inte förstår
Varför ska man hålla på och
bedöma hela tiden?
Sig själv och varann

Jag är si och sån och det är bra
Du är si och sån och det är inte bra

Mina mest positiva sidor
(charm, positivt lite bullrigt varande, nyfikenhet)
är något som du tycker illa om

Varför inte bara säga att jag är
bullrig, pratsam, nyfiken och tar plats?
Utan värdeord

Kärnjag
Kärndu
Sån man är och har rätt att vara
Att jag mår bra och trivs är mitt ansvar
Att du må bra och trivs är ditt

Varför är det så svårt?

Runt

Samtalen går på tomgång
När jag skriver till Mannen vad jag vill
sånt jag inte kan kompromissa om
vad jag tänker om oss

Så svarar han bara att han har hört det
förr
och det är väl sant
Men vilka ord ska jag använda då?

Jag skriver:
För mig är det eg ganska lätt. Behandla varann som vi behandlar andra. Varken mer eller mindre. Inte kräva en sån massa hela tiden utan vara lite mer tålmodiga och överseende. Bjuda till. Ta ansvar för oss själva och se till att må bra och inte kräva att den andre ska pigga upp våra liv. Typ.

Jag menar precis det jag skrev. Som jag inte kan läsa nu. Att vara sann är att vara ärlig och lyssna inåt. Berätta öppet och ta ansvar. De är inga konstigheter. Var i nu.

Det är nåt vi måste göra båda: Vara i nu. Inte bäva så mycket och inte blicka bakåt så mycket utan se nuet. Vi gör fel båda två där.

Jag behöver tid och ro att sjunka in i mig själv och det är en sak jag inte kompromissar bort. Tystnad och stillsamhet. Det är min läggning och har inget med då och sen att göra och är inget ha vare sig kan eller vill ändra på. Du har säkert motsvarande saker som du varken kan eller vill ändra på. Som är "kärndu" liksom.

Han svarar:
Det är fortfarande så att du vid flera tillfällen har sett till att få vad du vill ha på min bekostnad. Så ofta du agerat så, inte minst allt om Rocky. Det gick tokfel från början till slut. Jag vill inte leva så, jag vill få säga vad jag vill och bli lyssnad på, även om jag inte alltid får som jag vill, såklart. Det empatiska rollövertagandet med partnern är en avvägning mot alla tankar att bestämma själv och göra som man vill. Det har blivit fel massor av gånger från dig där. Och för mig förr. Det är ett slags känslomässigt gemensamt beslutsfattande. Att lyssna på vad partnern säger.

Jag tänker så här. Man säger hur man vill ha det - men är medveten om att det ibland inte blir så. Det sista steget tycker jag att du har haft svårt med. Minns du när vi var överens om att ömsesidig anpassning var en viktig del av kärlek? Jag står för det.

Vi upprepar gamla ord, men vi måste nog hitta nya ord. Och jag upprepar mitt gamla också. Ett gemensamt ansvarstagande för det gemensamma i relationen. Det är riktigt viktigt.

Jag vill inte förändra dig, men vill inte bli sårad mer. Jag är trött på ditt eviga projekt att förändra mig, genom att mina mest positiva sidor (charm, positivt lite bullrigt varande, nyfikenhet), är något som du tycker illa om. Det är kärnjag och du tycker inte om det. Torrt uttryckt.

Och sen då?
Runt runt trampar vi

Utanför mitt fönster skiner en höstvarm sol
Ovan taken på andra sidan gården
är himlen blekt blå

Jag påminns om en flygresa förra hösten
Till en stad långt borta
Ett samtal på ett café
Känslan jag hade då

Varma halsdukar och en stor kopp te
En lång vinter som gjord för att
slicka såren

Varmt lugn att vila i
Andra som har det som man själv
Ungefär

Jag lämnade Mannen efter det
Hon lämnade sin man efter det
Samtalet vi hade blev till en
ny tideräkning
ett före och ett efter

Nu är jag nån annanstans
Hemma men ändå inte
Långt borta från den beslutsamheten
Och jag fattar ingenting

Från mina lurar in i mina öron sjunger Lars Winnerbäck
Ingen soldat

Jag vill

Känner mig så ledsen idag
Sömnig och frusen och
inte alls sugen på ett jobbmöte
med chefen nu strax

Det är inget farligt
mötet alltså
Jag känner bara inte för det

Jag vill vara i värme och ro
Hemma med Mannen och barnen
Baka, spela spel och mysa
Jag vill sova gott om natten med
honom också
inte bara ensam
Jag vill ha värme
Jag vill ge värme
Jag vill att allt ska vara över

Innan det ens börjat

Att alltid kämpa

En så väldigt kluven känsla bor i mig
Jag vill inte att det ska ta slut
Jag vill inte vara i det som är

Jag vill att det ska kännas som det gjorde
när det var bra
förut

Före
allt

Jag kan inte bara låta det gå sönder
den bästa man
jag träffat
Som vi älskade varann
Så övertygade vi var om att detta var
för livet
Att alltid kämpa
lovade vi

Nu är vi där
nu behövs det

Att inse att det är kris är
vilsamt på nåt sätt

Sorgsen

Jag känner sorg
Det gör ont att se sin relation gå i bitar
och inte veta vad man ska göra

Jag vill ju inte
att det ska vara så

Men jag vill inte heller må dåligt mer

Kanske finns det ett hopp i
att det är kris på riktigt
att inte blunda för det
utan erkänna
Nu kan det snart vara över

Sänka ribban
Överleva
Kämpa

Jag känner att jag vill jobba
Samtidigt som jag känner mig så förlamande
trött

Jag måste få energi
Jag måste lagra det jag får
från andra

Lilla barn

Vi tänder levande ljus, Yngstan och jag
kryper upp i soffhörnet med fika och
filt
Ser en film
Myser
Jag kramar henne och hon lutar sig
tungt mot mig

Älskade lilla barn
Jag vill aldrig nånsin göra dig illa
Men jag vet samtidigt att jag
har ork och energi nog att ta hand om dig
om jag ändå tvingas göra det

För tillfället

Nu har jag lämnat henne vid tåget
Min fina Genus som varit här i helgen
En intellektohelg med mycket prat och
i min mage bor en stor värme
Nu känner jag mig rustad

Det är en lätt och ren känsla att vara
med en innerlig vän
som vet allt som är värt att veta
som förstår allt och som
ställer frågor och kommer med egna funderingar
utan att klampa in i mig

Det är det ju förresten ingen annan än Mannen
som gör
Klampar in alltså

Nu är det tyst hör hemma
Barnen kommer sen
Jag ska handla mat - fylla kylen inför veckan
och sen slappa en stund på egen hand
Egen hand och katt-tass

Ja... det var väl bara det för tillfället

Bara trött

Jag kanske ska åka ner till dig
Har tänkt på dig.

Säger han.
Rocky.
Killen som alltihopa började med.

Så fan du har.
Tänkt på dig.
Skulle inte tro det

Nej, det hålet faller jag inte ner i igen.

Skulle inte tro det

Jag blir fan inte ens smickrad
Bara trött.

Fredagslycka

Helg. Wohooo!

Gårdagens trassel och tårar känns långt borta
Visst orkar jag sånt
Inte ger jag upp så lätt!

Jag är på väg till en dejt på stan
till en tjejhelg av bästa sort
till massor av prat och
vin och cigg på balkongen
(för visst är det så varmt ännu)

Glad i magen
Varm ro

Fast här

Jag är så trött att jag knappt kan stå
Kvällen blev hemsk
och idag kommer Genus på besök
för Bokmässa och tjejmys
Helgen med henne kunde börjat bättre

Jag hade Yngstan över natten
eftersom Mannen skulle jobba sent

Det var bra fram tills han kom hit
vid åttatiden igår kväll.

Sen blev precis allt fel
Mammigt barn som inte förstår varför
jag bytte helg
(Jo, hon fattar att jag vill gå på Bokmässan
med Genus, men är ändå ledsen)
Svårt att sova
Stor gråt och inget hjälpte

Skuld skuld skuld

Inte förrän jag somnade nån gång
efter tolv kröp hon ihop bredvid mig och
kom till ro

En natt bredvid en kamin
Ingen vuxenkväll
En massa jobb som jag måste
gå upp jättetidigt idag
för att hinna göra

Inget av det gör eg nåt

Det som gör nåt är att jag inser
att jag är fast här

Jag kommer inte att kunna lämna detta
på länge länge länge

Och det
känns inte så bra

Behöver det

Jag blir så glad när någon säger nåt fint
Inte för att jag tror att jag är ensam om det
direkt.
Det blir vi nog alla.
Glada alltså.

Jag behöver höra att jag är fin och
bra
För jag känner inte riktigt att jag
är det

När Rocky skriver
Du är en fin människa du
och kontrar mitt ängsliga tack med
Rena rama sanningen så sug i dig!
Så får blir jag glad
suger i mig

Jag behöver det

Fina grejer

En sån vän jag har!
En speciell, officiell
nu

Han har inget bloggnamn längre
Det han hade känns dumt och nersolkat

Enligt Mannen är han mitt ex
Enligt mig och sig själv är han min vän

Vi synkar i känslopjunket
och kan prata hur länge som helst
Det är lätt
skavlöst kravlöst och
jag tror att det är så för att
vi är klara med varann
som man och kvinna
Vi är klara och vet var vi har varann

Innerlig vänskap
som inte förväxlas med kärlek

Fina grejer det!

Finns det fler barn?

Mamma ringde mig mitt i natten
då när pappa
just hade dött och fanns på sjukhuset
nära mig

Efteråt
berättade hon att det var läkaren
som hade frågat om det fanns fler barn
än min bror

Ja, det finns en dotter också
sa mamma

Ska ni inte ringa till henne då?
frågade läkaren

Det hade inte slagit henne
att jag skulle vilja veta på en gång
att min pappa just hade dött
att jag skulle vilja komma till sjukhuset
och se honom

Jag vet inte om hon skämdes över
att hon inte tänkt på mig
Det var i så fall inget hon berättade

Jag vet bara att jag är glad att hon ringde
Jag är glad att läkaren frågade
Det gör de säkert alltid, men för mig
betydde det skillnaden mellan att kunna säga
hejdå
och
att inte

Min pappa dog mitt i sommaren

Vi var hos honom den dagen
Han hade just fyllt år och vi åt tårta
i trädgården
Det var sol och varmt, han
orkade bara sitta där med oss en liten stund.

Yngstan var nyfödd och låg i hans famn
Det finns en bild
den enda bilden hon har
av sig själv och morfar
Han tittar ner på henne
med kärleksfull och lite
förundrad blick
Du lilla ser han ut att tänka

Han blev snabbt trött och måste vila
Hjärtat var inte friskt
Två infarkter på kort tid gjorde honom matt

Vi stannade inte över natten som vi brukade
Tänkte att han skulle bli trött
av barnens ljud och rörelse
hur mycket han än älskade dem

Mitt i natten ringde telefonen
Inte ens folk som brukar ringa sent ringer
så sent
Jag tror att jag visste på en gång
Jag minns inte ven som sa det
Var det mamma?
Eller nån annan?
En ny infarkt
Kraftigare
Han dog innan ambulansen hann fram

Nu fanns han på akuten
bara en kilometer bort
Jag klädde på mig, tröjan ut och in,
lånade svärmors cykel
trampade mig andfådd, utan en enda tanke
i huvudet
uppför backarna till sjukhuset

Mamma och Storebror mötte mig
Kramar, vänliga tysta ord
en bild av en familj
En mamma och två vuxna barn

Men jag kände redan då att jag
inte hade med dem att göra
Jag ville bara till honom
Jag ville se honom
röra vid honom
Säga hejdå fanns inte
Jag tog inte in att han var borta

Han låg på en brits utan madrass och
jag minns att jag tyckte att hans bröstkorg
var så underligt hög.
Som den blir när man ligger på nåt hårt,
insåg jag sen
Jag grät inte då
Kunde inte gråta bredvid dem
Jag ville vara ensam med honom men
fick det inte ur mig
kunde inte köra utan dem
Jag tror att vi var kvar där i en halvtimme
eller så och jag tror att de hade velat gå långt tidigare
Bara en känsla jag har

Vi skiljdes åt utanför
och det var med stor lättnad jag cyklade tillbaka
till Mannen, till mina sovande barn
till svärmor som gav mig all den värme min egen mamma
inte kunde
Först där kom gråten

Tårarna som aldrig kunde ta slut
Overkligheten ersattes av visshet
Min pappa dog i natt
Jag får aldrig träffa honom igen
Mina barn har förlorat sin morfar
Lilla Yngstan kommer inte att minnas honom

Jag var i en varm famn hemma hos Mannens familj
Ville stanna
Men ville också vara med och ta rätt
på pappas saker
fixa med allt
Så jag åkte till mamma dagen efter
Hon var samlad och verkade inte ledsen
Ingen grät när jag var hos henne
Vi gjorde heller ingenting
Satt och glodde på varann en hel dag och jag
var lättad när jag kunde köra därifrån
Stanna fanns inte
Jag ville hem
till min familj

Dagarna som kom fixade mamma och Storbror
allt.
Jag var med på begravningsbyrån
men annars
inget
Allt praktiskt med alla papper
och pappas saker och
sånt

Jag fick inte vara med eller
blev inte tillfrågad
Som om hans död inte angick mig

De tog pappa ifrån mig

Bodil och jag

Jag tycker inte om den jag blir då
lär Bodil Malmsten ha sagt, apropå att
hon numera tackar nej
till författaruppläsningar

Sant eller inte. Så är det bra.
För visst finns tillfällen, situationer, då jag
inte tycker om den jag blir

Det finns också människor som jag inte gillar
mig själv i sällskap med
Det behöver inte tvunget vara nåt fel
på dem
Men det är fel på den jag blir tillsammans med
dem.

Jag trivs inte med mig själv
och då vill jag bara bort
Då vill jag komma dithän där
jag trivs
Där jag tycker om den jag är

Borde

Nej, det vill jag inte.

Komma hem till Mannen även i kväll.
Jag var där igår och imorgon ska
Yngstan vara hos mig
Och även Mannen, som är på ett möte
men kommer senare

Eftersom Genus är hos mig
över helgen
(Vi ska gå på Bokmässan - wohoo!)
så tycker han att vi
ska ses varje dag i veckan

Det tycker inte jag
Vare sig jag är upptagen i
helgen
eller inte

Jag vill jobba tills jag tröttnar
(ljuva tidiga kvällar på tyst kontor
aldrig får jag lika mycket gjort som då)
Åka hem
Klappa katten och ta ett bad
Läsa en bok
Skriva en blogg
Mysa runt med mig själv

Vill jag.
Ikväll

Och för det skäms jag
För att nånstans borde jag
vilja ses även ikväll

Pappa

Jag ska skriva om honom sen.
Hinner inte nu.

Min pappa
som dog samtidigt som mitt
Yngsta barn
föddes.

Läser om sorg hos Wettex och blir så
rörd
att jag knappt kan jobba

Halsen sväller
Tårarna tränger fram

Lilla stora pappa

Ett bad

Lägger mig i ett bad
olja i vattnet
Hett
Fönstret öppet
Luft

Tar med en bok
läser lite i den
drömmer lite sen

Nu gör jag det

Känner min kropp vakna
Min egen kropp
min hud
mitt inre

Jag känner värme

Inget offer

Mannen säger att jag gör mig till ett offer
Jag håller inte med

Sen säger han att jag har kraschat helt

Jag själv säger att jag tar ansvar för att
må bra i mig själv
Av mig själv
Jag tycker inte att det är att göra sig
till ett offer att säga
att jag inte orkar med alla konflikter
och all o-ro, icke-ro, som skapas
mellan oss.
Som vi skapar.

Jag bär en varm kärlek i magen
Barnen, vännerna, livet med dess färger

Hösten, morgnarna, den jamande katten
Jobbet med alla möten, människor
Kvällar med barn eller utan
Hemma, ute med vänner

Jag ser livet ta form
Jag känner kärleken hitta sin riktning

Jag är inget offer

I ett annat liv

Jag vill leva leva leva

Jag vill vakna på morgonen med katten
intill mig
Jag vill duscha, göra frukost
väcka mina barn
Lämna Yngstan på skolan
Jobbet: trivsel, effektivt, skratt i fikarummet
och lite dörrhålshäng med Äpplet
Hem till middag och läxor och saga och
kanske en film eller
spel
innan läggdags med bra bok

Jag vill allt det minus barnen
plus vänner några kvällar
ensam några kvällar
den andra veckan

Var i detta finns Mannen?
Det gör han inte.

Det är en sorglig insikt
Att i mitt lugna drömda liv
finns ingen man
Alls

Där finns jag, barnen, vännerna,
jobbet
Och katten
Och det är jag nöjd med.

I ett annat liv
i en annan version
finns Mannen med
I ett liv utan barn
utan flängig vardag
Ett liv som liksom är på
låtsas.

Där är vi fina och sams och innerliga
Där finns ingen finsk stämning
inga krav och inga nattplenum
Där finns bara ro

Stressar

Min lilla Yngstan är ledsen över att hon
"aldrig" får träffa mig.
Vilket inte är sant. Men
i hennes värld är det så.

Det är ju inte henne jag inte vill träffa.
För min del skulle hon få komma
till mig så ofta hon vill
Visst tycker jag att det är skönt att vara
ensam ibland
och att vara med ett eller två
barn i taget

Men

Jag inser mer och mer
att det som stressar mig
är Mannen
Inte barnen
Inte jobbet.

Inte på det sättet

Höst i New York

Bakisdarrig
Frukosten, rostat bröd och te,
smakar bra men tar lite tid
att få ner

Ute med tjejerna igår,
Gabbi och Smilgrop
En väldigt fin kväll full av
värme och innerlig förståelse
Så allmängiltigt och lätt det är
på sätt och vis, det här med
kärlek
Alla vet ju hur det ska kännas och
vad man drömmer om

Höst i New York känns som en bra bild
att jämföra med
Vardagsvärme, enkelhet
lugna kläder och varma andetag

Det är så livet ska se ut
om du frågar mig

Cykelkille

I mataffären nyss.
Kö.

Någon kommer bakifrån och liksom
flyttar mig åt sidan med
armen
Inte hårt eller buffligt
utan vänligt.
(Det är trångt mellan köerna)

Någon ska inte handla utan bara
passera.

När han, för det är en han,
passerar mig
ser jag att det är min cykelkille
Eller inte min.... men ni fattar
Killen som brukar laga min cykel
Som har skött om den (de) i säkert tio år

Jeans, långa ben, sneakers
Håret lätt grånat
Jag tänker att han är läcker
Som jag brukade tänka om honom
Innan jag dog

25 år

Ensamheten

Är jag rädd för den?

Att inte ha en egen familj
att vara med på storhelger

Att tycka om att hänga med Mannen.
Göra saker ihop.
Han är på många sätt mitt
favorite waste of time
Men
Är det mer än så?

Jag gör en mental pro et contra-lista
Plus
och minus

Jag tänker ofta att vi kommer att
ha det jättebra när vi blir pensionärer
När vi har tid,
inga barn
inga jobb att vara stressad över

Lika med: inga tjafs tänker jag

Men är det så?
Kommer det att bli så?
Eller kommer tjafsen bara att handla
om andra, nya saker?

Och i vilket fall.
Jag är benägen att säga som Agnes i
Fucking Åmål

"Jag är ju hellre glad nu än om 25 år"

Patrick

Ensam mamma-kväll med tånnisarna.
Chips och Dirty Dancing på teve
Eller hem till Mannen?

Tånnisar tillfrågade
visa sms
Inga svar.
Ännu.

Jag ska bestämma själv.
Kan ju.

Patrick it is.
Patrick, mina tånnisar och ett glas rött
Inga krav

Hångla. Eller inte

När man inte vill
hångla
Eller hånglas med

Vad är det då?

När sked är det jag helst vill
(om nåt alls)

Bo ihop typ

Jag sa till Mannen att jag är
kluven mellan två sätt att göra bra och
fint igen.

Ett: att ses oftare och skapa vardagsflyt på så vis.
Tänker då att det är särboendet som ställer till
en massa. All planering och väskor och sysslolösheten
jag kan känna hemma hos honom. Öva på att bo ihop, typ
kanske skulle funka.

Två: att ses mindre eftersom det tar så mycket
energi att ses när vi har det dåligt
eller i alla fall inte lugnt och bra.
Dvs typ alltid.

Vad valde Mannen att sikta in sig på här då?
Ja gissa.

Så nu ska vi ses i princip jämt.
Och jag känner redan stressen i
kroppen
Vart är detta på väg?

Jonas och personerna

Jonas Hassen Khemiris pjäs
Vi som är hundra
har premiär nu i dagarna

Jag ska se den.

Redan innan föder den funderingar om
vilka männsikor jag är
Vilka olika åldrar
finns samtidigt i mig
och hurdana är de,
de olika kvinnorna som är jag
Kanske är jag män också

En kollega berättade för mig
om en fest hon var på
Där alla levde ut en del, en sida, av sin
personlighet
som de inte lever ut vanligtvis

Det är lite samma tanke

Vilken del av mig är jag nu,
i det här skedet
med den här mannen
det här jobbet?

Vilka andra delar finns?
Kan jag vara nån annan?
Kan jag vara det i det här nuet, livet?

Vuxen man

Jag ser en siluett från mitt rum
I motljus, på andra sidan innergården

En kollega
En man

En man som inte är boyish
not at all
En man som är vuxen
trygg
stor och skäggig och
lugn

Jag kikar på honom i motljuset
och tänker att det är nog första gången
jag tänker att jag vill ha en man
som inte är en pojke

Jag vill ha en vuxen man
Jag vill vara vuxen

På rätt sätt vuxen
med allt liv kvar

Update:

Den här bilden också.
På pricken jag.

Mamma igen

Mamma.

Jag har tappat igen.

Jag vill så gärna prata om det jobbiga
ge henne en chans att vara min mamma i nuet
Jag vill ha en normal releation med henne
men kan inte.

Vet inte hur jag ska ta mig förbi allt som står
ivägen.

Hade det varit lättare om jag inte
hade gjort klassresan?
Ja, det tror jag.

Jag kommer inte igenom
med de medel jag vågar ta till.

En snygg skådis

Han var en av de första män som fick mig
att förstå grejen med sex
skriver Suziluz (en av min favoriter)
om Patrick Swayze som dog häromdagen

Det är en vacker hyllning
som fick mig att börja fundera över
vem
eller vad
eller när
jag fattade det här med sex.

Svaret är inte Patrick Swayze

Jag hade önskat att jag kunde säga att det var han
och inte
porrtidningarna under min brors säng
övergreppen när mamma och pappa inte
var hemma
kraven som kom sen
med första pojkvännen
alla felkliv ner i sängar jag inte borde
hamnat i
Ända fram till
kraven och klagomålen från Mannen

Jag skulle önska att det bara var
fina minnen
Och en snygg skådis.

Medium

Jag ska träffa ett medium
En synsk kvinna
som kan läsa människor

Äpplet har träffat henne och jag
som inte riktigt tror på det där
kunde inte värja mig från allt
hon berättade att mediet hade sagt
som stämde

Jag tänker att jag nog vet det mesta
själv redan
Men att det är ändå kan vara skönt
att någon annan ser
samma som jag
Samma som mina vänner ser
Men som de kanske ser för att jag har sagt det
till dem.

Saker som mediet kommer att se
kanske
utan att jag har sagt nåt

Det kommer att bli spännande och
jag tror att jag kommer att bli glad

Normalt liv

Eftermiddag igår hemma hos Mannen.
Gräl.

Han kom till mig sen på kvällen.
Ånger.
Fint.

Imorse.
Gräl.

Stress på morgonen för att den börjar med
gräl.

Surt vid köksbordet
Filen flingorna juicen
allt blir fel.

Barnen märker av
Jag mår illa.
Svider

Hatar detta
Vill ha fucking normalt liv
NU.

Tråkig

Nu får du komma hit och vara hudlös
och trösta mig.

Jag har en hektisk jobbvecka
mycket som ska fixas inför kommande
events.

Tillika barnvecka med korta dagar.

Mannen tycker som så många gånger förr
att relationen är viktigare
än jobbet

Jag känner mig som en skithög till
karriärist
Kall som is, som han brukar säga
när jag påpekar att jag är stressad över allt
jag förväntas hinna
och inte har tid att ta en dag i sked

Jag känner mig helt matt
Jag vill inte att mitt liv ska vara ett
Drama
Har aldrig velat

Jag är en tråkig person
vill ha lugn och ro

Fult?

Bomb släppt

Nu är jag på gränsen

Jag är ledsen att detta var nödvändigt
Jag ville inte ljuga.
Men jag kan inte stå ut med att jag
inte får välja själv vem
jag ska vara vän med

Jag sa upp kontakten
men kontaktade honom igen

Vi har träffats (fika)
Vi har pratat (telefon)
Vi har skickat några sms i veckan och
är varandras vänner och stöd

Är det fult?

Ja, det är fult att ljuga.
Men är det fult att vara vänner?
Hur kan vänskap vara fult?

Nyfiken

Han säger att
Vi ska vara nyfikna på varandras nu.

Ställa frågor
Vem är du, vad vill du, vad drömmer du om?

Som om vi var nya.

Det är fint.
Jag är med.

Men i pratandet, då när frågorna ska
ställas.
Är han bara nyfiken på mitt då.

Jag försöker berätta.
Men får inte tala till punkt
Hans frågor
Hela tiden
hans frågor.

Och när jag säger det
Att jag tycker att det är svårt att prata
när han bara avbryter med sina frågor.

Då klagar jag.
Sluta klaga på mig.

Svårt att prata då.

Snask

Skvallerbytta bingbång...

Någon läser här och meddelar Mannen vad jag skriver
Jag kan såklart inte hindra dig (eller er)

Luften är fri.

Men jag kan tycka att det är ett jävligt märkligt
beteende.
Eftersom jag har sagt väldigt bestämt att
jag vill ha min blogg ifred från hans blickar
(Och jag tror att han respekterar det.)

Antagligen hoppas den snasksugne läsaren på att
det ska bli smaskigare om Mannen vet vad jag skriver.
Att det ska bli mer att vältra sig i.

Jag hoppas att det inte är så
utan att du - vem du nu är -
bara inte riktigt fattat att

Jag inte vill att min man läser eller
får veta vad jag skriver

Inte på något sätt.

Gå vidare

Hur vet man att man älskar någon?
På det sättet, menar jag.
(jag har inga problem med att veta
att jag älskar mina barn
eller mina bästa vänner)

Men kärleks-älskandet...
Hur vet man att det är kärlek och inte vana?
Älskar man sin bästa vän eller
en man?
Skulle jag välja honom på nytt om jag
lärde känna honom idag?

Om han behandlade mig som om jag var ny
Så tror jag att jag skulle det.
Om han såg mig som den jag är
så skulle jag det
Om jag såg honom som den han är
så skulle jag det.

Det tror jag.

Och det skulle vi ju.
Ge varann chansen
att visa sitt fina
Tolka välvilligt och ömsint

Ibland känns det kört och hopplöst.
Hjulspåren som bara är kvar och kvar
Gamla tjafs utan slut.
Besvikelser och saker vi aldrig
- känner vi båda -
fått ur oss, fått upprättelse för.

Saker, händelser, vi båda tycker är mest
den andres fel.
Fortfarande.

Vi skulle behöva reda ut
det inser jag.
Men samtidigt bara orkar jag inte.
Ännu en vända oändliga trassliga samtal
Ännu en vända av energilöshet
sömnbrist
illa skött arbete

Jag vill gå vidare.
Jag vill kunna gå vidare utan att behöva
vända om först.

Avlägset

Tanken på honom.
Är kluven och inte i fas med
verkligheten.

Å ena sidan kan jag reta mig mer
än jag egentligen vill eller
det finns fog för
När han inte är här
O-längta mer.
Sakna mindre.

Å andra sidan kan jag också längta mer
än vad jag egentligen gör.
Och tro på mer bra än det blir
(vilket jag nånstans vet - att det inte
kommer att bli)

Det är konstiga obalanser
För lite och för mycket av både
bra och dåligt.

Han är inte här nu
och jag både saknar och inte.

Och i eftermiddags träffade jag kvinnan
som köpte vår lägenhet.
Som bor i vårt hem nu
med sin familj.
Det kändes fint och märkvärdigt.
Så länge sen vi hade ett hem.
Så avlägset.

Det med.

Vill inte

Ensam med barnen i helgen.
Skönt är en tanke
som lätt tänks.

Jag gillar att vara ensam med barnen
Eller ensam helt
Eller med vänner
Jag gillar att vara med Mannen också
När han är en vän

Det är lätt och kul att hänga med honom
Men det är svårt med det pariga.

Sex
Hångel
Sånt.

Jag vill liksom inte
riktigt.

Beröm

Jag fick "beröm"
(det är nog faktiskt rätt ord)
av Tonträffdalen
för att jag aldrig var bitter
utan hela tiden jag pratade med henne
när det var slut mellan oss,
pratade om dig som en
människa jag ville vara vän med
och tyckte om.
Det kändes skönt att veta
att det var så.

Mail från Mannen igår
apropå att jag och killen jag dejtade
antogs ha ägnat oss åt att gadda ihop oss
mot honom.
Och att det är den största anledningen
till att jag inte "får" ha kontakt med honom.

Så gjorde inte Mannen själv.
Han talade fint om mig.
Minsann.

Jag förväntas bli glad över detta.
Det blir jag inte.

För allt det där fina om mig
Som han sa till henne
och andra
Det nådde ju inte mig
Jag var ett svin under förra hösten
och även nu i vår.
Hans ord.

Jag är så less på att han kammar hem poäng
som den fine, mjuke, o-bittre mannen
När det inte är det han ger mig

Inget. Alls

Jag. Gjorde det.
Sa till Mannen precis som det är:
att det inte är rimligt att han ska bestämma
att jag inte får vara vän med killen jag
dejtade i höstas.

(Han som fick det fåniga namnet Barista
bara för att han skämde bort mig
med så himla gott kaffe)

Jag vågade säga det nu.
Hallå. Så här vill jag inte ha det.

Det tog hus i helvete.
Såklart.

Nu är det Kris och Dåligt och
allt rivs upp och-

Här sitter jag och tänker vad fan hände?

Inget har ju hänt.
Inget alls.
Som inte redan händer.

New York

På väg hem från jobbet ikväll.
Sol från klarblå himmel.
Fortfarande sommar.

Ser MQ:s reklam med
nån arkitektkille
Mörklockig androgyn och - tror jag - intellektuell
Det ser så ut i alla fall.

Han får mig att tänka på När Harry mötte Sally.
Favoritfilm bland det som
kallas romantiska komedier.
Höst i New York
Tweedkläder och sjalar
Promenader i Central Park

Jag har aldrig varit i New York
Men jag blir stark av att tänka mig allt det

Livet är inte bara detta
traggliga och trassliga

Livet är som en höstpromenad i New York
Också.

Flow

Flyt på jobbet
har jag idag.
Flow, som han kallar det,
han
med det obegripliga namnet

Jag läste en bok av honom för länge sen
som hette just så

Flow

Idag har jag det

När samlivet och relationen haltar fram
är det skönt att känna att andra delar
funkar
och mer än så

Jag behöver känna det

Barnen
Vännerna
Jobbet

Man kommer ganska långt med det

Sucken

Läser du här?

Jag skrev om sucken.
Som kom när jag inte orkade
hångla och mer igår kväll.

Nu kom ett sms där Mannen
förklarar sucken.

Att han vågade bli hudlös och längta
(vackert)
och att det då blev lite jobbigt att jag
inte-

Jag har inte sagt ett ljud
om detta till honom.
Ändå skriver han ett sms och
förklarar sucken.

Om du är här.
Snälla var inte det.

Inte lätt

Lätt.
Vill vi båda att livet ska vara.
Att kunna ses en vardagskväll.
Äta middag.
Se en film.
Läsa en stund.
Somna i sked.

Så var det igår.
Jag var trött
Han var trött.
Sova var det rimligaste
när klockan var elva.

Ändå suckade han
sådär djupt och uppgivet
när jag inte ville hångla och-
(nåt mer?)

Jag känner igen den sucken
Jag kan välja att inte bry mig
sluta pejla
sluta ta åt mig.

Ändå känns det inte lätt.

OK

Jag skrev till Mannen att jag kan känna
mig trotsig.
Typ att jag har rätt att inte ha nån sexlust,
efter allt som varit.
Men att jag samtidigt vill ha den tillbaka.
Det är så mycket sorg och ont runt sex
som kanske har kommit ifatt mig nu till slut.
Som gör att det är svårt.

Han missuppfattade:
Trotsig är du vad gäller allt, du står upp för dig själv med en o-ödmjuk inställning till min åsikt. Du har varit för mesig förr, men jag känner att du ibland är stridslysten nu. Jag är förändrad och är ingen du behöver vara så hård mot längre. Som att du går i otakt med mig.

Jag känner inte igen mig.
Svarar honom:
Jag är inte medvetet trotsig. Men det är så mycket i mitt liv som inte känts bra under så lång tid att jag "tycker"/agerar utifrån en delvis omedveten uppfattning att jag har rätt att få bestämma själv, vara nöjd, må bra etc. Jag har ett stort behov av att bekräfta hos vänner att jag duger precis som jag är och det inser jag inte är sunt, men jag fattar ju också varifrån det kommer.

Hans tankar, fortfarande delvis på tvärs:
Du har något starkt undermedvetet som driver dig att söka destruktiva krig med mig genom att stå på dig in absurdum eller att söka bekräftelse på att du är bra oavsett vad du gör. Du blir envisare än nånsin i ett läge där jag är lugnare.

Jag känner inte igen mig som en person som
söker bekräftelse på att jag är bra
oavsett vad jag gör

Jag vill bara känna att jag duger när jag
själv tycker att jag är ok.

Lugnare såhär

Det har varit en bra helg.
Fin.
Lugn.
Rolig.

Vi har varit tillsammans alla fem, vi har varit fyra
och tre.
Vi har träffat släkt.

Att bo ihop.
Igen.
Mannen längtar och drömmer.
Jag tänker ibland att det vore fint,
lätt och bra.
Vardagens enkelhet, när den finns
vill jag det.
Att en vardagskväll inte ska göras till fest
för att man ses.
Med åtföljande besvikelse om nån
(typ jag) inte orkar det.

Men sen tänker jag
egentiden
ron som blir när jag är ensam vuxen med barnen
o-tjatet
Jag tänker på städningen
plocket
pengar
som inte stannar i hans ficka längre
än en gris blinkar.

Och då tänker jag att det nog är lugnare
såhär.

Holgersson-tröst

Jag lyssnar på Toni Holgersson ikväll.
En fin helg är slut, jag är hemma
igen.
I mitt eget just nu barnlösa hem.

När du ser på mig
En låt inspelad samma år som mitt äldsta barn
föddes.
Min fina, fina Äldsten

Men det var inte det jag skulle berätta
Utan om det låten väcker.

Jag hade suttit i timmar och väntat
Utanför ditt hus
När du kom gående längs gatan
Du log och folk vände sig om
Det leendet har fått mig att överleva
Och att skriva denna sång

De där textraderna var under lång tid
en del av mig
Leendet var inte Äldstens pappas leende
Utan killen jag var tillsammans med innan
jag träffade honom.
Mitt livs första och näst största kärlek.

Läkarsonen
Vi var tjugo år när vi träffades
och det var en total orädd och modig
kärlek jag kände för honom.
Det var innan svek och krav och
otillräcklighet.
Det tog slut.
Smärtsamt slut
Inte för att kärleken tog slut
utan för att vi var för olika
I allt

Fortfarande känner jag en innerlig kärlek till honom
och han till mig
Sånt känner man
En ren varm välvilja.

Snart tjugo år sen
Och jag kan texten utantill fortfarande

Sant

För ett år sen nu i dagarna
träffades jag en vän för första gången.

Nu är det länge sen vi sågs.
Eller...
Nu är det länge sen vi "sågs".
Sanning och inte.

Att vara sann är det finaste
som finns.
För det betyder - för mig - först och främst
att vara sann mot sig själv.

Att säga ifrån om sitt liv
det korta.

En vän sa till mig:
Jag har äntligen kommit på vad som är
meningen med livet. Mitt liv
är meningen med livet.

Sant.

Rekreation

Att komma hem ska vara rekretation.

Min fina Myse sa detta till mig för länge sen.
Hon sa det igen igår,

Det är en tanke jag bär med mig
Den styr mig.

Skitkväll

Mannen kom till middagen.
Jag och Mannen
Yngstan med kompis
två tånnisar
samlades i mitt lilla kök över en måltid.
Trevligt.
Det enda som var trevligt.

Nattningen från helvetet tog vid
så fort lilla kompisen gått hem

Klängig är bara förnamnet
och när hon inte ens kunde gå tillbaka
till sängen själv efter toabesök
lackade jag ur.

Suckade och fräste.

Hon blev ledsen - såklart.
Jag försökte förklara:
Ibland är mamma trött och då blir jag
också ledsen.
Det hjälpte inte.

Klockan elva var det över
Så sov hon.
Och jag, som hade somnat en stund
vid hennes sida, var uppe i varv
och kunde inte somna.
Lönlöst.

Varför händer detta?
Är det jag som är anspänd för att
Mannen är där?
Är det hon som inte klarar av sin
svartsjuka på en pappa
som tar mycket plats?
Eller vad är det?

Jag känner mig tömd och osugen idag.
O-taggad.
Trött.

Välkommen

Jag sa till Mannen i söndags
när han åkte hem till sig
att han är välkommen till mig
under veckan.

I morse väntade han på mig
utanför Yngstans skola
för att lämna över några saker
Sa Vi ses på fredag
till Yngstan

Och till mig:
För du vill tydligen inte träffa mig.

Eftersom jag inte bjudit hem honom till mig
Tror han att jag inte vill träffa honom.

Ursäkta.
Men nu är jag trött på hans rädsla.
Han icke-litande på att jag är här
och vill vara det.

Jag tycker att han måste våga fungera
i vår relation
och tro på den.
Snart.

Klass

Att passa in.
Har alltid varit viktigt för mig.
Jag uppfostrades så, till att smälta in
Inte göra nåt väsen av mig
Inte förarga någon
(Riskera att-)

Arbetarklass.
Det sitter i.
Den skötsamma arbetarklassens barn
som vet hur man går upp i tapeten.
Hur man alltid tar på sig skuld
och försöker ställa till rätta
Förekomma.

Kön och klass
Flicka

Jag är där ännu.
När en dyr sak jag beställt till jobbet
försvinner nån stans på vägen
mellan leverantör och mitt jobb
(och det är absolut inte mitt fel)
Då står jag där och stammar nåt om att det
kanske var jag som missade att ange orderreferens
Trots att jag vet att det glömde jag inte alls.

Och så blir jag arg efteråt.
På mig själv mest av allt.

Och hur typiskt är inte det?

Älskade barn

Gårdagskväll.
Alla barn hemma till middag.
Det är som det brukar och inget
konstigt egentligen.
Bara det att sommaren inneburit annat.
Barn omlott, barn i annat land, barn på resa utan mig

Så ganska sällan har alla tre
och jag
suttit och ätit middag ihop.

Igår gjorde vi det.
Alla tre bubblade och babblade som vanligt.
Katten låg som en säl i mitt knä.

Herregud vad jag älskar dem!