Den jag som jag inte tycker om

Jag blir ibland en person som jag inte vill vara. En person som jag inte gillar, inte alls. En som jag inte skulle vilja vara med om jag var någon annan. Och som jag faktiskt inte vill vara med när jagf är mig själv heller. En trist skit. Det har alltid varit så men det som är nytt, som jag håller på och lär mig, är att fokusera på att ta mig upp ur den där gropen. Det är mitt ansvar och ingen annans att göra det.

Idag t ex. Söndag innebär alltid att synka almanackor inför veckan som kommer. En viktig fråga att besvara är: vilka kvällar ses vi? Möten av olika slag på kvällstid samt resor med övernattning sätter ramarna. Och det gör även det faktum att han ibland vill sova hemma eftersom det passar bättre med vad som ska hända dagen efter. Om han ska jobba hemma en dag vill han helst vakna hemma. Jag respekterar det fullt ut. Men när vi till det lägger att jag alltid måste vara i mitt hem i veckorna och att han reser mer i jobbet än jag får vi resultatet att det i realiteten är han som bestämmer om vi ska ses eller inte. Jag blir det hemmavarande, min roll blir att vänta på honom. Jag anpassar eventuella vänfikor och annat jag vill göra till hans rytm. Han anpassar sig inte utan gör det han vill oavsett om det är våra enda barnlösa dagar som går åt.

Den barnfria helgen - två i månaden, vår enda egentid - är helig för mig. För honom är den inte det, inte på samma sätt. Jag anmäler mig inte till ett lopp eller bokar in att hälsa på en vän utan honom. Han kan utan att en vidröra att det är trist resa iväg på en konferens eller liknande och förvandla vår helg till bara söndag, vilket innbär att hans barn kan dyka upp lite när som helst.

Jag är otålig. Jag vill att vårt liv i ett gemensamt hem med tid tillsammans ska börja NU. Jag vet också att det inte går. Och jag vet att det inte är meningsfullt att längta efter det. Vara nöjd här och nu är på alla sätt klokare. Jag vet också att jag inte kan vara ledsen på honom för att han är mer nöjd än jag. För att han inordnar sig bättre. Eller bättre? Vad är bättre? Lättare är vad jag menar. Vi är olika och har olika behov och hanterar det imperfekta på olika sätt. Jag kan inte ha mig själv som mall för hurdan han bör vara. Men hans vara kan inte heller styra hur jag ska ha det. Den jag blir för att han är som är och som jag inte tycker om, den versionen av mig själv måste jag jobba med. Mot.

Små vardagar

Var ska jag börjar? När man inte bloggat på flera år är det svårare än jag anade att komma igång.

Vem är jag, nu i maj 2015? Vad är det för en figur som sitter i det här köket, i flödande solsken och tittar ut över gräsmattan och bärbuskarna och försöker hitta tråden och tonen? Är jag samma person som för 2½ år sen, när jag senast skrev här? Nej såklart inte. Jo såklart. På sätt och vis exakt densamma men ändå helt ny. Mer mig själv antagligen, mer läkt och landad. Med nya erfarenheter och en ännu lite större mognad och kanske klokskap.

Jag tänker att jag vill skriva nån slags uppdatering eller resumé men inser att det inte låter sig göras. Eller att jag i alla fall inte har tid och ork att göra det. Det får visa sig tänker jag, vem jag är och har blivit. På vilka sätt jag är en annan än då och på vilka sätt jag är densamma. Jag tänker att skriver om vardagen och funderingarna som kommer, just som förr. Så får det ge sig, vartefter.

Idag är det fredag. Barnlös helg stundar. Varannan helg är barnlös för mig/oss, då är det bara vi två. Sen har vi barn hemma (hans och mina, rent biologiskt) alla andra dagar, i princip. Vi bor fortfarande inte ihop. För att vi inte ryms, för att vi väntar ut att de stora ska flytta, för att... Ja för att vi är i nån slags mellanfas i våra liv där det inte är värt besväret att försöka skapa ett stort gemensamt stjärnhem. Barnen är för stora för det. Det skulle bli alltför temporärt. Så vi väntar. Och det är en väntan som jag oftast inte ser på som en väntan, utan som livet så som det är. Vårt liv och vårt sätt att leva det. Men ibland kommer ledsenheten och... rotlösheten över mig. Detta eviga packandet av väskor, att aldrig vara hemma båda samtidigt. Hemma så att man kan "lulla runt och pula och fixa" på det där sättet som jag gillar på helgerna. Jag är det men utan honom och jag är med honom men utan det. Aldrig komplett. Att alltid vara lite av gäster hos varandra sliter och tröttar. Mig mer än honom.

Vi är lika och olika. Han finner sig på ett annat sätt i saker, hittar sin lilla hörna bildligt och bokstavligt. Gör sig hemmastadd och ser till att han får det han behöver. Är sig själv nog på ett annat sätt. Jag är också det men inte på samma sätt som han. Ibland får jag en känsla att han behöver mig främst till att ge honom utrymme. Att min främsta poäng är jag låter honom vaar ifred. Och det gör jag ju. Och är tacksam att han återgäldar. Vi är två ensamvargar på många sätt och efter drygt ett decennium i en relation med en närmast översocial exman är jag innerligt tacksam och tillfreds med att leva med en man som vet värdet av att få vara och lämna andra ifred. Men så är det nåt med behövd-heten som skaver. Att vara efterlängtad, att hela hans kropp skriker av saknad och tomhet. Att jag är viktigast av allt.

Hej... Bloggen min. Det var inte igår

En vän frågade häromdagen om jag saknar attt blogga.

Ja! Jag saknar att blogga. Ofta under de här åren har jag tänkt: det skulle jag vilja skriva. Dela. Läsa någon annans kloka tankar om. Men så var det ju så att jag slutade blogga då, när det inte funkade att Han läste. När det blev som att jag talade till honom, primärt och på fel arena.

Ringrostig och ensam tar jag nu ett litet steg in på min gamla bana. Platsen där tankar kunde formuleras och på vis klarna. Alla sorters tankar om allt. Det onda och det fina. Det som skadade och det som helade. Jag vet inte om någon enda människa kommer att läsa, men kanske. Kanske hittar någon hit igen. Vi får se. Jag får se. Men det känns fint att vara här.

Hej och tack för mig!

Jag skriver sällan. Inte för att jag inte har något att säga utan för att den här bloggen inte funkar längre. Eftersom människor som finns i mitt liv läser här kan jag inte skriva om det jag behöver uttrycka och då är det... inte meningslöst kanske, men det är i alla fall något annat. Det finns poänger, visst, med att vara läst av de människor jag skriver om, men nackdelarna överväger. Han som är min allra mest älskade blir ledsen och känner sig utsatt och sviken och det är det sista jag vill. Det jag skriver här är inte till honom, det jag vill säga till honom det säger jag. På andra sätt. Men han läser och det gör att jag måste tänka på vad jag skriver. Och det är ju bra på ett sätt, men som ventil och som forum för att fundera högt tillsammans med er (andra) som läser fungerar det ju inte.

Så. Jag har fattat beslutet att sluta skriva här. Kanske flyttar jag till en annan blogg, kanske slutar jag helt. Kanske övergår jag till att bara skriva i min egen dropbox. Vi får se.

Jag vill tacka alla kloka fina läsare som varit med mig. Ni har hjälpt mig massor! En del av er kommer jag att träffa i andra sammanhang, andra inte. Ta hand om er och lev livet snällt.

Måndag

Det blev en vacker eftermiddag igår, solen stack igenom och himlen färgades rosa. Red sky in the night, sailors delight som min seglarpojkvän då för längesen brukade säga. Nu är jag ingen seglare och har aldrig varit men en skymningspromenad under dramatiska himlar piggar nästan alltid upp mig. Jag är verkligen inte gjord för att bara vara inomhus! Hösten är en så fin tid och så länge det inte regnar diagonalt precis hela tiden tycker jag om att vara ute. Eller... jag kan tycka om att vara ute i regn också, bara jag är klädd för det och vet att jag inte behöver sitta på ett jobbmöte med kalla, blöta byxlår och småbarnsfrisyr.

Idag är det måndag och sjukt barn - igen, stackarn! - och jag skriver och har mig. Eller ska, i alla fall. Sedan kommer den efterlängtade mannen hit och lägger sina trygga armar om mig. Pratar med mig. Det blir bra. Det är bra att vara jag.

Pappa och jag

Regnet skvätter mot rutan, det är kompakt novembergrått ute och snart inga löv kvar på träden. Bara några gula fladdrar vilset i vinden. Jag funderar på att om jag ska trotsa vädret och ta en långpromenad ändå eller om jag ska stanna inne med barn, katt och levande ljus. Vika tvätt, läsa bok, sticka en strumpa och invänta kvällen. Men jag är en utomhusmänniska som blir ledsen av att bara vara inomhus.

Jag saknar vuxenliv när det är barnhelg. Det är fint att vara med barnen, men de är stora nu och hänger inte med mig hela tiden. Vi pratar och myser men de vill också vara på sina rum och göra egna saker, hänga med kompisar irl och på sociala medier och jag känner mig ibland lite ensam. Saknar honom som jag helst av allt vill tillbringa tid med. Eller bara ha i närheten. Jag älskar att ha honom under samma tak, nåbar. Höra ljudet av honom. Det kan gå timmar utan att vi pratar med varandra men han är ändå där.

När vi pratar om det säger han att för honom är jag med hela tiden. Jag finns i honom även om det går ganska många dagar utan att vi ses. Jag tycker att det låter fint och vilsamt och kan bli lite avundsjuk på det där. Mitt behov av kontakt ser annorlunda ut och då blir det som om bara jag saknar. Jag vill kunna kommunicera, känna att jag når fram och att det finns ett behov av mig.

Idag är jag lite sentimental eftersom det är fars dag. Jag tycker att det på många sätt är ett ganska fånigt påfund men jag saknar att inte ha någon pappa att ringa till idag. Jag undrar så hur det hade varit om han hade funnits kvar och inte varit sjuk. Min pappa så som han var innan han blev sjuk och ledsen, hurdan hade min relation med honom sett ut idag? Bara mitt äldsta barn har egna minnen av sin morfar - fina ljusa minnen - och jag är så ledsen att de andra aldrig hann lära känna honom. Han tyckte om barn och var en snäll och rolig morfar till sitt äldsta barnbarn, de hade en alldeles egen relation. Jag minns när Äldsten var bebis och ibland vaknade extremt tidigt på morgonen. Om vi var hemma hos mamma och pappa på helgen så kom min pappa, som var ännu mer morgontrött än jag, upp och tog hand om hen så att jag kunde sova en stund till. En kärlekshandling i vardagen. Jag hade så gärna velat veta vilken typ av tonårsmorfar han hade varit. Hur han hade pratat med sina barnbarn nu, idag. Min mamma når inte förbi fraser, men jag tror att han hade gjort det.

Jag tror att jag ska ta den där promenaden nu. Tjocktröja och mössa. Musik i lurarna och en stunds vila i mig själv. Pappa och jag, det var vår grej att vara ute.  

Jag vill inte vara en kuliss

Mitt liv består av olika veckor, olika helger. Så har det varit i massor av år, ända sedan jag skiljde mig från mina stora barns pappa. Men nu ser det mer annorlunda ut, de olika veckorna och de olika helgerna är väsensskilda och jag upptäcker mer och mer hur illa det passar mig. Lägg till det en älskad människa med annan rytm än jag, både över dygnet och inom kortare tidsrymder. En man som utan problem lever i kappsäck, som till och med finner poänger i det. En man som vill att det ska hända olika saker hela tiden, som är beroende av avbrott och pauser, av ombyte, för att fungera och som är absurt morgonpigg.

Var finns min plats i detta? Eller: var finns vi?

Jag vaknar upp ur en dröm, det är lite så det känns. Vardagen sliter på mig och jag känner att jag urlakas på ett sätt som gör mig skör och ledsen. Det passar inte mig att flänga runt såhär.

Mer och mer känner jag att jag har tagit på mig det klassiska kvinnoansvaret att vara anpasslig och hitta kärleksutrymme i luckorna. Jag klämmer in mig och oss i håligheterna som blir. Inte för att han kräver att det ska vara så, absolut inte, utan för att det så lätt blir så. Om vi alls ska få tid ihop är det min tid som ryker. För att jag lämnar bort den. Det är inte hållbart på något sätt, vare sig för mig som människa eller för oss som par. Det första som händer är att jag stannar hemma mer. Att sova hos honom när han vill gå och lägga sig innan jag är trött, att ligga och stirra ut i mörkret och vänta på ett sovtåg som inte kommer. Att sedan vakna ensam, äta frukost ensam, gå till bussen ensam. Jag hittar inte dagen, jag hittar inte mig själv i det. Jag och mitt blir en kuliss och det går inte. Jag vill inte vara en kuliss och han vill inte vara tillsammans med en heller.