Fortfarande lycklig

Hej då eller nåt

2012-01-24T11:28:00.002+01:00

... kanske på återseende, det är mindre definitivt. Jag slutar blogga nu. Eller tar en längre paus. Finns på min oanonyma blogg (som några av er känner till). Men framför allt och mest finns jag i min dropbox där jag skriver en bok om min barndom och tonårstid (och kanske så småningom vuxentid också, vem vet). Och så finns jag i det verkliga livet för er som känner mig på det sättet. Det är dags nu, att komma ut ur den här puppan.

Livet, det levande
Kommunikationen, den andra sorten
Riktningen, framåt
Släppa saker och ta tag i andra

Typ.

Revanschen som omöjliggör hämnden

2012-01-17T15:07:00.007+01:00

Fortsätter fundera lite på det här med hämnd, bl a med utgångspunkt i Felicia försvann av Felicia Feldt. Hon menar (har jag förstått, har inte själv läst boken) att hämnden kan vara ett sätt att må bra, att gå vidare när man blivit illa behandlad. Att vägra försonas som något positivt. Vad skulle det betyda i mitt fall? Kan man hämnas på någon som som redan ligger ner? Någon som livet gett stryk på andra sätt.

Jag har emellanåt känt ett enormt behov av att hämnas på min bror för allt han gjorde mot mig under min barndom och mina tidiga tonår. Men jag kan inte. Jag har inte ens kunnat förmå mig till att vara arg på honom offentligt (och nu känns det som om det är lite sent att ta upp det till diskussion) eftersom det är synd om honom. Det är mina ord och jag som tolkar men enligt varje till buds stående kriterium på ett bra och lyckligt liv så är han förloraren om man jämför oss båda. Han har inga barn. Han har aldrig (såvitt jag vet) varit intim med någon. Han har (följaktligen) aldrig haft en relation. Han har få om ens några vänner. Han har inte gjort någon som helst karriär. Hans enda någorlunda frekventa umgänge är med sin (och min) mamma. Han är överviktig och klär sig i det som ligger överst i den rena högen. Han tränar inte och har inga fritidsintressen vid sidan om sin hund.

Man skulle kunna säga att jag har tagit varje tänkbar revansch på honom. Jag står över honom i varenda avseende om man tittar på oss utifrån. Det är inget skryt utan en objektiv bild, om man beaktar hur en lyckad människa ser ut i Sverige 2012. Det betyder inte att jag är en lyckligare människa. Det betyder inte att han tycker att han har ett sämre liv eller längtar efter att vara mer som jag. Hell no. Jag vet inget om det och det är inte poängen här heller. Nej, poängen är att jag har fått revansch men att det har gjort det mer omöjligt än oönskat att hämnas på honom. Jag kan inte men jag skulle fortfarande vilja. Jag bär fortfarande på den lilla flickans sorg, ilska och frustration. jag skulel vilja sänka honom. Få honom att uppleva all den rädsla, litenhet och förnedring jag upplevde på grund av honom. Jag kan bara inte låta den träffa honom.

Tonträff Mumindalen

2012-01-16T12:49:00.004+01:00

Jag fick några förslag på saker att skriva om. En sak handlade om min exman och hans nya relation. Jag har inte så mycket att säga om den, han har en ny kvinna och jag tror att de har det bra. Jag är glad för det eftersom mitt barn har det bra hos dem då. Och så klart för att jag tycker att det är roligt när folk hittar någon att leva lyckligt med.

Jag tänker på henne. Inte för att hon är hans flickvän nu utan för att det faktum att hon är det och att jag vill ha minimalt med honom att göra innebär att jag har tappat henne. Vi var inte bästis och bundis innan heller, det är inte så att jag har förlorat min bästa vän, men vi sågs och jag uppskattade att ha henne i min vardag. Vi har träffats en gång, på tu man hand, och det var rätt... awkward. Obekvämt. Jag kände mig hämmad av allt runt om, kunde inte slappna av och bara vara. Även om jag inte var ett spår svartsjuk eller arg på henne, så var jag ju arg på honom för allt som hade hänt mellan oss. Det var inte helt lätt att sitta och fika med henne då, och prata om ditt och datt utan att nämna det som mest av allt befann sig i luften mellan oss. Det är inte konstigt alls. Många av mina vänner förvånas över att jag alls har kontakt med henne och skulle, om de var i mina kläder, inte klara av att träffa henne.

Men jag saknar det hon stod för i min tillvaro. Ingen av mina andra vänner är likadan som hon. Inte bara för att alla är unika utan för att jag inte hade valt att bli vän med henne. Hon var hans val, som en syster fast utan det släktkletiga och all historik. Annorlunda på ett bra sätt.

Jag är inte arg på honom nu längre. Det är en annan fas. Mer sorg över hur jag kunde stanna så länge i något som var så fel. Alla sätt det skadade mig på, sår som inte läkt ännu. Jag funderar på vem jag är som kunde ta så mycket skit. Är det ett karaktärsdrag? Och, kopplat till det jag skrivit senare om hämnd - betyder det att jag riskerar att vara en som först tar skit och sen hämnas? Hur undviker jag att hamna i destruktiv anpassning? Hur vet jag att jag inte är där nu också, fast på andra sätt? Kan man nånsin veta det i nuet eller är det bara när man tittar i backspegeln som man vet?

Balans och prat

2012-01-14T14:53:00.000+01:00

Balans i tillvaron tror jag att de flesta önskar sig och strävar efter. Balans mellan tid med kärleken, barnen, vännerna, jobbet, träning eller kul saker man vill hinna. Men också balans i relationen. Just det är något som jag har tänkt på en del på sistone. Jag tänker att det är viktigt att man inte tömmer ut allt bra man har och är, all energi och all charm och spiritualitet på andra och sparar sitt sämsta till sin partner. Att man anstränger sig och ger honom eller henne sitt bästa. Inte av rädsla för att bli lämnad eller för att inte duga annars utan för att man vill det. För att han eller hon är värd det. Och att det är mitt bästa, sån som jag är - inte nåt jag borde vara.

Men samtidigt är det viktigt att man ska kunna vara ledsen, trött och off när man kommer hem, utan att det är hela världen. Utan att man känner att man sviker sin partner och inte jobbar på relationen för att man vill lufsa runt i slackerpants en lördag eller är sur och otillgänglig när man blivit förbigången på jobbet. När man har tvingats fokusera så totalt på andra en hel dag på jobbet att man bara inte orkar vara social när man kommer hem.

Allt det där måste också få vara. Och för att det ska kunna fungera så tror jag att lösningen heter kommunikation. Om min pojkvän berättar för mig att han är trött, arg, ledsen eller vad det nu är, och ger mig någon slags förklaring så har jag inga problem med att han inte är på topp jämt. Att han är disträ, vill vara i fred eller kanske inte träffas alls en kväll. Men om han inget säger, om han bara försvinner in i sig själv, då börjar jag automatiskt grubbla på vad det betyder. Och får för mig saker.

Hämnd

2012-01-13T12:44:00.003+01:00

Jag är inte klartänkt. Eller, jo det hoppas jag väl att jag är, hyfsat, men inte färdig. Kring det där med hämnd. Men detta är i alla fall vad jag tänkt, hittills.

Nu såhär drygt ett år efter att min skitrelation tog slut är jag lugn och landad i att det var bådas fel att det gick snett men jag pendlar mellan att förstå och att ändå inte-. Mest av allt undrar jag hur f-n jag kunde stanna så länge. Det är det jag mest av allt jobbar på att förstå. Dvs mig själv. Honom, däremot, känner jag inte att jag orkar hålla på och försöka förstå nåt mer. Det ägnade jag femton år åt och det får liksom räcka nu. Jag känner också att de eviga försöken att förstå kan bli destruktiva, de riskerar att göra en till en sån som andra kan trampa på, eftersom man ändå alltid förstår (som i överser och tål) allt. Så är det inte, och så vill jag inte heller att det ska vara. Jag vill kunna vara kallsinnigt oförstående inför en del saker, utan att känna skuld över det.

Hämnas vill jag inte heller. Inte nu längre. Men visst ville jag det, förut. Det inser jag ju nu. Kaplan skriver i SvD om hämnden som ett missriktat sätt att få upprättelse, och det vad absolut så jag agerade. Inte medvetet, men väl omedvetet. Det är inte snyggt och jag är inte stolt men jag tänker att det är en klok insikt som kan förhindra att det händer igen.

Min exman betedde sig i vissa avseenden illa mot mig från första stund. Jag såg, men ville inte ta in det och dessutom trodde jag att det var mig det var fel på. Att han hade rätt i det han sa, gjorde och tyckte. Jag led och var olycklig men stoppade undan de känslorna.

I takt med att jag blev starkare (och han svagare) började jag ta ut min frustration på honom och när han, under en tid när jag var på väg att tröttna definitivt, föreslog att vi skulle testa att leva i ett friare förhållande så såg jag min chans att såra honom. Fortfarande utan att fatta det. Men det var så det var. År av frustration och ledsenhet tog den vägen och jag grep alla tillfällen jag fick att sätta mig över honom. Äntligen var känslan jag kände, men det är först nu efteråt som jag kan se vad det var för ett äntligen. Och det är först nu som jag kan se att jag skadade mig själv lika mycket som jag skadade honom, bara på ett annat sätt.

Det var revansch, trodde jag då. Revansch på en tonårstid då jag inte räknades. Och visst, det kanske det också var. Men det var inte huvudgrejen.

Vad ska jag skriva om? Hjälp mig!

2012-01-12T12:04:00.001+01:00

Jag har drabbats av en kombination av skrivkramp och en slags tanke-overload som gör att det blir klena resultat här på bloggen. Trots att jag har en massa i skallen som vill ut så får jag helt enkelt inte till det. Så jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa till, putta igång mig. Vad vill just du läsa om? Vilka tankar vill du att jag ska skriva om, vad om mig är nu nyfiken på. Nejdå. Jag säljer inte ut vad som helst, men mina gränser kan jag sätta själv - så kom med dina önskemål, om allt mellan himmel och jord, högt och lågt!

En sak som jag ska skriva om är hämnd. Jag läste en intressant artikel om hämnd, skuld och upprättelse i min morgontidning och den väckte en massa tankar. Att det är osunt att hämnas vet alla, men ändå gör vi det. Eller tänker på det i alla fall. Jag med. Just nu hinner jag inte utveckla den tanken mer, ett jobbmöte väntar och jag är redan sen. Men I'll be back!

Trögt regn

2012-01-07T09:58:00.000+01:00

Jag stod och höll i en reabok häromdagen, en massa kända kvinnor berättade om sina mormödrar och deras liv. Trots att den var billig köpte jag den inte, men jag blev ändå inspirerad. Eller tvärtom kanske: ibland kan man bli mer inspirerad av att inte läsa vad andra skriver utan göra det själv istället. Men poängen är: jag borde nog fundera mer över min mormor (och morfar). Hur min mamma hade det när hon var barn. Min mormor är död sen mer än tio år så jag kan inte prata med henne, men min mamma finns kvar och jag tror att hon vill berätta om jag bara ställer frågorna på rätt sätt. Det handlar om en vilja att förstå, inte om att döma eller anklaga. Jag landar mer och mer i det, i förståelse. En bra förståelse som inte är vare sig uppgiven eller undergiven. Det är inte en förståelse som säger att jag ska acceptera utan att ifrågasätta. Det är en förståelse som gör mig lugnare.

Det är en riktigt trist dag utanför mitt fönster. Regn, grått, tre plus. En sån dag då jag måste kämpa lite för att inte bli passiv och trög. Jag tänker bäst när jag är i rörelse. Dagar inomhus, i stillhet, händer det inte mycket. Man behöver det också, men just nu behöver jag det andra mer.

"Jag borde ha varnat dig"

2012-01-05T08:57:00.002+01:00

"Du är snäll mot mig!"
"Jag älskar ju dig, har du inte fattat det?!"

Jo det är just det.
Jag har fattat, absolut, men ibland lever både kroppen och hjärnan kvar i det gamla, där detta att vara älskad inte betydde vare sig snällhet eller visad respekt. Det tar tid att verkligen förstå, förstå som i lita på, i alla lägen. Ta för givet i positiv mening men aldrig i negativ.

Ett liv utan att känna skuld och skam varenda dag. Utan att behöva känna att man är fel och borde ändra på sig.
Mitt nya.

Min mamma skrev i ett brev nyss att hon ångrar att hon inte på ett tidigt stadium varnade mig för min exman. Hans dominanta stil och hans sätt att tjata på mig och barnen, ha synpunkter på allt och hans vilja vara i centrum, styra alla samtal. Jag blir glad på ett stillsamt sätt att hon skriver så, men vill inte att hon ska ha dåligt samvete. Dels är det inte en mammas uppgift att ha åsikter om sitt vuxna barns val av partner, och om hon hade försökt ha det då så hade jag förmodligen inte lyssnat på henne. Och dels är skulden inte bara hans utan min också. Jag stannade med honom i nästan femton år trots att jag borde lämnat honom efter halva tiden. Jag teg de första åren trots att jag borde ha sagt till direkt - om hans sätt att försöka förändra mig och ha synpunkter på allt jag gjorde och hans sätt att hacka på mitt äldsta barn. Det ångrar jag och min ånger är och ska vara större än hennes. Jag vill inte ta på mig offerkoftan, men det är skönt att ha mamma på min sida. Och jag vet att hon inte tiger en gång till.

Ja och nej

2012-01-04T09:23:00.001+01:00

Vem är jag och vad vill jag? De frågorna ställer sig nog de flesta människor, särskilt när de är unga och håller på att formas/forma sig till vuxna individer. Jag ställer mig dem fortfarande, för att inte fastna i nåt jag inte vill, gå vilse i krav och förväntningar. Inte bara andras uttalade förväntningar utan - minst lika mycket - de förväntningar som jag tror att andra har på mig. Både på jobbet och privat. För mig är det ett sätt att överleva, har jag förstått.

Ett löfte jag har gett mig själv inför det nya året 2012 är att bli bättre på att säga nej. Nej till att hoppa på meningslösa projekt på jobbet, sånt som ligger utanför det jag är anställd för att göra. Sånt som jag reflexmässigt säger ja till för att jag är rädd att jag ska väcka missnöje annars. Som om jag fortfarande vore en sextonårig sommarjobbare utan rätt till en egen åsikt. Nej till att befinna mig i sociala sammanhang som inte ger mig något. Och sluta skämmas över det. Sluta känna mig som ett asocialt ufo för att jag inte uppskattar parmiddagar med människor jag inte känner eller barmingel på ställen som spelar så hög musik att man inte kan föra ett vettigt samtal ens med den son står närmast.

Men vad säger jag ja till då? Jag har övat mig en del på att säga ja till massor av saker. Till sånt som jag inte vet nåt om. Till sånt som jag varit rädd för eftersom jag har onda minnen. Till nya sätt att tillbringa tid. Till människor, i handling och beteende. Jag övar vidare. Jag kan bli bättre på att ta ansvar och på att bekräfta andra. På att vara en strängare och snällare mamma, samtidigt.

Om ett tag åker jag till mamma för att prata och förstå. Henne lika mycket som mig själv. Då ska jag säga både ja och nej.

Gott nytt år!

2012-01-03T10:36:00.000+01:00

Hej kära läsare! Är ni kvar? Jag har haft en paus. Behövde det. Bloggandet kändes inte kul under slutet av förra året, mer som en tvång än som nåt bra och närande. Jag skrev mina kalenderinlägg men det var tomt för övrigt. Jag har haft en fin jul och ett dito nyår och är lycklig på andra sidan. 2011 blev ett händelserikt och vackert år och jag är full av känslor och intryck. Tänker mer än vad som kommer ut. Landar och lyfter samtidigt. Mycket faller på plats. Eller har gjort det under året. Annat är oklart för mig fortfarande. Mer nu, till och med. Vem jag är och hur jag blev den här människan. Hur mitt liv sett ut och varför jag har gjort det jag har gjort. Vilka mina behov är. Mina verkliga behov. Jag har gett mig själv ett slags ärlighetslöfte. Att jag ska vara mer sann mot mig själv. Ge mig själv chansen, våga säga nej, se mina verkliga behov, ta ansvar. Sånt. I skrivandet och annars. Det kanske inte kommer att synas här, men jag tror det.

Lucka 23: Berätta om ditt bästa julminne

2011-12-23T09:19:00.000+01:00

Mitt bästa julminne är en samling av barndomens alla jular. Det var då jul var magiskt. Jag väntade, längtade, klämde på paket och drömde om snö.

Julen började redan på lilljulafton, vi klädde granen och pyntade, doften av griljerad skinka och risgrynsgröt spred sig i huset. Sen kom julaftons morgon, att vakna och höra mamma stöka i köket. Oavsett hur tidigt jag vaknade var hon uppe innan. En trygghet som jag först som vuxen förstått innebörden av. Jag tycker om att vakna och höra ljud.

Kalle Anka klockan tre, alla tillsammans i tevesoffan med mandeltårta och kaffe. Och sen julbordet, uppdukat som gående bord i köket och fast det bara var vi i familjen åt vi vid stora matbordet i finrummet. Stärkt vit linneduk och silverbestick.

Och så julklapparna och glöggen, Aladdinasken och småpratet efteråt. Alla tillsammans. Nästan enda gången på året vi satt så.

Julen som ett undantag och julen som speciell. Jag tror inte att den är vare sig det ena eller det andra för mina barn. Men gröten kokar och skinkan ska griljeras. Granen kläs. Och imorgon blir det stjärnfamiljsjul. Nya minnen skapas så.

Lucka 22: Berätta om något som du är beroende av

2011-12-22T07:54:00.000+01:00

Jag är beroende av olika saker
Som kärlek, socker, läsning
Och löpning

För mig är det livsviktigt att få röra på mig
Det kan vara promenader, gympa, spinning eller löpning
Att vara passiv och stillasittande passar mig inte alls
Jag blir trött och sur, magen krånglar mer än annars och jag
tycker inte om mig själv
Det måste alltså inte vara löpning
men samtidigt är just löpningen det bästa sättet och det som
passar mig bäst
Jag får vara ute, jag är ensam med mina tankar, jag tar det
i min takt och tävlar inte
Jag kan göra det när som helst och väljer själv
hur långt och hur snabbt
Det är skönt hela tiden, under och efter
Jag är glad länge och längtar direkt efter nästa runda

Livet, julen

2011-12-21T18:37:00.000+01:00

Jag har slutat jobba nu. För julen. Det fanns saker kvar att göra men nu s t r u n t a r jag i det och tar helg. Rostar mandlar, städar lite lojt, sippar på ett glas rött och klappar katten i förbifarten. Längtar så intensivt efter lediga lata dagar, som i min värld inte innebär ligga och sova bort tiden, utan som betyder tid att

- springa långrundor
- läsa massor av böcker
- se film
- promenera i skogen
- laga mat
- gå på museum

Allt det där och mer därtill finns det tid till nu och sen
börjar ett nytt år med nya utmaningar, spännande sådana som jag ser fram emot

En vår med mannen, barnen, resor, jobb
och kärlek varje dag
Man måste bara älska livet

Lucka 21: Berätta om någon som du älskar

2011-12-21T13:16:00.001+01:00

Kära läsare. Nu ber jag om överseende med att jag tänker vara oerhört förutsägbar och berätta om den person som tassade in i mitt liv, helt oväntat förra hösten. Min pojkvän, mannen som förändrat allt och ändå inget.

Jag älskar honom på ett sätt som gör att jag inser att jag nog aldrig har älskat någon (annan än mina barn) förut. Inte på det här sättet. Det jag har känt med honom, från den första dansen och varje stund, varje dag sen dess är lugn, varm kärlek. Jag älskar honom lätt och rent. Det finns inget hotfullt och konstigt, inget att oroa sig för eller känna sig liten i. Han är en människa med egenheter, och det finns småsaker jag kan himla med ögonen åt, men det är så trivialt! Inget som gör något eller stör mig. När jag ser på honom känner jag kärlek. Ren och enkel.

Jag känner mig också älskad tillbaka, så som jag är. För att jag är den jag är, inte trots. Inte i en känsla av att om jag bara- så skulle han älska mig mer. Jag är sedd och jag får vara.

Allt som vi har och som jag vill att en relation ska innehålla fungerar. Vardagen och helgerna, tidiga mornar över en kopp kaffe, sena kvällar framför en film eller ute på krogen. När vi ligger bredvid varandra i soffan och läser och när vi går hand i hand i skogen. Varje dag, varenda en. Älskar jag honom.

Lucka 20: Berätta om vad du önskar dig i julklapp

2011-12-20T15:47:00.000+01:00

Böcker önskar jag mig
Och ett smycke kanske
Men tid framför allt, tid att läsa och springa och vara
Utrymme
Och att alla tre barna ska må bra, även den lilla svartsjuka
Mest av allt det kanske, för det skulle ge mig massor av tid och ro

Och snö
Önskar jag mig också
Just på julafton

Lucka 19: Berätta om en vän som bor långt bort

2011-12-20T15:42:00.001+01:00

Ett av de första kalenderinläggen handlar om Genus - en vän som bor långt bort - så detta blir en berättelse om någon annan.

Jag kallar henne Maria men det heter hon förstås inte. Hon var min granne för länge sen i en annan stad, i ett annat liv. Mina barn lekte med hennes men vi, vi lärde inte känna varandra. Inte mer än hej och så över häcken. Sånt som rörde barnen. Jag var blyg och hon... ja nu efteråt har jag fått veta att hon mådde skit under de där åren och att hennes minnen är vaga och fulla av luckor. Det är så det lätt blir när livet bara handlar om överlevnad. Men det var nåt med henne som fick mig att undra vem hon var egentligen och som gjorde att jag aldrig kunde glömma henne. Något fick mig att se bakom och känna att om bara hennes liv redde upp sig och jag var lite mindre blyg så. Så skulle vi kunna bli vänner.

Men så flyttade jag från stan och eftersom vi knappt kände varann fanns det ingen kontakt att hålla. Hon försvann. Och jag.

Tio år senare hittade jag henne på facebook. Efter ett par trevande inledande mail blev vi allt öppnare och insåg ganska snart att vi ville träffas. En bitande kall januaridag mötte jag henne vid tåget och vi tillbringade fyra timmar på ett fik, oavbrutet pratande. jag kan inte säga att det var som om tiden stått stilla, för det fanns ju ingen vänskap att falla tillbaka på. Men en vän är hon. Blev hon över te och mackor den eftermiddagen. Och det känns som om jag alltid har känt henne.

Lucka 18: Berätta om en plats du absolut vill besöka innan du dör

2011-12-18T11:40:00.000+01:00

Jag har flera drömda resemål men inget som jag känner att jag absolut måste åka till. Det ligger inte för mig att längta till speciella platser på det sättet. Jag längtar efter händelser mer än platser. Men visst finns det resemål som jag känner mig lockad av. Jag vill resa i USA och jag vill åka till fler storstäder i Europa. Inget ouppnåeligt eller farligt alls.

Jag tror att resesällskapet och sättet att resa på är viktigare än platsen jag besöker. Att få resa med någon som är lätt att vara med, som inte bråkar och tjafsar, som i stort sett vill samma saker som man själv och som är villig att kompromissa med det som inte är gemensamt. Som kan göra saker för min skull och som också kan hoppa över saker för min skull. Som har idéer men som inte kräver saker eller surar sig till att det blir som han vill. En vuxen människa som tar ansvar.

Harmonin i vardagen är den bästa resan.

Lucka 17: Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig

2011-12-17T08:49:00.018+01:00

Det här är lite festligt, för när min pojkvän och jag just hade träffats - innan vi var ett par men nog båda kände att vi var på väg att bli det - så mailade vi en massa med varandra och gav varandra olika uppdrag/frågor att svara på. Och en av de frågor som han ställde till mig var just denna: hur ser en perfekt dag ut för dig?

Jag skulle kunna leta upp mitt svar och kopiera det för jag är rätt säker på att det håller idag med. Men jag gör inte det, utan jag formulerar mig på nytt.

En perfekt dag kan se ut på olika sätt, är jag t ex på jobbet innehåller den vissa saker (och inte andra). Men nu svarar jag som om det är en ledig dag som avses. Inte för att det blir lättare av det, men ändå.

En perfekt dag för mig är en dag på resa med min älskade. Det är så det känns nu, just innan jul och trött av både jobb och ett halvstort barn med småbarnsbeteende. En dag i en främmande storstad, på tredje dagen av en veckolång vistelse, när man hunnit kolla in och lära sig hitta lite och ännu har många dagar kvar. Det är varmt men inte hett och vi promenerar omkring och bara tar in allt; stannar och tar en kaffe, shoppar lite, tittar på folk. Kramas och pratar oavbrutet. Vi köper lunch och äter i en park, vilar i skuggan. På kvällen går vi ut och äter, delar en flaska vin eller två och efter det går vi hem till vårt mysiga lilla hotell och-

-längre än så får inte ni följa med

Lucka 16: Berätta om hur du var när du var liten

2011-12-16T06:38:00.000+01:00

Om detta kan jag nog skriva hur mycket som helst (och det är det jag gör, på ett annat ställe). Att barndomen spelar en central roll för vem man är som vuxen är ju en beprövad sanning och det är både vilsamt och stressande. Jag hittar hem till mig själv genom att skriva om min barndom, jag förstår både mig själv och min ursprungsfamilj bättre på så vis. Det finns givetvis inget kort svar på frågan om hur jag var som liten. Det är tvärtom min ambition att göra det svaret långt. Men något kort kan ändå sägas, som en sammanfattning eller introduktion.

Jag var väluppfostrad på det där ängsliga arbetarklassättet som innebär att man är så rädd för att göra bort sig och skämma ut sig och sina föräldrar att man inte gör något alls. Jag var blyg men artig; hälsade och neg och tackade för presenten men kröp aldrig upp i någons knä och skrattade inte högt.

Jag lärde mig tidigt att leka ensam. Det fanns inga andra barn i min vardag och jag trivdes med att vara ensam. Det är inte självklart att jag hade valt att leka med andra barn ens om det hade funnits några. Det ensliga draget hade jag med mig när jag började skolan, och tillsammans med rädslan för att göra bort mig ledde det till att jag inte tog för mig på minsta vi. Jag var skötsam och duktig och stod i bakgrunden, i alla sammanhang.

Jag var en fysiskt orädd pojkflicka som tyckte mest om att vara med pappa, samtidigt som jag lärde mig sticka och virka innan jag kunde läsa. Min bror och jag fick en i allra högsta grad könsstereotyp uppfostran: jag fick lära mig kvinnosysslorna och att hjälpa till med mat och städning och min bror drillades i det manliga arbetet. Men han var räddhågsen och stillsam på ett "tjejigt sätt" medan jag var den som klättrade högst upp i äppelträdet och cyklade nedför skogsbacken långt innan ordet mountain bike var uppfunnet. Men sen kom skolgympan och allt det där dog. Mobbades bort. Jag var bollrädd och långsam och blev alltid sist vald i laget.

Allt det där färgar av sig på den vuxna person jag är idag. Jag är fortfarande blyg och ogillar mingel mer än det mesta. När det avkrävs mig, i jobbsammanhang eller annars, är jag väldigt obekväm. Jag är fortfarande mån om att vara duktig och hjälpsam och måste kämpa för att kunna säga nej till saker jag inte vill. Och jag är fortfarande fysisk men har aldrig kunnat tycka om lagsport. Jag gör det jag gör med stor glädje och tillfredsställelse men jag gör det helst ensam.

Att vara ett objekt

2011-12-15T12:10:00.002+01:00

Jag skrev häromdagen att jag är ovan vid att inte vara hans objekt. Foto-objekt menade jag då. Han missförstod och kanske var det någon mer som gjorde samma tolkning: att jag menade objekt i största allmänhet. Det gjorde jag inte.

Men när jag tänker mer på det inser jag att det såklart hänger samman, delvis i alla fall. Jag inser också att detta att vara någons objekt kanske är vad som skiljer kärlek från "bara" vänskap. Inte i den meningen att man bara fotograferar den man älskar eller att det skulle vara ett tecken på brister i kärleken om man inte gör det, utan mer så att den man älskar tittar man på och förhåller sig till på ett fysiskt sätt, som man inte gör med andra. Jag gör det i alla fall.

Att vara ett objekt för någon som älskar en är i den meningen något vackert, förutsatt att man är ett subjekt också. Att man är en hel och komplett människa med både insida och utsida och att man är sedd och älskad för båda delarna. Jag vill varken vara tillsammans med en snygg fåntratt eller med en smart och intellektuell kille med ett motbjudande yttre. Och jag vill inte heller vare sig vara älskad bara för min utsida eller vara betraktad som en rolig och intelligent - men ful - tjej.

Jag älskar min pojkväns hela person. Inifrån och ut, uppifrån och ner. Hans sätt att vara, prata och tänka, hans humor och känslighet, hans viljor och oviljor älskar jag lika mycket som hans hud och doft, hans ögon och mun, hans händer och hans sätt att gå. Hela han.

Lucka 15: Berätta om en av dina favoritböcker

2011-12-15T08:16:00.001+01:00

Jag kan omöjligt välja en favoritbok! Det finns för många. Kanske kan ni se detta som ett julklappstips till familj och vänner som gillar att läsa. För att i någon mening begränsa mig ska jag hålla mig till böcker som jag har läst i år.

Den bok jag först måste nämna är den jag läste senast - med risk för att framstå som en av kossorna i hagen - nämligen Freedom/Frihet av Jonathan Franzen. Den ultimata boken. Jag önskar att jag också kunde skriva som han gör. Det är klokt och insiktsfullt om otroligt väl gestaltade, komplexa personer som man tror på och verkligen bryr sig om. Har ni inte läst den så gör det! En äkta läsupplevelse väntar!

Sen måste jag slå ett slag för Haruki Murakami och av alla fantastiska böcker han har skrivit väljer jag Kafka på stranden. Men det är egentligen bara en tillfällighet att det blir just den. Murakami skriver magiskt realistiskt - det är knäppt och skruvat och samtidigt alldeles vardagligt och normalt. Individerna är äkta och det som händer dem också, trots alla märkliga och overkliga vändningar.

Tidigt i våras läste jag Sofi Oksanen och jag längtar intensivt efter att hon ska skriva något nytt. Att säga om någon att hon är en lovande ung författare är en sanslös klyscha men jag gör det ändå. Oksanen lovar mig massor av framtida läsupplevelser. Av de tre böcker hon har skrivit hittills vill jag lyfta fram Stalins kossor, hennes debutroman. Att den är ett förstlingsverk är makalöst, den är så komplett och säker.

Och så en till: underbara myllrande 2666 av Roberto Bolaño. Han knockade mig totalt med De vilda detektiverna för ett par år sedan så när jag fick 2666 i min hand hade jag skyhöga förväntningar. Och de infriades! Detta är en fantastiskt rik och levande bok, galen och krispigt frisk samtidigt. Jag bara sörjer att jag inte behärskar spanska så bra att jag kan läsa Bolaño i original.

Så. Jag stannar där. Jag har ju ett jobb att sköta också!

Familjens diktator 2

2011-12-14T11:31:00.003+01:00

Nu är den lilla familjediktatorn igång igen och har synpunkter på allt och inget, stort och smått. Efter ett l å n g t samtal igår kväll, eller i slutet av det, kom det fram att det som är jobbigt och det hon är ledsen över är att hennes pappa och jag är skilda. Och det har jag ju inga som helst problem med att förstå. Klart hon tycker att det är ledset och att hon skulle vilja att vi var tillsammans. I alla fall en del av henne skulle vilja det. Den andra delen vet att det aldrig skulle funka och att ingen av oss, inte hon heller, skulle vara glad då. Men att hon fortfarande sörjer sin trasiga familj, det förstår jag och i den sorgen kan jag trösta henne.

Men det som händer är inte att hon säger att hon är ledsen över det och behöver tröst. Nej det som kommer ur hennes mun är klagomål på allt och inget som jag gör. Var jag sitter vid middagsbordet, att jag sitter nära min pojkvän i soffan, att jag skrattade åt Mellans skämt men inte åt hennes, att jag köpte kex när Äldsten bad mig men inte tuggummi som hon ville ha. Etcetera. Bara det som saknas och fattas ur hennes perspektiv nämns och i de lägena är jag världens sämsta mamma och hon vill bo hos sin pappa.

Jag säger åt henne att hon får det om hon verkligen vill, att det är hennes beslut som hon får lov att fatta men inte mitt. Inte min önskan. Och att det i vilket fall som helst inte är ett beslut som ska fattas i affekt pga ett kexpaket eller ett skratt på fel ställe. Det fattar hon. Vad hon också fattar, tror jag, även om hon inte riktigt förmår att göra det, är att man måste ta ansvar för sig själv och sina egna känslor, att man inte kan förändra någon annan än sig själv. Att det är både respektlöst och dödfött att ens försöka. Hon förstår att hennes ständiga bevakning av mig, hennes klagande och fokus på varenda minimal oförrätt, gör mig ledsen och dessutom - rent krasst - är kontraproduktivt. Men sen är det där med att bete sig utifrån sina insikter och där är hon inte.

Men jag har hopp om att hon ska nå dit. Det kommer att ta lite tid och möda men jag är optimist. Och nu närjag har gjort klart för henne att det finns saker som jag inte accepterar att hon lägger sig i känns det bättre för mig också.

Lucka 14: Berätta om ett fotografi som någon annan tagit på dig

2011-12-14T08:31:00.002+01:00

Att berätta om en bild utan att visa den är en utmaning. Vilken ska jag välja och varför? Vad är det jag vill berätta? Nej, det känns inte meningsfullt.

Jag är van vid att vara med på bild. Min mamma tog alltid en massa bilder på mig och när jag tänker på det såhär i efterhand tror jag att det var hennes sätt att säga att hon tyckte om mig. Jag modellade när jag hade fått nya kläder, när jag lekte på gården, när det var kalas och i vardagen. De där bilderna finns prydligt insatta i album hemma hos henne, gulnade på 70-talsvis.

Storbarnspappan fotade mycket och han var den första jag kände som hade en riktigt fin kamera. Jag och sedermera barnen finns med på många bilder som han har tagit. En kärleksfull blick genom linsen. Han kunde säga det med ord också, till skillnad från min mamma. När jag träffade Yngstans pappa var det samma sak: kameran var alltid med och jag och barnen ett favoritmotiv. Men en skillnad blev tydlig: det var inte bara jag-jag, så som jag var. Utan det skulle vara på speciella sätt. Så småningom kom önskemål om nakenbilder och ännu senare - då när alltihop borde tagit slut - avklädda bilder med syfte att locka andra. Jag var med, jag påstår inget annat, jag kunde inte ta mig ur det. Jag var avtrubbad och reagerade inte som jag borde ha gjort.

Nu är det bara Yngstan som tar bilder av mig med sin mobil. Kärlek även genom den kameralinsen. Det är ovant att inte vara hans objekt. Lite skönt, lite konstigt.

Lucka 13: Berätta om din favoritsak i ditt hem

2011-12-13T09:47:00.002+01:00

Luciamorgon
En av årets finaste morgnar om du frågar mig
Det är mycket minnen av barndomens och tonårens lussetåg
med gymnastikklubben, skolkören, dansgänget
Jag lussade alltid och alla de där sångtexterna är fast
förankrade i mitt minne
Nuförtiden handlar lusse om äta frukost framför teves luciafirande
Och det tycker jag mycket om att göra
Tända ljus, kaffe och filt om benen
I år var Sofia Karlsson med och hon förgyller alltid tillvaron
(på tal om människor jag beundrar)
Och sen hasta iväg till ett barnalusse på Yngstans skola
Falsksång i ofrivillig kanon
Halva tåget består av tomtar som inte ens sjunger
Jaja...

Favoritsak hemma var det
Jag tappade visst tråden
Jag har många favoritsaker men bryr mig samtidigt inte så himla
mycket om prylar att det finns något särskilt att lyfta fram
Men en sak som jag är väldigt kär i och som är viktig i mitt liv
är min stringhylla
För att den är vacker, smart och passar min stil
Och - såklart - för att den rymmer en massa böcker
Och utan böcker går det inte
Ett hem utan böcker är tomt och fattigt
(Så egentligen är det väl kanske de som är mina favoriter)

Kalendern

2011-12-12T15:09:00.000+01:00

Snart

Är jag ikapp - i fas - med julkalenderinläggen

Nu saknas bara 1 och 2

Om mig och min stad
Men
Det kommer
Det med

Lucka 12: Berätta om någon som du saknar.

2011-12-12T08:35:00.000+01:00

Jag saknar många, på olika sätt. Det är svårt att bara välja en (dvs ett slags saknad). Jag saknar Genus för att jag skulle önska att hon bodde i min stad så att vi kunde ses i vardagen och hänga. Det finns massor av saker jag skulle älska att göra med henne - se utställningar, sitta och dricka kaffe, gå på föreläsningar, shoppa. Av lite samma anledning saknar jag aktivisttjejen och hade tyckt om att ha henne här.

På ett helt annat sätt saknar jag min pappa som är död sedan många år. Han fattas mig och nu när sorgen inte längre är akut och magskärande så är det en tomhet att han är borta. Jag skulle velat ha honom levande. Och frisk. Inte sjuk och deprimerad som han var de sista åren innan han gick bort. Min glada omtänksamma pappa.
Av ett annat skäl saknar jag min mamma. Jag saknar att ha en mamma som jag känner mig nära i alltet. Som känns självklar både för mig och barnen. En närvarande mamma och mormor. Som både jag och barnen vill åka till, inte en som vi undviker. Det är sorg.

Av lite samma skäl saknar jag ett syskon (eller flera) att tycka om att vara med och prata med. Som jag kan syskontjafsa med men alltid komma tillbaka till. Det är en abstrakt saknad.

Och så saknar jag min älskade i vardagsnuet alla dagar vi inte är tillsammans. Det är en konkret och lycklig saknad. Han finns och jag älskar honom och snart är han här.

Lucka 11: Berätta om hur dina framtidsdrömmar ser ut.

2011-12-11T10:27:00.000+01:00

När jag läser dagens luckuppgift blir jag glad! För den påminner mig om det fantastiska: att jag har framtidsdrömmar igen. Efter att under ganska många år mest ha orkat fokusera på att överleva vardagen kan och orkar jag drömma igen. Det kan tyckas paradoxalt - att jag inte drömde när jag var i en dålig relation, att jag drömmer nu när jag har det bra. Men det är just det: att må bra i vardagen och känna glädje och harmoni är den bästa grunden för att drömma! I alla fall för mig. Drömmarna är inte verklighetsflykt, de är planer för och längtan efter det som kommer sen, de är realiserbara. Drömmarna utgör inte ett alternativ, utan de är förfiningar av det som redan är. Det är en definition av lycka för mig: att jag drömmer.

Jag drömmer om att skriva klart min bok. Jag skriver så ofta jag får ro och jag har gett mig själv ett löfte om att försöka skapa fler rofyllda tillfällen. Ge skrivandet mer plats i min vardag.

Jag drömmer om att bo tillsammans, i en stor lägenhet där alla ryms. Mina barn och hans, mina saker och hans. Alla våra böcker blandade. Mina lakan bredvid hans i ett linneskåp som luktar tvättmedel.

Jag drömmer om att gifta mig med honom. I den drömmen reser vi iväg, bara han och jag och gifter oss i hemlighet och sen äter vi middag på en liten restaurang vid vatten. Det är romantiskt och vi.

Så ser mina drömmar ut. Min vardags förfining.

Lucka 10: Berätta om vad som finns i din väska

2011-12-10T09:51:00.000+01:00

Det luktar veckotidningsreportage hemma hos Pernilla Wahlgren om denna, men ok. Har jag sagt att jag ska göra detta så bangar jag inte för något. (Och precis som Caroline har jag inte läst igenom listan i förväg)

Just nu innehåller inte min väska så himla mycket, men det beror på att det är lördag och att jag jobbade hemifrån igår. Så jag berättar om det som finns i den en normal dag.

Det är:
1-4 plastmappar med jobbpapper
Dator
En skönlitterär bok (just nu Jonathan Franzens Frihet)
Minst en jobbrelaterad bok
En stor och en liten anteckningsbok
Ett pennskrin som förutom 4-5 pennor innehåller bankdosa och passerkort till jobbet
Almanacka
Ett tuggummipaket
Ett överraskningskit (dvs en ask tamponger och ett par rena trosor)
Mobilladdare
Medicin
Plånbok
Mobil
Läppglans

... ja, det var väl det

Strage och jag om att vara vuxen

2011-12-09T12:51:00.002+01:00

Fredrik Strage skriver i DN om vuxenpoäng
Han är något yngre än mig, men det är mycket igenkänning
och det får mig att fundera över mig själv
Jag känner ofta att jag lever ett ovuxet liv
jämfört med många av mina kompisar och jämngamla bekanta
Jag bor inte ihop med min pojkvän, jag har ingen bil och
inget "land"
Jag ordnar högst sällan parmiddagar utan umgås hellre
med vänner på krogen eller på fik
och helst inte i par
Jag har ingen finservis, inget matsalsbord och inga gardiner
Jag har inga skinnhandskar och inga Efva Attling-smycken
Jag bär hellre jeans och Doc Martens
än kostym och högklackat
Jag har ingen årslön på banken och har aldrig varit i Thailand

Men så funderar jag på vad vuxen betyder
och kommer på att allt det där, det är bara utanverk
Vuxen är något man är på insidan
Och för mig är man inte vuxen om man tror att man är det,
mätt i yta och prylar

Jag är mer vuxen nu än jag var för två år sen (eller ett)
och det är jag för att jag känner mig själv bättre
För att jag vet mer vad jag vill och trivs med,
för att jag vågar ta strid för det
Men också för att jag kan släppa taget om det som är mindre viktigt

Vuxen är inte ett mål, en slutpunkt
Jag vill snarare se det som ett blivande, att man "vuxnar" hela livet
i bästa fall
I det perspektivet spelar parmiddagar vid oljade ekbord
ingen roll alls
Och inte heller det faktum att jag bär förkläde när jag
lagar mat eller att jag fryser in överbliven grädde
för att det är så praktiskt att kunna lägga en kub eller två
i såsen

Lucka 9: Berätta om en av dina favoritlåtar

2011-12-09T08:02:00.005+01:00

(Jag skriver kalenderinlägg vartefter
för de dagar jag missade
eftersom jag kom igång sent
Ligger under Julkalender i etikettmolnet)

Men nu ska det handla om en favoritlåt
Detta är på riktigt svårt!
Men det är en av, det gör det ju lite lättare
Just nu, denna regniga morgon,
är det en låt som slår an den starkaste tonen

Jag har valt Find the river med REM
Den var min tröstlåt, min styrkelåt
när jag skilde mig från mina stora barns pappa
Min lyckliga skilsmässa, jo så tänker jag på den
Då var det det bästa jag gjort, att lämna en relation
med en man som kommit att bli min bästa vän
men inget mer

När jag lyssnar på den nu känner jag samma
obändighet som då
Den gör mig stark och min egen
På ett bra sätt
Sådär jag klarar allt-ig!

Lyssna!
... och läs texten
Rockpoesi när den är som bäst!
Och Michael Stipes fantastiska röst är nästan den enda
som jag känner igen vad han än sjunger
Love it!

Lucka 8: berätta om ett av dina favoritplagg

2011-12-08T21:59:00.001+01:00

Jag tänkte att jag skulle göra så där som så många andra och ha min lilla julkalender med en ny lucka-inlägg varje dag. Men det är den åttonde redan så det vete sjutton om jag orkar skriva 8 inlägg nu klockan kväll och sen ett nytt igen först fing in da mårning.

Men äsch. Jag försöker.

Lucka 8 alltså
Favoritplagg

Det är lite svårt, både för att det finns många och för att jag inte vill skriva om nåt som gör att jag kan bli igenkänd. Hmm.

Ett favoritplagg, som i sorts plagg, som jag har är vit skjorta
Gärna herrmodell, lite prasslig och aningen stor
Jag tror att jag har tio olika vita skjortor

Jag använder dem sommar som vinter och på alla möjliga sätt:
Vit skjorta funkar till jeans, till kort kjol, till shorts
Till allt!

Snö

2011-12-08T08:19:00.002+01:00

Min älskling har ett hjärta av snö
sjunger Lasse Winnerbäck i en av mina gamla favoritlåtar
Det är vackert och nu när det faktiskt börjar komma lite snö
på det ännu sommargröna gräset
känns den här låten extra rätt

Att vara med honom
(min älskling alltså, inte Winnerbäck eller hans älskling)
är det mest förutsägbara och det mest oväntade
i kombination
Jag vet exakt var jag har honom men ändå aldrig riktigt vad som ska hända
Vad han ska säga och göra och vilja
Han är ny varje dag och ändå samma och det
passar mig så himla bra!
Jag visste inte förrän jag träffade honom
att det är så jag vill ha det
Lugn lunk och ändå aldrig två likadana dagar
Hans rastlöshet och hans lugn - i perfekta doser - utgör en
inspirerande och vilsam fond för mitt varande
Jag tror att det är bland det finaste jag kan säga om
och till
en annan människa
Och han är den finaste människan och värd alla ord
av kärlek
som går att komma på

Lucka 7: Berätta om ett av dina favoritfotografier

2011-12-07T14:01:00.002+01:00

Jag väljer ett foto som symboliserar många saker på en gång

Det är taget under en resa med min älskade
han står bredvid mig, bakom kameran
Jag har rest mer tillsammans med honom på ett år
än under minst fem år med min exman
(Om man undantar resor hem till föräldrarna)
Kameran får alltid följa med
och hus är ett favoritmotiv

Det var sol (och varmt) när bilden togs
och himlens blåa färg och somriga molntussar
är så fina mot husväggen med dess slitna målarfärg

Lucka 6: Berätta om bloggarna du läser

2011-12-06T10:09:00.002+01:00

Jag kunde göra det lätt för mig och bara klistra in länkar men det vore lite för lättjefullt. Så jag ska faktiskt försöka mig på att säga något också.

Jag har inte jättemånga bloggar i min lista, jag rensar så att de som står med där är de som jag faktiskt läser regelbundet. Några av dem är väldigt passiva eller har lagt av, men de får vara kvar ändå eftersom jag vill ha dem där.

Mina favoriter bland de som uppdaterar hyggligt ofta är:

Caroline för hennes unika kombination av fantastiska bilder och krispigt språk. Hon är en äkta människa som inte fasadar men som ändå (eller kanske just därför) har stor integritet. En förebild för mig.

Drömma-Lotta och hennes poetiska och dagsformiga språk och hennes fantasifulla bilder. Hon är, precis som Caroline, en människa som säger som det är men på ett helt annat sätt.

Joanna läser jag för att få idéer och inspiration framför allt. Och för att det är så spännande att läsa om hur det är att ha småbarn och vara gravid när man själv inte är där längre. Även Joanna är en fasadlös kvinna, märker att det är något av ett tema här.

Suziluz skriver vackert och klokt om livets både svåra och roliga saker och har snart en roman på bokhandlarnas hyllor. Ännu en förebild som visar att det ouppnåeliga faktiskt kan vara inom räckhåll. På flera sätt.

Så. Vad väntar du på? Klicka dig in och läs!

Jul och en sommar sen

2011-12-06T09:19:00.000+01:00

Oj så många dagar det har gått
utan att jag skrivit något här
eller någonstans alls

Inget har hänt, inget som inte händer hela tiden
Jag har bara haft annat för mig och livet,
det fina livet, har fått ta all tid

Min älskade och jag planerar sommaren
Jo, redan nu
Det kan behövas när vinterkylan kryper inpå
och dubbla ollar inte räcker för att hålla kroppen varm

Vi ska åka någonstans tillsammans
och vi ska åka någonstans med barnen
Det är mysigt att fundera på vart

Men först är det jul
Vi ska fira alla sju tillsammans
Första gången, men inte sista
Julen är inte viktig på samma sätt längre
Den är viktig på andra
Julafton just, spelar mindre roll
Det är före och efter som är bäst
Men det finaste av allt är all tid
Att vara nära med de kära

(Halleluja nästan, va?!)

Lucka 5: Berätta om vem du var för ett år sen

2011-12-05T22:02:00.031+01:00

Den 5 december 2010 var jag på många sätt samma person som nu. Ett år yngre och ett år mindre klok kanske.

Jag var upp-över-mina-öron nykär och rusigt lycklig över att livet tagit en ny vändning. Jag var redan då säker: detta är för livet. Detta är bra, riktigt jävla tokbra.

Jag var också arg och ledsen, sådär akut, över hur min exman behandlat mig. Det var en känsla av att aldrig kunna förlåta. Den känslan bär jag inte på längre. Jag förstår mer nu, ser båda sidorna. Förstår de tidiga tecknen på fel och disharmoni på ett sätt som jag inte gjorde då.

Jag var mer sjuk än nu. Min ätstörning var undangömd eftersom jag skämdes så. När jag vågade berätta blev mitt liv ännu lite lättare och bättre. Och min magsjukdom var ett större dagligt besvär för ett år sen, som en följd av att livet hade varit så kaotiskt under lång tid. Om jag jämför med nu är det en enorm skillnad. Till en del beror det på en del nya mediciner men det är framför allt harmonin i livet och den minskade stressen som gör att jag mår bra. Jag är inte symptomfri men nästan.

Jag är en lugnare och gladare mamma än jag var för ett år sen och jag har fått två fina bonusbarn. Livet i stjärnfamiljen tar form mer och mer och mina barn mår bättre än de gjorde då. Alla tre. Det är rofyllt hemma hos oss och de kommer till mig med det som de funderar på.

Lucka 4: Berätta om en person som du beundrar

2011-12-04T15:05:00.001+01:00

Alltså... jag är inte riktigt lagd åt beundran. Det är något undergivet med det som jag har svårt för. Men visst finns det människor som jag verkligen uppskattar och önskar att jag var mer lik. Som har gjort saker eller har begåvningar eller förmågor som jag saknar. Saknar i betydelsen skulle önska att jag hade.

I den meningen beundrar jag Smilgrop för att hon är en så spontant glad och varm person som alltid får mig att känna mig så himla omtyckt. Hennes sätt att strö små sötord runt sig, att krama om mig en gång till - fast vi just har hälsat - bara för att visa hur glad hon är att ses, hennes engagemang i allt och alla runt sig, även när man kan tycka att hon borde ha fullt upp med sig själv. Sådan skulle jag vilja vara.

Den kategori människor som jag annars mest beundrar är skickliga författare. Som kan gestalta och bygga ihop en berättelse som står stadigt och inte har några märkliga hål eller obalanser. Som inte skriver läsaren på näsan utan får henne att känna sig smart. Och som har något att berätta, någon som gör skillnad. Som Joyce Carol Oates, Paul Auster, Haruki Murakami, Roberto Bolaño, Jonathan Franzen, Sara Lidman, Sofi Oksanen. Bland andra. Som skriver så att jag limmas fast.

Lucka 3: Berätta om din bästa vän

2011-12-03T10:10:00.020+01:00

Min bästa vän
En person
Det går inte att välja bara en!
Men jag ska göra det ändå
Jag väljer Genus för hon är den som har betytt allra mest
på så många sätt
Och det betyder att jag inte kan skriva nåt
- inte nu i alla fall - om Smilgrop eller Äpplet t ex
Fast de är mina finaste och bästa, de med

Min Genus
För mig är hon den lillasyster jag alltid saknat
Hon är den jag är allra mest stolt över
Hon är den klokaste och den som fattar allt
Den som inspirerar mig på alla plan
och som gör mig till en bättre människa
Hennes hem är som mitt och det beror både på
hur det ser ut där och på hurdan hon är:
Den mest välkomnande och samtidigt mest avslappnade
värdinna man kan tänka sig
Det är lätt att vara med henne
Lätt att älska henne
Fina, fina Genus

2011

2011-12-02T08:40:00.004+01:00

November är slut och vi har en ny månad framför oss
Julmånaden, den sista det här fina året

Nu ska jag inte gå händelserna i förväg
och skriva en nyårskrönika redan den andre december
Men jag tror inte på skrock och att inte utmana ödet
så jag säger det redan nu:

2011 är mitt livs hittills lyckligaste och bästa år!

Hittills!
Sug på den!

Det senaste tillskottet är att jag kan kommunicera med exmannen
utan att känna att nackhåren reser sig
Jag kan tänka klart och nyktert på det som hänt,
se min egen del och hans
Hur vi blev de vi blev med varandra
Att det blev fel redan från början
Att vi båda felade och gjorde ont värre

Det är en sån skön efteråt-känsla, att kunna se helheten
och lägga bakom sig
Jag känner mig själv bättre än någonsin
På många sätt är jag en äldre, klokare och tryggare version
av mitt 20-åriga jag
Och det känns fint som fan
Tack livet och tack min älskade!

Om sexlivet och barnen, igen

2011-11-30T08:17:00.002+01:00

Jag har fått en del respons på mina funderingar kring det här med att ha sex eller inte när barnen är hemma och vem som ska bestämma över det, både här och i det verkliga livet. Samtliga går ut på ungefär detta: det är ingenting som barn på något sätt ska (tillåtas) ha nån åsikt om utan det är föräldrarna/de vuxna som har att hantera den frågan. Och det måste man göra väldigt klart för det barn som till äventyrs får för sig att det har rätt tycka eller kräva något.

Jag håller delvis med om det som flera säger, nämligen att man har två val: att köra en vit lögn och säga att man inte har sex och sen ha det ändå eller att säga som det är - att vi har sex när du sover och det är none of your business. Jag kör det senare, Yngsta-pappan det förra. Eller det är vad jag tror i alla fall och det tycker jag är lite fegt. Det är förvisso deras beslut och inte mitt, men det blir krångligt när Yngstan tror att pappan efterkommer hennes önskemål. Lätt hänt att han blir snälla pappa och jag blir dumma mamma. Men jag tror på min väg och känner att jag har Yngstan med mig. Det känns bra både för nuet och för hennes utveckling mot att bli en stor och självständig människa. Det är viktigt att lära sig att man inte kan ställa sig själv i centrum och förvänta sig att omgivningen ska anpassa sig och tillfredsställa alla ens behov.

Ju mer jag tänker på det desto mer självklart blir det: vuxna människor som tycker om varandra har sex och det är ingenting som man ska behöva förhandla med sina barn om. Lika självklart är det att man visar hänsyn och har tyst sex när det finns andra inom höravstånd. Det handlar om allas trivsel - de flesta människor, oavsett ålder, tycker att det är lite genant att höra (eller se) andra människor ha sex. I alla fall om inte själva publikrollen är planerad.

Fina sidor

2011-11-29T14:27:00.000+01:00

Jag är i ett skede som är lite svårt att sätta ord på. Harmoniskt grubbel kanske... Jag känner mig så varmt och respektfullt mött och har tagit in det lite extra nu sedan förra veckan. Det är en så enorm skillnad och jag märker att jag förmår både se och ta mitt eget ansvar för saker på ett annat sätt. När ingen attackerar mig och vill ändra på mig och hurdan jag är blir jag mångfalt mer benägen att jobba med mig själv och var mogen i mina relationer. Min pojkvän och mina barn är de viktigaste för mig och nu känner jag att jag är mer i harmoni med mig själv. Det finns saker att jobba på men det arbetet är lustfyllt och roligt, inte påtvingat och nedbrytande.

Jag och Yngstan har också haft riktigt bra samtal de senaste dagarna och jag känner att jag når fram till henne nu. Om mitt sexliv som hon inte har med att göra, om att inte kunna sova, om konflikter av olika slag, om att vara älskad och om var hon vill bo. Hon tar mer eget ansvar nu, när jag intar en fastare hållning. En positiv spiral!

På det hela taget är jag en lycklig människa! Livet har sina sidor men de flesta är fina.

Om ansvar och om andras beslut

2011-11-27T10:59:00.000+01:00

Nu har jag satt ner foten mot den lilla flickan som inte kan somna. Du är inte med och tar beslut om mitt sexliv, dem tar jag. Du måste inse att det finns saker som är bortom vad du är med och bestämmer över. Hon fattade det. Oavsett vad som gäller hos hennes pappa (vilket jag tycker är på tok, men det är ju upp till dem att avgöra) så är detta vad som gäller här hos mig. Min pojkvän bor här varannan vecka, vi har sex MEN vi är tysta och vi förvissar oss om att hon sover innan. Jag tror att detta kan funka.

Hon sa själv att hon ibland, när hon inte kan somna, längtar till pappa och önskar att hon var där istället. Inte så att hon vill bo där, det handlar bara om den där stunden innan hon somnar. Vi pratade lugnt om det och jag sa att det är hennes val. Om hon vill bo hos pappa på heltid så får hon det, jag kommer att sakna henne men inte motarbeta hennes beslut. Det är inte min önskan men om hon vill så respekterar jag det. Hon fattade att det inte handlar om att jag inte vill att hon ska bo med mig utan om att hon får ta sitt eget ansvar för det beslutet. Ett bra samtal med en tjej som börjar bli stor, på allvar.

Sarkasm på autopilot

2011-11-26T09:51:00.001+01:00

När jag var så ledsen häromdagen sa jag dumma saker till min älskade. Och jag sa dem i en otrevlig och sarkastisk ton som jag inte alls tycker om och som förvånade mig själv. Var kom den i
från liksom?

Jag gick på om att jag inte fattar vilken sorts sårbarhet han vill att jag ska visa, om att det verkar som att han bara vill ha den fina kvinnliga sårbarheten där han kan känna sig stark och inte den fula som ställer krav.

Jag inser nu att jag inte pratade till, eller om, honom. Det var en slags autopilot som sattes på. Jag är inte van vid att känna mig så ledsen och utsatt med honom, att han är arg och ger mig dubbla budskap. Jag ser nu efteråt att jag inte kunde hantera det. Jag fick panik och blev sarkastisk och dum. Det var så jag hanterade min exmans sätt att aldrig ge sig, att alltid försöka måla in mig i ett hörn: Jag gick till motangrepp. Nu agerade jag på samma sätt - för att jag inte hade något annat att ta till då, i en situation som väckte så mycket gammal skit till liv, som överumplade mig.

Jag varken vill eller ska agera så och jag fick saker att tänka på, lärde mig mer om mig själv. Jag vill prata så som vi gjorde senare på kvällen. Det är nytt och ovant för mig att han lyssnar med respekt och visar att han tar in vad jag säger och att han inte försöker vända det mot mig. Att man kan prata klart och bli klokare tillsammans. Att ledsenhet leder till allvar som leder till nya förståelser.

Det är inte så att jag önskar mig eller behöver att han aldrig säger något som kan göra mig ledsen. Dels för att det är att ställa orimliga krav på honom (att han både ska förstå fullt ut och att han ska tänka på det precis jämt) och för att jag inte vill att han ska tassa runt mig så. Men det jag vill är att jag kan säga till när det händer: Nu sa du en sak som gjorde mig ledsen. Och att han då, när det händer, bara kan säga typ Oj, förlåt! Det var dumt. Att han inte ifrågasätter mig eller tar åt sig på ett sätt som gör att han inte kan ta ansvar. Det vill jag. Och nu vet han det.

Yesterdays news

2011-11-25T09:06:00.003+01:00

Men vad var det som hände? Trosor? Mitt kortaste inlägg på länge och helt obegripligt. Jag fick bara ur mig det lilla och så skrev jag ihop en lång pratig text om vad som hände och hur lost jag kände mig. Dubbla budskap, arga ord, massor av tårar. Det var en konstig eftermiddag igår men det blev en väldigt fin kväll och nu är vi på banan igen, ännu starkare och säkrare än förut. Vi kunde ta oss igenom, vi hittade redskap och lärde känna varandra lite till. Viktigt, bra.

Det som hände är följande: Jag var hemma hos min pojkvän, hade duschat och skulle ta på mig rena trosor men hittade inga i min låda i garderoben. Jag letade inte vidare utan väntade tills han kom hem så att jag kunde fråga. Det var som jag anade: han hade trott att de var hans dotters och lagt dem i hennes byrå. Inget konstigt med det, jag brukar sällan lämna smutsiga kläder hos honom (när jag tänker på det nu är det lite underligt, men det är inget jag funderat över tidigare). Men det han sa, när han ville förklara varför han trodde att de var hennes var att de var så små. Jaha.

Magen knöt ihop sig och han märkte att något blev fel men jag orkade inte ta i det. Det var ju en struntsak och inget att prata om. Mitt problem. Jag skämdes över att jag reagerade och gick ut från sovrummet, tänkte att det går över om jag bara får vara ensam en stund. Gick till affären för att köpa lunch och det kändes inte alls bättre. Bara kallt inuti. När jag kom tillbaka kom han ut till mig och undrade vad som hände och jag kände bara att jag inte ville börja gråta. Det enda jag ville var hålla ihop mig. Jag tror att jag är så trött på min egen ledsenhet att jag försöker skjuta undan den. Vill inte kännas vid den. Men det är också något med hans dubbla signaler – att jag inte ska försöka hålla ihop, att jag ska vara ledsen, men att han sen inte riktigt fixar när jag är det. Inte när det handlar om honom själv.

När han höll om mig och sa att jag inte måste hålla ihop så släppte jag taget och föll. Litade. Men sen tog han tillbaka och jag famlade i mörkret. Han sa att han vill finnas där och hjälpa mig och att jag inte ska hålla upp en fasad och hålla inne ledsenhet för det kan man inte bygga en relation på. Och jag håller med. Men så sa han också att jag måste jobba själv, att han inte fixar att man ställer krav på honom att han ska anpassa sig eftersom han alltid har anpassat sig och det fattar jag ju också. Jag känner igen mig jättemycket i det. Att man får rollen som den som anpassar sig och då finns till slut inget annat sätt att vara eftersom alla förväntar sig att man ska fortsätta anpassa sig.

Mitt i detta fick jag panik. Hur ska jag agera? Inte bli ledsen men ändå vara känslig, inte ställa krav men ändå be om hjälp. Inte stänga ute men göra jobbet själv. Jag kunde inte alls hitta min plats just då.

Jag har i hela mitt liv varit rädd för att vara jobbig. Det är min största rädsla: att folk ska tycka att jag är jobbig och sluta tycka om mig. Jag anpassar mig till nästan vad som helst för att slippa känna mig jobbig. Men jag vet ju också att det ofta kommer en gräns när man inte orkar anpassa sig mer och måste säga till. Och då kommer det ibland ut fel. Vi har vårt bagage båda två och igår eftermiddag var det tydligt att jag inte förstod fullt ut hur han tänkte. Varför blev han så arg? Jag blev skrämd och liten och kände att jag vill dra mig undan, just där och då. Men sen, på kvällen, pratade vi länge och stilla om det som hände och jag kände återigen den stora varma tryggheten med honom: vi reder ut, vi tar ansvar och går vidare. Det är samtal på en helt annan nivå än de jag hade med exmannen. Samtal på riktigt som leder till något. Som man går stark ur. Som inte bara reder ut det vi konkret pratade om utan som också bygger tillit och styrka för framtida samtal. Kärleken är varm och säker.

Om trosorna

2011-11-24T19:15:00.000+01:00

Ett par trosor i fel byrålåda
Jo, de är mina
Det gör ont i mig idag och jag vet att jag
måste hantera detta
helt själv
Just nu vet jag inte vad mer jag kan luta mig mot än det

Familjens diktator?

2011-11-24T10:09:00.002+01:00

Igår kväll ringde Yngstan för att säga godnatt
och passade också på att säga att det är jobbigt att hon
inte kan sova när hon är hos mig
Att hon har en klump i magen när hon är hos pappa
för att hon tänker på att hon ska till mig
Och sen när hon är hos mig så är klumpen kvar
Hon är rädd att hon ska höra oss, det verkar vara det enda
detta handlar om
Hon berättade att hennes pappa lovat att han och hans flickvän
inte gör det (dvs har sex) under barnveckan

Jaha, nähä

Kravet är underförstått men klart som glas:
hon vill att jag lovar detsamma

Det är kanske ingen stor grej eller så
är det just det det är
Att en elvaåring ska bestämma om jag ska ha sex eller inte
Är det ok?
Ska man vara en uppoffrande förälder som tänker:
Ja men självklart låter vi bli om du tycker det är så jobbigt
Eller ska man tänka:
Du är ett barn och den typen av beslut fattar inte du

Frågetecken

Och jag kan inte låta bli att undra när barnen blev
familjens diktatorer

Roller

2011-11-23T13:22:00.003+01:00

Jag har skrivit några inlägg i annan form än jag brukar, mer text och utan de vanliga korta raderna. Det har jag gjort för att många ord har velat komma ut men det har i sin tur också påverkat hur jag har tänkt. Jag är i en grubbelfas, tror jag. Känslor av ilska, besvikelse och smärta över allt som hänt har lagt sig och gett vika för mer nyanserade funderingar på hur det kunde bli som det blev, vem jag var som hamnade i det och vad det gjorde med mig. Men också vad jag gjorde och hur det stöpte relationen. Jag behöver förstå, både för att må bra och för att kunna vara mer vaksam i min nya relation. Hur kunde det bli så fel när två människor älskade varandra så mycket? Det är förstås inte möjligt att någonsin förstå det fullt ut men jag känner ändå att jag måste försöka förstå, inte minst min egen roll i det. För jag vill inte att det ska hända igen!

Jag blev inte tillsammans med en idiot då för femton år sen. Jag träffade och blev kär i en rolig, smart och intressant människa som på massor av sätt var precis det jag hade längtat efter under åren med mina äldsta barns pappa. En människa som man kunde föra djupa och intressanta samtal med, som gick igång på samma saker som jag. Nu efteråt ser jag att jag till stor del valde honom för att han utgjorde en motsats till storbarnspappan. Jag såg det inte då, men det betydde att vi byggde ett förhållande som jag skulle komma att misstrivas i. Lugnet, den stilla vardagslunken som jag ville ha, den bytte jag bort. Den grundläggande känslan av att vara en egen person, att vara två och inte en, bytte jag bort. Det var nytt för mig och så fantastiskt att vara tillsammans med någon som gillade att prata om och göra samma saker. Som ville läsa böcker tillsammans och prata om dem, som ville föra ett samtal om allt hela tiden. Som tänkte och analyserade. Jag var totalt svältfödd på sånt och bara sög i mig. Jag ville inget annat, då, än att prata i all evighet. Ta igen efter alla år av vardagssamtal om allt och inget. Jag såg inte, eller tog inte in, att jag har ett stort behov av att vara en egen person, att jag inte tycker om att bli halv.

När jag lämnade storbarnspappan var det med en känsla av att ha legat under en sten i tio år. Mitt självförtroende var noll, vad gäller att vara intressant för andra män. Vi hade bara umgåtts parvis i lite nördiga kretsar, jag hade i stort sett inga killkompisar och var aldrig ute på egen hand. Jag hade inget större hopp om att någon skulle vilja ha mig.

Ett dåligt självförtroende är ingen bra ingång i en ny relation. Och särskilt inte om den man träffar också har dåligt självförtroende men döljer det väl. Jag var smickrad över att han alls ville ha mig. Han var... ja jag vet inte. Glad också, det tror jag verkligen. Han tyckte om att jag var vuxen, att jag var mer mogen än hans ex. Att jag var stabilare. Förmodligen utnyttjade han det till att inte själv behöva växa upp. Jag å andra sidan uppskattade att han inte var så jäkla grown up och torr som jag tyckte att storbarnspappan var. Så blev en första rollfördelning gjord.

Relationer som skådespel

2011-11-22T10:39:00.001+01:00

En sak som jag fattar mer och mer ju äldre jag blir är att vi, i våra relationer med andra, tar de roller som är lediga. Eller de roller vi måste ta, eftersom ingen annan gör det. Vi blir på så vis till i och genom våra relationer. Det gäller både hur vi är mot andra runt om oss och hur vi hanterar praktiska saker i livet, sånt som jobb och ekonomi.

A bigger picture. Ja den träder fram mer och mer. Min exman var ingen bra bonuspappa till mitt äldsta barn, det var en ständig fajt och mitt barn blev kallad både det ena och det femte som inget litet barn någonsin ska behöva förknippa med sin person. Min roll i detta drama blev att gå emellan och skydda, visa honom kärlek. Det gjorde att mitt barn hamnade i ett läge mellan en mamma som inte reagerade tillräckligt tydligt på uppenbara dumheter och en (bonus)pappa som skällde och gapade för allt möjligt. Han tog sin roll eftersom jag, enligt honom, inte uppfostrade. Jag tog min roll eftersom han, enligt mig, inte var någon kärleksfull förälder.

När det gällde ekonomi tog vi också olika roller. Han var den generösa slarvern som strödde pengar runt sig på lönedagen, som kom hem med överraskningar till mig och barnen, men som inte kunde planera. Min roll blev att vara skötsam och hålla koll på alla utgifter och se till att vi hade ett sparande. Han kunde släppa kollen eftersom jag hade den och jag höll mer koll eftersom han inte-. Samma sak gällde städning. Han spelade slarver-rollen och jag var den rediga.

Nu prövar jag nya roller. I mitt hushåll är jag den enda vuxna - jo, jag har ett vuxet hemmaboende barn, men det är ändå jag som sätter ramarna, det är upp till mig hur vi ska ha det. Jag har blivit slarvigare med det mesta och njuter av det. Jag har tillräcklig koll men behöver inte längre kompensera någon annans brister.

Jag tänker att jag måste vara vaksam på vilka roller jag och min pojkvän ropar in varandra till, så att ingen alltför märklig casting sker. Att vi har olika roller är självklart, vi är ju olika människor, men jag vill inte bli fastlåst i en stereotyp roll som inte går att ta sig ur eftersom hans sätt att leva sitt liv bygger på att jag fortsätter spela min roll. Med lite sund vaksamhet tror jag att många destruktiva mönster kan undvikas, men jag tror också att jag är mest benägen att se de mönster som jag har levt i förut. Jag tror att nya obalanser kan skapas utan att jag märker det.

Sleepless, sleep less?

2011-11-21T23:15:00.002+01:00

Jag är sådär hopplöst sömnlös som jag nästan bara blir när jag är sjuk och sover på konstiga tider. Dvs somnar när det känns som att kroppen behöver det, oavsett vilket tid på dygnet det är. Sömnlös har jag också varit när mycket nytt och omtumlande har hänt, som förra hösten t ex. Och när jag haft för mycket sorg och smärta i kroppen för att kunna slappna av och somna.

Det är inte sent alls, det är mer min känsla nu ikväll att jag är sömnlös. Gick och la mig redan klockan nio och läste en timme och har sedan dess legat och vridit lakanen trassliga och varma utan att vara i närheten av sömn. Så det är lika bra att ge upp det där en stund.

Jag sover sämre ensam. Det är tomt och tyst, särskilt när inte barnen heller är här. En känsla av att jag är den enda vakna människan i världen. Det räcker att titta ut mot huset mittemot för att inse att så inte är fallet, men här inne finns bara jag och jag tycker inte om det. Jag vill ha min familj nära. Det finns ingen poäng med att vara ensam när man är lyckligare tillsammans. Såhär är det: det som jag under lång tid har trott var ett behov av att vara ensam är ett behov av att vara ifred. Och det är ju en helt annan sak! Jag behöver tid för mig själv. Jag behöver få ligga i soffan och läsa utan att bli störd. Jag behöver få tid att skriva utan att någon försöker prata med mig. Jag behöver få sitta och fundera ostörd. Men ensam behöver jag inte vara. Vill jag inte vara. Jag är social på mitt sätt. Han är social på sitt sätt. Våra sätt är ungefär lika. Vi är ungefär lika.

Jag skriver, på mitt andra ställe, om allt som varit. Från det första minnet till det senaste. Från då till nu. Om min barndom och alla åren fram till nu. Inte till en publik, det går inte då. Jag kan inte vara helt sann och äkta om jag tänker att någon ska läsa. Men det är bara nu. Sen, när det finns en text som hänger ihop, ska han få läsa. Jag ser fram emot det. Det finns saker han inte vet. Saker som är svåra att prata om och saker som var och en för sig är små och obetydliga men som tillsammans målar bilden av mig. Jag tänker att det kanske är som Åsa Línderborg sa apropå Mig äger ingen: att hennes pappa blev en litterär gestalt när hon hade skrivit boken om honom, om sin barndom. Kanske kan min barndom anta en sådan skepnad, kanske kan den blekna, kanske kan jag se på min bror på ett annat sätt sen.

A bigger picture

2011-11-21T13:37:00.003+01:00

Avstånd i tid ger möjlighet till förståelse
Det sker inte av sig själv men om man lägger manken till lite
så ser man saker på ett annat sätt när tid har förflutit
när man inte är mitt i länge

Jag kan se nu att den minsta gemensamma nämnaren
för nästan allt som jag ångrar i mitt liv
eller som jag kan känna sorg över
är att jag inte har kunnat säga nej i tid
Att jag inte haft mod att säga ifrån
Detta vill jag inte, det passar inte mig
Modet att lämna, inte bara män som gör illa
utan också lämna situationer som är obekväma
tacka nej till saker som känns fel
som man inte kan stå för
Lyssna inåt mer och på andra mindre

Samtidigt kan jag inte säga att jag borde det ena eller andra
då när det hände
För det kunde jag inte, det var inte möjligt för
den människa jag var då
Och jag hade inte varit den jag är nu om jag inte
hade gjort alla de där misstagen
Så på sätt och vis är jag glad
Men ändå: det finns smärtor och sår jag hade kunnat
klara mig utan
Det finns ord som jag hade kunnat slippa höra
inne i mitt huvud
Bilder jag skulle leva lyckligare om jag inte behövde se

Men även med allt det där bagaget
lever jag ett lyckligare och mer rofyllt liv
än jag någonsin gjort
Tillvarons värme, varandets lätthet

Enkät från Caroline

2011-11-21T10:07:00.002+01:00

Vad är den äckligaste mat du vet?

Inälvsmat.

Vad ångrar du i livet (om något)?

Herrejösses, det är ganska mycket det. Men det mesta som jag ångrar kan summeras med att jag varit för mesig och inte sagt ifrån i tid.

Vad kommer du ha för klädsel i höst och vinter?

Växlar mellan kjol/klänning och jeans/skjorta. Utomhus blir det kängor, ullkappa och stora sjalar.

Vilket är ditt dyraste klädesplagg?

Om skor inte räknas så är det nog ett par DKNY-jeans för 1 500, fast det var typ 10 år sen. Köper sällan dyrt eftersom jag mest har second hand-kläder.

Har du någon oanad talang?

Det beror på vem som inte ska ana. Men om det handlar om sånt som inte outats här på bloggen - t ex att jag är pysslig och gillar att sticka, sy, baka och måla.

Vad gjorde du i helgen?

Jag var sjuk, låg nedbäddad och läste mestadels.

Vad är dina fem viktigaste 2dos den här veckan?

Det som handlar om jobbet vill jag inte gå in på. Men annars är det att bli frisk, fortsätta skriva på min berättelse samt fatta ett beslut om julen.

Vad har du på dig just nu?

Ett par för stora slackerpants, en barntröja från Kapp-Ahl, en stickad olle och raggsockar

Senaste låt du lyssnade på?

Starlight (Muse)

Bästa skönhetsknep?

Att alltid tvätta sig.

Vilken klädstil tycker du är hetast på män?

Den som bäraren är bekväm med, i grund. Men visst: jag tycker att min pojkväns smala svarta jeans är snyggare än säckiga blå, och att hans farfarströjor är finare än tunna gubbskjortor.

Vem saknar du?

Jag saknar Genus och tycker att hon kunde bo här.

Om du fick en enda önskan uppfylld vad skulle du önska?

Att vi här och nu kunde köpa en stor centralt belägen lägenhet med tillräckligt många rum

Vilka tre personer inspirerar dig mest?

Smilgrop, Genus och min pojkvän. Ingen inbördes ordning.

Bästa boken nånsin?

Det går inte att utse EN. Men jag hade inte varit den jag är idag om jag inte hade upptäckt Joyce Carol Oates när jag var typ 22.

Vilka tidningar läser du?

Morgontidningen och så prenumererar jag på Vi Läser och Etc.

Vad önskar du att du var bättre på?

Jag skulle vilja vara bättre på att säga nej.

Är du religiös?

Nej.

Vad är din största rädsla?

Att någon i min familj ska dö eller bli svårt sjuk/skadad.

Vad är det elakaste någon sagt till dig?

Jag skulle kunna fylla en hel anteckningsbok med alla elaka saker mina klass"kompisar" och min bror sa till mig när jag var barn. Men om jag ska välja nåt mer sentida så kändes det inte så snällt när min Exman sa att jag är så störd att jag aldrig kommer att bli lycklig.

Vilka personer betyder mest i ditt liv?

Min familj: pojkvän och barn samt mina närmaste vänner.

Om du får barn vad ska du döpa dom till?

Barn? Nä hörni, det är inte aktuellt. Men om jag hade varit 30 så hade Karin legat bra till

Om du fick köpa vilken bil som helst – vilken?

Jag kan inget om bilar. En miljövänlig lagom stor...

De tre finaste sms du fått i år?

Då väljer jag, vilket som, från min pojkvän, ett från Yngstan och ett från Smilgrop.

Älskar honom och livet

2011-11-20T11:18:00.003+01:00

Att vara sjuk och bli ompysslad är fint
Han låter mig sova, timmar i rad
Under tiden läser han, går en promenad
handlar mat och diskar
När jag vaknar blir han glad, frågar hur jag mår och
låter min ork och mitt tempo styra
Han är här, hos mig, trots att jag är rätt osocial
Men han kräver inget av mig

Det är fint att vara älskad och att få vara den man är
både i stort och smått

Vi har pratat om vårt liv, hur vi vill ha det
Rett ut en del mindre missförstånd
Nu vet jag mer hur han tänker, att vi vill detsamma
men att vi kanske uttrycker det på lite olika sätt
Att vi ska flytta ihop t ex
Att vi båda längtar efter det, men utan att vantrivas i nuet
Han hemnetknarkar inte, men det måste man ju inte heller
Det betyder inte att han inte vill bo ihop
Vi är bara lite olika

Jag älskar honom så mycket!
Livet är så lätt när han finns

Wow - tack!

2011-11-18T13:42:00.003+01:00

Jag är sprickfärdigt stolt!
För jag har fått en bloggros av bästa Caroline
Tänker mig att den ser ut ungefär som såhär

Caroline driver en av de två bloggar jag läser dagligen,
aldrig missar
Det är äkta vackert och med stor integritet
Och som bonus är hon en fantastisk fotograf!

Det är fint att vara läst och omtyckt

Och ännu bättre är det att vara vara uppskattad

av någon man själv sätter stort värde på

Med bloggrosen följde en kort enkät
som jag såklart vill svara på!

Varför började du blogga?Jag började blogga tillsammans med min exman hösten 2006 som ett led i vårt korkade frihetsprojekt. (Orkar inte dra allt det där igen). Denna blogg startade jag för att få vara ifred från honom, den blev min fristad och ett ställe där jag kunde skriva som jag ville och prata med mina läsare. Bloggar gör jag för att jag älskar att skriva och för att jag tror att jag har något att säga.

Vilka bloggar följer du?
Ett tiotal och de finns här till höger.

Favoritfilm?
Oj, det är alltid lika svårt att bara ange en. Men den som kommer upp nu är "De andras liv"

Vilka länder drömmer du om att besöka?
USA, Nya Zeeland, Spanien. Bl a. Men mest av allt längtar jag efter att resa med bil genom Sverige utan barn.

Mina fem bloggrosor går till:

Caroline, Joanna, Drömma-Lotta, Livet just nu och Suziluz

Lyckan ändå

2011-11-18T09:10:00.000+01:00

Livet är fint
Jag känner det, verkligen, trots att den gångna veckan
innehållit mer bråk och mindre rolig tid än jag vill
Ibland kan jag bli rädd att min älskade ska tröttna på mig
och min stökiga familj
(eller ja... min stökiga dotter)
Att han ska lämna mig
Men så kommer jag på
Det är inte han som är sån, det var han den andre
Det var han som lät allt missnöje komma ut genom munnen
Som inte kunde fördra och tiga om saker
Se det bra som alltid finns
Nu finns det inget att oroa sig för

Jag missar eventuellt en rolig fest imorgon
eftersom jag håller på att bli sjuk
Det är skit, verkligen, men det gör samtidigt inget alls
En paradox, jo visst, men livet är fint och det
betyder så mycket för mig att bara få lov att vara jag
Den lyckan finns där genom allt

The båtten is nådd

2011-11-17T12:27:00.001+01:00

Man trodde att botten var nådd
häromkvällen
Det var den inte, kan jag meddela
I natt hade vi ny cirkus och först en stund efter ett
kunde vi somna, allihop
Yngstan höll igång med tårar och självömkan
av det mer grandiosa slaget
och det gick inte att somna trots både viljestyrka
och öronproppar

Jag verkligen l ä n g t a r efter vuxentid nu
Fredag kväll, kom snart!

800 grader

2011-11-16T16:06:00.000+01:00

Min favoritlåt när jag var typ fjorton

800 inlägg
på min blogg sisådär trettio år senare

Tänk om den fjortonåriga jag hade kunnat se förbi alla de där åren, då när livet mest var skit. Om hon hade kunnat se att det skulle bli annorlunda. Ganska snart skulle hon börja gymnasiet, få nya vänner och känna att det fanns saker att vara glad åt. Att allt inte skulle vara samma för alltid. Ytterligare några år senare skulle hon flytta hemifrån, börja plugga på universitetet och uppleva några av de lyckligaste åren i livet. Hon skulle bli vuxen i kärlek och vänskap.

Jag lyssnar då och då på mina gamla Ebba-plattor. Deras musik fyller mig med en obändighet som inte många andra lyckas med. Jag tänker att om den lilla fjortisen kunde överleva så nog fan kan jag också. Vad gnäller jag för, liksom. Vad är en prepubertal och svartsjuk dotter mot en bror som begår sexuella övergrepp? Vad är en man som ibland är lite för disträ mot en odåga till pojkvän som hånar en offentligt för att man inte vill ha oralsex? Vad är tråkiga kolleger mot klasskompisar som gör allt de kan för att undvika en? Vad är ätstörningar som jag har hyfsad kontroll över mot det bottenlösa självförakt den mobbade fjortonåringen kände?

Jag har det bra.
Vi får se om det blir 800 inlägg till.

Bevakad

2011-11-16T07:50:00.002+01:00

Jag blir tokig snart!

Mitt yngsta barn är som en vakthund på mig så fort min pojkvän är här
Från det att han kom hem strax före 8 igår kväll och tills vi somnade (halv tolv) hände följande (ungefärliga klockslag):

19.50 Vi tittar på teve, hon flyttar till mig i soffan när han kommer
20.20 Hon står och diskar och ropar ut mig i köket för att berätta att hon råkade hälla ut kaffe i diskvattnet (hans kaffekopp med en slatt kvar sen frukosten). Jag säger att det inte gör något. Hon börjar gråta men det visar sig snabbt att det inte beror på kaffekoppen utan på att hon är rädd att hon ska höra oss när vi lagt oss och att hon inte kan somna pga det. Lång diskussion om detta, under vilken jag upprepat säger att det inte finns något att vara rädd för och påpekar att hon måste ta eget ansvar för att kunna somna och att hon inte kan lägga över allt på mig.
20.45 Hon fortsätter diska
21.10 Hon är klar med disk och tandborstning och vill säga godnatt. Ny diskussion.
21.25 Jag lämnar hennes rum och sätter mig i soffan för att prata med Mellan och min pojkvän
21.50 Hon kommer upp och säger godnatt igen. Milt tvång krävs för att få henne att återvända till sängen
21.55-22.20 Hon ropar godnatt med jämna mellanrum
22.20 Jag är i badrummet för att göra mig klar för natten. Hon ropar på mig och jag säger att jag kommer när jag är klar. Hon fortsätter ropa trots det. Jag går in till henne. Ny diskussion om att hon inte kan sova och att vi inte får-
22.30-23.30 Jag och min pojkvän ligger och pratar och hon ropar godnatt med jämna mellanrum, samt harklar sig för att visa att hon inte sover.

Så ser en helt vanlig kväll i stjärnfamiljen ut.
Det går inte att föra ett sammanhängande samtal
Det går inte att ägna sig åt de andra barnen med något sammanhang
Jag vet inte vad jag ska göra!

Att åka på konferens

2011-11-15T09:58:00.000+01:00

Jag har varit på konferens med jobbet
Vi hade ett par bra arbetsdagar och trevligt häng på kvällen
Sånt är jag sällan orolig för nuförtiden

Det som oroar mig är maten - vad och när man ska äta
Dels är man hänvisad till vad som serveras på hotellet/anläggningen
och dels är det det sociala: att vissa människor inte kan
låta bli att kommentera vad man äter och inte

Men det gick bra!

PLUS
- de grova ostmackorna till förmiddagsfikat första dagen
- att det fanns både torkad och färsk frukt samt solrosfrön i skålar utanför konferensrummet
- att salladsbordet var stort och fräscht
- att vi fick förrätt + huvudrätt till middagen, men ingen efterrätt. Bra prioritering
- att bären till frukosten inte var sockrade

MINUS
- kakbuffén till förmiddagsfikat andra dagen
- godisskålen på rummet: choklad i långa banor
- efterrätt till luncherna, paj respektive kladdkaka
- godisskål utanför konferensrummet

Fler plus än minus, alltså

Saknad eller ovana?

2011-11-13T16:46:00.002+01:00

Så många dagar av ledsenhet, frustration, panik
Av att bli alldeles för sedd och bedömd
Ett liv i någons totala fokus och centrum
En känsla av att vara till för någon annan
Att vitsen med mig är att leva upp till-, lyckas med att-
Ett liv som bara blev, visade sig vara, någon jag inte mådde bra i
Som jag inte fattade att jag inte ville ha
Vanan det gav
Ovanan nu
Befrielsen att slippa allt det där
Att få vara jag på mina helt egna villkor
Att få vara ifred är vilsamt när man har fått för lite av både
ifred och fred
Så jo, jag vet vad detta handlar om
Ovana
Men ändå: det är en märklig känsla att inte få svar
att inte vara sedd
att vara så... lämnad
Och varje gång det händer så tänker jag att
tänk om det inte bara är ovana
Tänk om jag faktiskt inte tycker om det,
om jag aldrig kommer att vänja mig
Saknar smeknamn, sötord, lappar, smått grejs

Äsch
Igen

Längtar till

2011-11-13T09:50:00.001+01:00

Livets faser
Jag är glad i mitt liv
Både glad och glad i, som i tycker om
Förmodligen är det bara lite söndagsfeel
som gör att jag just nu har lite svårare att känna eufori

Jag vill ha ett liv som hänger ihop
Och ja förlåt, nu tjatar jag igen
Det går inte, nej jag vet!
Men ändå, det är vad jag vill och längtar efter

Ett hem, ett liv, en familj
Dagar och veckor vars innehåll avgörs av annat än om
det är hans barnvecka eller min, vår helg eller barnhelg
Längtar och stoppar undan längtan
Skäms över tårar som bygger en klump i halsen
Känner mig ovuxen som inte kan inse
För jag inser ju visst, det gör jag, men just nu
skiter jag i det

Äsch

"Jag vill inte bo hos pappa!"

2011-11-11T11:28:00.002+01:00

Det är en underbart vacker fredag och jag känner inte
samma fredagsledsenhet som jag ofta gjort förr
Jag ser fram emot en helg hemma med barnen
Städa, tvätta, läsa, skriva
Ska inte jobba nåt, har jag bestämt, även om det
alltid finns saker att göra
Jag vill vara med honom och vara hemma
men
Så ser livet inte ut och jag orkar inte längta aktivt
efter det hela tiden

Yngstan ringde mig igår kväll
och var ledsen och arg på sin pappa,
som var jättedum,
och sa att hon inte vill bo hos honom mer
Jag tar det för vad det är, hon har ju gjort liknande utspel
hos mig också
Dumma mamma, jag vill flytta till pappa
Jag förstår att det kan kännas så i en liten arg flicka
Men jag vill att hon ska lära sig att det inte är
ett ok sätt att hantera motgångar
Man kan inte alltid ta till storsläggan, för vad ska man då göra
när det verkligen gäller, när man på riktigt kanske inte vill
bo hos pappa mer eller när man blir retad i skolan
på allvar
Eller vad det nu kan vara
Överdrifterna och dramerna är en del av vara pretånnis
Det vet jag mycket väl, men jag vill försöka få henne att
uttrycka sig lite mer nyanserat

2011-11-10T08:43:00.000+01:00

när jag skriver om brytningstiden
när jag var mitt emellan
mina två långa förhållanden
de stora barnens pappa och den lillas
så mycket jag ser som jag inte såg när jag
var uppe i det
nu efteråt, med en massa år mellan då och nu,
ser jag mönster
det är som när man backar bort från en
impressionistisk tavla och plötsligt ser
på allvar vad den faktiskt föreställer
när detaljerna bildar helhet

vad var det jag sökte då, för femton år sen?
vad var det jag ville ha?
och
vad var det jag tog för givet?

jag hamnade i något jag inte förutsåg
inte kunde förutse, eftersom jag saknade redskap
jag hade levt så länge i trygg vänlighet,
i välvilja och fungerande (men tråkig) vardag
att allt annat var främmande för mig
jag förfördes av det roliga
och såg inte att allt annat saknades

Livet och kärheten

2011-11-09T19:48:00.000+01:00

Längtar till kväll
Längtar kärlek och naken hud
Älskade människan

Jag skriver på andra stället om när jag
blev vuxen
Om jag är det - alls
Jo, nu är jag
Vuxen och kärare och mer trygg och hemma
än jag någonsin varit
Livet, liksom
Tack

Kroppen och jag

2011-11-08T15:56:00.002+01:00

I ett avseende älskar jag min kropp:
när den springer med mig genom skogen
Att den fungerar, att mina fötter hoppar fram
på stigen, undviker rötter och geggiga partier
Att benen sträcker ut i nerförsbacken
Att lungorna drar in luft och att hjärtat pumpar
runt det livsviktiga syret
Jag älskar till och med
svetten som kyler huden
och rinner ner i ögonen
Kroppen min - tack!

Sömn

2011-11-08T08:32:00.003+01:00

När det är kallt inne och ute
Tjocktröjor, raggsockar, halsdukar upp över öronen
Man nästan glömmer att det finns en kropp
där inunder allt
Men under täcket:
varm mjuk hud
Jag älskar att sova med honom
Sömnen från himlen
Sömnen är bokstavligt livsviktig
och då menar jag inte bara rent fysiskt

Träningsmåstet

2011-11-06T16:26:00.000+01:00

Efter en vecka utan träning
Pga förkylning och tidsbrist
Kämpar jag mot en släng av träningsanorexi
Ett par väldigt oönskade kilon har fastnat på mig
Jag vill inte ha dem där men jag heller inte bry mig om dem
Jag längtar efter träning så att jag håller på att
krypa ur skinnet
Jag är beroende av kicken det ger att träna,
utmattningen, svetten, känslan i kroppen efteråt
Det är inte bantning, det är mitt sätt att leva
Men jag kämpar också mot rädslan för att bli tjock
och det är lätt att blanda samman olika känslor
Jag vill kunna släppa taget om den rädslan,
men där är jag inte nu
Undrar om jag någonsin kommer dit

November with love

2011-11-04T13:54:00.000+01:00

Promenerar genom stan
Köper en bok på Myrorna
Fast jag redan har så många olästa
Går hem och lagar lunch
Omelett med fetaost och tomat
och rostat bröd
Gör kaffe och sätter mig soffan
Drar upp benen under mig och kliar
den spinnande katten runt öronen
Tittar ut på träden som snart
inte har några löv kvar

Jag har alltid trott att jag hatar november
Men nu inser jag att det bara är en dålig gammal vana
Det är inget fel på den här månaden
Eller någon annan heller
De blir vad man gör dem till

Tänder blockljuset som står i fönstret
Smakar på kaffet och lyckas få tag på koppen
med andra handen
just som katten stångar till den
Spiller inte i soffan

Flytt

2011-11-03T19:20:00.001+01:00

En av mina bloggfavoriter,
Om allt som är vackert-Joanna,
har just flyttat
Jag avundas henne inte att renovera en lägenhet
gravid
med foglossningar och
med tvååring
Jag avundas henne inte stöket och kaoset
Jag läser hennes fina blogg i lugnet och ron
i mitt o-flyttstökiga hem
(och njuter ännu lite extra av att nuförtiden bo just i
ett ostökigt hem)
Jag trivs alldeles prima här
Mitt hem är min favoritplats på jorden
Men samtidigt och trots allt jobb det är med att flytta
(och där ingår allt meck med att sälja och köpa bostad)
så längtar jag efter att det
Jag vill dela hemma med mannen jag älskar
Jag vill ha honom nära varje dag
Jag vet att det kommer att fungera
Jag vet att jag kommer att må bra
Väntan på år som måste gå känns så onödig
Jag vill inte vänta
Jag har slösat bort så många år av mitt liv
Nu vill jag ha allt det bra på en gång

Men
Vänta är det
Vänta måste jag

Nu då

2011-11-03T16:12:00.000+01:00

Jag är inte i fysiskt topptrim idag
Lite hängig på väg att bli sjuk-ig
Skör
Men ändå (även en dag som denna):
Livet är underbart!

Nu: mental ro
Då: o-ro, ängsligt i magen

Nu: sover jag gott om nätterna
Då: led jag av konstant sömnbrist

Nu: vill jag vara i hans närhet så ofta det går
Då: ville jag vara ensam så mycket som möjligt

Nu: är sex något som vi bestämmer tillsammans
Då: var sex ett resultat av tjat, explicit eller implicit

Nu: skriver jag för min egen skull
Då: fick jag inte ha det jag skrev ifred

Nu: får jag vara tyst och disträ
Då: var det en provokation om jag inte pratade

Nu: får jag vara ifred när jag duschar
Då: fanns det någon som smög på mig

Nu: känner jag mig respekterad
Då: kände jag min invaderad

Nu: mår jag bra

Nåt i kroppen?

2011-11-03T07:35:00.000+01:00

Massiv trötthet som inte går över
Nattens sömn känns som en tupplur
Huvudet är tungt, den bultande värken ligger på lut
Grus i ögonen
Vill sova mera

Träna vore korkat
Ändå längtar jag ut
En kort, långsam runda?
Jag anpassar längd och tempo till kroppens
signaler, lyhört?
Visst kan man bli piggare av det?
Det är värt ett försök

Tröttglad

2011-11-02T15:59:00.000+01:00

Livet
Sköra vackra livet

När någon är oväntat vänlig
När någon lyssnar som inte brukar göra det
När någon säger förlåt efter att ha brusat upp
på ett orättvist sätt
När någon tittar på en med såna där ögon
som säger Du är vacker

Jag är trött som en nattammande spädbarnsmamma idag
Den ena gäspningen avlöser den andra
Men det gör inget
Jag har energi inuti
Värme i hjärtat och lust till livet

Snäll mot mig

2011-11-01T17:31:00.000+01:00

Jag var lite off igår, trötttrumpen och med lite kort stubin
Det har varit för mycket på jobbet ett tag nu
Barnen var stimmga vid middagen
Katten bajsade utanför lådan och mina träningskläder
hade inte hunnit torka över natten
I-landsproblem, allihopa
Och så ovanpå det: den jobbiga svartsjukan som jag inte
kan hantera över.huvud.taget
Så jag var lite...
tvär
kan man kanske säga
Bet ifrån mot alla som var i närheten

Jag och Yngstan pratade och jag sa ifrån att jag inte
accepterar att hon bär sig åt så
Hon förstod men var ändå tvungen att käfta emot lite
Men ok, det kändes bra ändå

Idag sa jag till min pojkvän att jag är ledsen
att jag var off igår
Han bara kontrade med att jag inte hade något
att be om ursäkt för
alls
Han är så snäll mot mig
Jag är ovan vid det
Fortfarande
Jag kommer att vänja mig, förstå att nu är det såhär
Men jag tror aldrig att jag kommer att ta det för givet

Avund är inte charmigt

2011-11-01T07:11:00.000+01:00

Jag är trött på mitt barns avundsjuka
(ja, nu klagar jag på henne igen...)

Hon blir som förbytt så fort min pojkvän
kommer hit
Attention seeker är bara förnamnet
Hon har ingen skam i kroppen och drar sig inte
för nånting för att få min uppmärksamhet
och hon mäter den med millimeterlinjal
Jag ställs till svars för allt och inget och jag
är så trött på att det är såhär

Jag vet att jag har svårt för människor som
klänger på mig
Det har jag alltid haft
Och det spelar in, såklart, att hon har sin pappas
beteende
Men det hjälper mig inte att veta det...

Om att kommentera

2011-10-31T12:31:00.000+01:00

Fick ett mail från L som säger att det inte går att kommentera här på bloggen, att rutan där man ska skriva bara är blå och att man inte kan skriva i den.

När jag testade funkade det som det ska men nu undrar jag ju såklart om det är fler som har problem. Och vad det i så fall kan bero på. Så om det inte är för mycket besvär skulle jag gärna vilja ha lite hjälp här.

1. Testa att kommentera som vanligt.
2. Om det inte går, skicka ett mail till minnyablogg@live.se

Tusen tack och puss på nosen!

Julpusslet

2011-10-30T22:22:00.000+01:00

Det är snart november, årets tristaste månad
Jag brukar hoppas att den ska passera lika snabbt
som ett värmeljus från IKEA brinner ner
Inte i år dock
Jag har alldeles för mycket kvar på höstens att göra-lista
Roliga saker som vill bli hunna med

Sen kan julen få komma
Det är ju trots allt ganska mysigt det där

I år blir det till att fundera lite
Hur ska man fira när man har barnjul,
en pojkvän som man vill kunna julpussa på och
dessutom
en mamma som annonserar att hon skulle vilja att man
kom hem över jul
(Ett jättemärkligt uttryck eftersom hon och jag
inte har delat hem på snart 30 år och jag aldrig har
bott i den lägenhet där hon bor nu)

Men vad värre är:
Jag vill inte fira jul hemma hos henne
Inte med henne heller, om sanningen ska fram
Jag vill fira någonstans där jag känner mig hemma
och med människor som jag har kul med

Jag tycker om min mamma på nytt
Hon finns där och det uppskattar jag
Men ändå vill jag inte
Hur löser ni julpusslet?

Elin Grelsson om kroppen

2011-10-30T10:23:00.002+01:00

Läs Elin Grelssons artikel i dagens Göteborgsposten!
(bara i papperstidningen än så länge)
Samma text finns i hennes blogg

Så klokt om kroppsfixering, klass och kön!
Om att kunna diskutera de här frågorna på ett intellektuellt plan
och ändå inte kunna hantera sin egen kroppsnoja och skeva ideal
Om allt det som debatten inte handlar om: vad det innebär
att faktiskt leva med en ätstörning
Och att man inte är vare sig ett menlöst offer eller ett korkat objekt

Den finaste människan

2011-10-28T17:20:00.002+02:00

Jag längtar efter honom nu
Hans doft, hans röst, hans sätt att hålla om mig
Men jag får vänta några dagar till
Längta och älska på rumsligt avstånd
Det gör inte så himla mycket, han finns i mitt hjärta
hela tiden och jag vet att jag finns i hans
Som jag skrev till honom i det allra första mailet
före evigheter sen:

Du är i mitt hjärta för livet. Närheten mellan oss värmde mig mycket och jag känner mig stark och modig idag. Du är en väldigt fin man och jag är glad över att vara din vän!

Så är det och så kommer det alltid att vara
Efter ett år och en vecka finns inget som talar för att jag
någonsin kommer att känna något annat
Han är den bästa människan
Det tog lång tid att hitta honom men det finns nog
poänger med det också
För livet

Mamman min

2011-10-28T10:43:00.000+02:00

Igår kväll pratade jag med min mamma i telefon
i en och en halv timme
Hon är bra på många sätt, mamman min
Jag kan prata om saker med henne
på ett nygammalt sätt
Som förr
När jag var tonåring och vi satt i köket hemma,
stickade på varsin tröja och småpratade

Hon förstår inte allt och det finns mycket hon inte vet
Men det gör liksom inget
Hon fattar och vet tillräckligt
Jag är glad att hon finns!
Det har inte alltid känts så, vi har haft våra problem
men nu är hon ett stöd och jag tar henne för vad hon är
Uppskattar det hon kan ge och försöker acceptera
att det finns saker hon inte kan ge

Sockrade bär

2011-10-27T19:05:00.002+02:00

Jag tycker om att ha torkad frukt på gröten
Aprikoser, blåbär, gojibär
Utöver att det är gott inbillar jag mig att det är nyttigt
Men det finns ett problem
och det är att de här produkterna ofta är sockrade
Varför kan man ju undra, men så är det
Och det går ju inte alls
om man är sockerberoende på avgiftning
(inte sen heller)

Annars går det bra det där
Det har snart gått sex veckor och jag har inte blivit ifrågasatt
mer än en handfull gånger och inte på ett jobbigt sätt
Inget tjat
Min pojkvän är ingen godisgris och det underlättar
väldigt mycket
Vi äter nötter eller chips om vi vill ha lite snacks
till fredagsvinet
Och vi har alltid hellre fikat på mackor än bullar
Han är ett fantastiskt stöd i sig själv också och inte bara
i vad han gillar att äta och inte
Han tar mig på allvar men överfokuserar inte
på min ätstörning
Den finns där men jag är inte = min ätstörning
Det är lätt att må bra när man har en så underbar människa
vid sin sida

Lyckovänner och andra

2011-10-27T11:00:00.001+02:00

Jag tar ett skutt av lycka
Om inte bokstavligt så i alla fall bildligt
Jag träffade Smilgrop häromkvällen
Fina, fina Smilgrop!
Det är en gåva att ha vänner som hon

Smilgrop och jag har känt varandra i hela vårt vuxna liv
Hon ser mig som jag är, nu!
Det är inte alla vänner som gör det
En del fastnar och fortsätter hela livet att behandla en
på samma sätt som när man var sexton, tjugofem eller åtta
Som om man inte utvecklas
Jag har några sådana vänner och dem
har jag allt mindre lust att träffa

Det är mitt ansvar också att det blivit så
Jag kan i alla fall delvis välja hur jag agerar
Men det är tröttsamt och inger en känsla av meningslöshet
att vara tvungen att kämpa mot en bild av sig själv
som inte längre stämmer
När jag är bland vänner vill jag slippa det

Kroppsbilden

2011-10-25T21:59:00.001+02:00

Jag kan inte ta in
Det är så och det kommer nog alltid att vara så
Jag är tjock
Det är min bild av mig själv

När jag ser mina mått och jämför med andra
så inser hjärnan att jag har fel
Men det når inte in ändå

Jag tittar på bilder på kroppsbilder.se
Den här tjejen t ex
Hon är lika lång som jag och väger mer
Jag läser men kan inte ta in, det kan omöjligt vara sant
tänker jag men menar såklart inte att jag tror
att hon ljuger
Varför skulle hon?

Jag läser i Expressens söndagsbilaga om olika kroppstyper
och hur man ska äta och träna för att må bra
Det handlar om fyra kvinnor och alla väger 70 kg,
det som skiljer dem åt är att de är olika långa
Den kortaste är 1,58 och den längsta 1,79
De har alla ett bmi som är högre än mitt
och jag kan ändå inte fatta att jag är smalare

Jag ser bara allt som är för mycket
när jag tittar i spegeln
Min kropp funkar och jag är inte längre rädd
för att vara naken
Men tycker om den gör jag inte

Anonym och utan nick

2011-10-25T18:14:00.001+02:00

Jag kan inte låta bli att lite stillsamt fascineras
av dessa kommentatorer som dyker upp som från ingenstans
Anonyma och utan nick
Som kommenterar min person
(eller vad de tror är min person)
och sen försvinner lika hastigt som de kom
när jag säger hur jag ser på saken
Dvs att jag tycker att det är intressantare att prata
om det allmängiltiga än om mig själv specifikt

Håhå jaja
Människor är olika och tur är väl det

Lyckligt liv

2011-10-25T09:36:00.000+02:00

Jag vågar ta för mig
på det bra sättet
Jag vill ha honom och vågar visa det
Det blir mer och mer självklart
Kärlek kan vara så lätt!
Det finns inget med honom som är svårt
Inget som svider i magen eller gör mig trött och arg
De små sakerna löser vi
Vi kan!
Ännu efter ett år har jag inte blivit arg på honom
en enda gång
Det är ett bra utgångsläge för ett lyckligt liv

Med honom

2011-10-24T13:12:00.002+02:00

Ligga sked
har blivit ett sätt att somna
Ligga nära, nära
Han bakom, jag framför
hans arm runt mig, hårt
Alltid likadant
Jag sover som ett spädbarn nära honom
Somnar gott, sover rofyllt, vaknar utvilad och
lugn i magen
Han är den finaste
det bästa som hänt

Tillsammans med honom är jag mig själv
utan begränsning
utan krav på att vara någon annan
Jag är sedd och älskad
Han får mig att växa genom att inte vilja ha nåt annat
än det jag är
Det är en underbar inställning som jag önskar att fler
människor fick leva omgivna av

Med honom är jag trygg i min kropp
och det är också nytt
Jag är älskad men inte bedömd
och det gör mig säker:
Jag duger som jag är

Jag, bloggen och kommentarerna

2011-10-23T21:46:00.004+02:00

De här frågorna ställde jag i ett tidigare inlägg:

Hur ser ni andra på detta?
Pratar ni med er eventuella partner om era tidigare förhållanden?
Tycker ni att man ska det alternativt inte ska det?
Varför?

Inlägget handlade om hur mycket man pratar med sin partner om det man varit med om i tidigare relationer. Jag och min pojkvän pratar mycket med varandra, om detta och om allt möjligt. Vi pratar helt enkelt väldigt mycket med varandra. Det är så vi vill ha det men det är ingen universallösning och därför undrade jag hur ni tänker, hur ni gör i era relationer.

Ett par av svaren förvånade mig eftersom de inte handlade om den som svarade eller innehöll allmänna funderingar kring ämnet utan handlade om mig och hur jag verkar vara och må. Det var inte alls vad jag frågade om, om jag vill diskutera mig själv och få råd eller stöd för mitt agerande så vänder jag mig till någon som känner mig. Inte till okända människor som läser min blogg. Dels för att ni inte känner mig och dels för att det inte är det jag vill prata om här. Jag skriver om mig, javisst, men det gör jag för att jag tror att mycket av det jag varit - och är - med om, är allmängiltigt och kan fungera som tröst och vara till nytta för andra.

Det är en självklarhet att den kvinna som framträder här inte är mitt hela, fullständiga jag. Det går inte att läsa mellan raderna och tro att man känner mig och därmed kan uttala sig om hurdan jag är.

Jag har inga som helst problem med mothugg och åsikter som går stick i stäv med mina egna. Det är bara roligt. Men jag har problem med att människor som inte känner mig gör analyser av mig och har åsikter om mitt agerande grundat på ett utsnitt på en blogg. Jag inser såklart att det är något man får stå ut med om man väljer att blogga och det är inte första gången det händer. Men jag behöver inte tycka om det.

Vilsamt

2011-10-23T13:12:00.001+02:00

Det är nog det ord som täcker in mest
Mitt liv med honom är vilsamt

Jag minns att Gudrun Schyman sa i en intervju (ungefär)
Jag får vara med Jacques, jag expanderar av kärlek

Det är vackert och rätt
Att få vara den man är och vara älskad
just för att man är den man är
Det är stort

Vilsamheten i vardagen ovanpå det
Att få vara ifred, intill honom
Att inte bli kommenterad i tid och otid
Han vill ha mig nära, jag vill ha honom nära
Men vi är också inneslutna i oss själva, fjära och tysta, ibland
Det är inte bara ok, det är rätt och viktigt
Att få ha sina tankar ifred och just därför vilja dela dem
med honom

Boken om mig

2011-10-23T11:01:00.001+02:00

Mitt skrivprojekt drar i mig
Ett drop box-dokument som fylls på
Jag skriver rakt upp och ner det som kommer till mig
Ingen ordning än så länge, det får komma sen
Ingen läser heller, det får också komma sen
Det är viktigt att jag inte skriver till någon annan
Det skulle begränsa mig tror jag
Minnen av barndomen, saker jag i alla fall inte medvetet
har tänkt på på hemskt länge
De ligger ändå nära ytan
Annat ligger längre ner men jag hoppas kunna komma åt de
minnena med
Sådant som skapat mig
Mina föräldrar och deras föräldrar
Bakåt, bakåt
Jag är inte rädd
Jag är jag och jag tycker om mig själv

År ett

2011-10-22T11:35:00.001+02:00

Jag ska inte tjata mer om datum efter idag, jag lovar det
Men jag måste skriva om dagen
22 oktober 2011
Ett år
Det har varit mitt livs bästa år
Jag är en annan version av mig själv än jag var
när jag vaknade på morgonen
fredagen den 22 oktober 2010
Då var jag kvar i mitt gamla liv,
på väg bort men ändå kvar
Jag minns varenda stund av den dagen, kvällen
och natten
Från bussfärden till förfesten till taxiresan hem
Sist kvar av alla
Ville inte släppa taget, inte gå
En klump i magen av oro dagen efter
Tänk om han-
Ett fint samtal och lugn i magen
och när jag kom hem: ett mail i datorn
Skickat mitt i natten
Det första mailet, det första steget mot vi

Lördagen den 22 oktober 2011 ligger en regntung grå filt
över hustaken, löven brinner rödgula och jag längtar ingenstans
Kaffet är nygjort och snart ska jag skriva vidare på min bok
Ja det ska bli en bok
Och ja, nu lever jag med en man som låter mig skriva
utan att snoka och som ger mig tid att vara fjär
Vårt andra år börjar imorgon

Om mig och min blogg

2011-10-21T13:34:00.000+02:00

Jag har fått en hel del kommentarer som jag varken hinner eller kan svara på just nu. Det är lite mycket på jobbet, det är fredag. Jag har annat för mig helt enkelt. Livet, typ.

Men. För att vara tydlig. Detta är min blogg och här skriver jag om det som är angeläget för mig. Jag skriver på andra ställen också och anledningen till att jag har en blogg är att jag vill bli läst och att jag tror att det jag skriver om kan vara intressant för andra. Men jag skriver inte om allt, jag skriver inte om alla känslor jag har, alla saker som händer i mitt liv och alla tankar jag tänker. Massor lämnas utanför, så den jag som syns här är inte komplett. Det är extremerna kan man väl säga, det som behöver komma ut. Den vardagliga, allomfattande kärleken till mina barn syns t ex sällan här. Mitt jobb syns inte alls. Inte mina fritidsintressen heller. Det kan kanske se ut som att jag är både gränslös och insnöad på samma gång, en ältande offerkofta utan liv som inte tycker om sina barn. Jag kan förstå det. (Nej, ingen har sagt just så.)

Nåväl. Jag kommer att fortsätta blogga på mitt sätt. Den som vill läsa gör det, den som vill kommentera gör det. Andra låter bli. Vi lever i ett fritt land.

Yngstan och kommentarerna

2011-10-20T17:28:00.002+02:00

Min dotter är så olik mina stora barn
För varje ny fas hon kommer till är det som att vara med
för första gången
De andra båda är också olika men så lika ändå
Samma förnöjsamhet
Samma... vad ska jag kalla det? icke-fokus på mig
Hon sätter sig själv i världens mitt - fortfarande -
och gör mig till föremål för ständiga bedömningar
Allt jag gör är potentiellt ifrågasatt och det är så enormt
t r ö t t s a m t
Hon liknar sin pappa där, det är just samma benägenhet att
hela tiden kommentera andra
och jag tycker inte om det
Jag tycker inte om vad det gör med mig - jag blir väldigt obekväm
Jag tycker inte om vad det gör med henne - det är ett osympatiskt drag

Hon har åsikter om saker som hon inte kan bestämma över
och jag gör mitt bästa för att få henne att inse det

Till min hjälp tog jag den här slitna gamla saken:

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
(jag hoppade över det där med gud)

Det verkade faktiskt som om hon förstod!

Tiden och jag

2011-10-20T14:02:00.002+02:00

För ett år sen, två, tre
Jag kommer tillbaka till det där med tid
ofta nu, det känns värdefullt att minnas
Jag står på min egen historia och jag gör det på ett alltmer
stabilt sätt
Jag håller på att hitta hem till mig själv och det
är en process som dels tar tid och dels inte går rakt
uppåt/framåt utan består av dagar av stagnation och till och med
steg tillbaka
av dikesåkningar och känslor av att inget hänt, att allt
är som förr
Det kan hända att jag är superonormal där, att andra läker
spikrakt och problemfritt men jag tror inte det

Ett år sen mitt livs bästa år började
En fest, en kram, en puss på kinden och ett
samtal som inte tystnat sen dess
En människa som är den bästa jag träffat
någonsin

Två år sen jag citerade Tuva Novotny:

Med åren har jag insett att kärlek inte handlar om
att vara en marskatt dygnet runt.
För mig är det rädslan för att mista någon
som är riktig kärlek.
Rädslan för att förlora sin partner,
eller i förlängningen ett barn,
definierar kärnan av kärleken för mig.
Att man inser att utan den personen
blir det ett tomrum i ens liv.

Tre år sen jag drev en annan blogg och citerade
en av mina bästa bloggarkolleger som sorgligt nog
inte skriver (där) längre

Fyra fem sex år sen
Ett liv sen
Tid som passerar
Som rör sig fram tills idag och som fortsätter imorgon
men stannar upp en stund just här hos mig nu

Jag skriver på annan plats nu
Sanna saker utan förbehåll och jag
växer av det, växer och läker

Han vill inte slippa!

2011-10-20T09:18:00.001+02:00

Fortsätter mina funderingar om att prata här
Tack ni som svarat!
Jag har läst era kommentarer noga men svarar såhär
istället för i kommentarsfältet

Jag ska vara uppriktig och säga att min första reaktion
när jag läste vad ni skrivit var obehag
Med undantag för Caroline upplever jag att ni gör
tolkningar och mellanraderna-läsningar som både
förvånar mig och gör mig illa till mods
på ungefär samma sätt som min exmans sätt att ta sig
innanför huden på mig gjorde mig illa till mods
Det finns en "vi vet hur du är"-ton som jag tycker sjukt illa om
Jag känner vare sig igen mig själv, min pojkvän eller vår relation
i det som sägs

En del av mig känner mest för att lägga allt bakom sig
men en annan del vill förklara
Om jag nu inte känner igen mig och mitt
så måste jag ju berätta varför

Såhär är det:
Vi ältar inte vare sig mitt eller hans förflutna
Vi pratar om oss själva och då är det oundvikligt att
nämna det som varit
Vi är fortfarande i en lära-känna-varandra-process
Jag vill veta hur han fungerar, vilka behov han har,
vad som gör honom glad, ledsen, orolig etc
Och han vill detsamma med mig
Våra samtal är inte terapeutiska, de är samtal mellan två
vuxna människor med ett halvt liv bakom sig
Vi pratar hela tiden, om allt möjligt
Om politik, böcker vi läser/har läst, våra barn, filmer vi sett eller vill se, människor vi mött och påverkats av, våra föräldrar och syskon, hur det var när vi var barn, vart vi vill resa tillsammans...
Listan kan göras hur lång som helst

Vi är ett samtalande par men det betyder inte att vi
ägnar en massa tid åt att sitta och pilla i våra sår
Han är inte min terapeut, jag är inte hans
Det är inte alls på den nivån

Jag har varit ena halvan av ett sådant par och tro mig! -
jag vill aldrig hamna i det igen
Aldrig mer detta kletiga, ältande av allt som känns
hela tiden
När inte en enda känsla kan få finnas utan att den ska
komma ut genom munnen
Tillsammans med honom läker jag, jag får vara ifred
Jag lämnar honom ifred
Vi är två individer som älskar varandra
inte två delar i symbios

Och för att svara på den outtalade frågan om
han läser min blogg: ja det gör han
Det gör han och det får han men den är inte till för honom
Den är inte mitt sätt att kommunicera med honom
Det vore både tragiskt och futtigt om det vore så
Bloggen är mitt plejs, min ventil och mitt sätt att leva
Jag är en skrivande människa
Utan orden fungerar jag inte

Jag är frisk!

2011-10-20T07:31:00.000+02:00

Ett bra brev till har kommit!
Glömde det i glädjen över skilsmässan
Jag är fri från cellförändringar!
Min livmodertapp, det som finns kvar av den,
är frisk och fin
Det var ett väntat besked, när jag var hos min läkare
senast så sa hon att det såg friskt ut
Men nu vet jag alltså säkert att det är så

Om åtta månader ska jag dit igen
och under de närmaste åren kommer jag att
fortsätta bli kallad till ganska täta kontroller
Det känns bara bra och inte jobbigt alls
Jag känner mig omhändertagen
Svensk sjukvård är fantastisk!

Tack som fan, Tingsrätten!

2011-10-19T18:36:00.000+02:00

Ä n t l i g e n:

DOMSLUT
1. Tingsrätten dömer till äktenskapsskillnad mellan sökandena.
2. Tingsrätten påminner om att sökandena fortfarande har gemensam vårdnad om barnet Yngstan (häpp!)

Jag är fri
På lördag är det ett år sen den finaste människan höll om mig för första gången
Dubbel anledning att fira

Låt honom slippa! Eller?

2011-10-19T09:43:00.003+02:00

Igår fick jag en kommentar som gjorde mig förbryllad
Den gick ut på att jag borde låta min pojkvän slippa
ta del av mina funderingar kring mig själv, grundade i vad jag
varit med om i tidigare relationer
Att de grubblen är något som jag borde ta
med andra vänner eller med någon professionell

Vi har uppenbarligen helt olika syn på vad det innebär
att vara ett par
För mig och min älskade är det fullkomligt självklart
att prata om det vi har upplevt i livet
Vår respektive historia, inklusive de långa relationer vi har haft,
har format oss till dem vi är idag
De har byggt upp och rivit ner, sårat och läkt oss
Att vi inte skulle prata om det... för mig låter det
helt befängt
Jag skulle känna mig oerhört utestängd om han
valde att aldrig prata om sitt förflutna med mig
utan tog det med någon annan

För mig är det ett jättekonstigt sätt att se på en relation
Men det gör mig också nyfiken!

Hur ser ni andra på detta?
Pratar ni med er eventuella partner om era tidigare
förhållanden?
Tycker ni att man ska det alternativt inte ska det?
Varför?

Ord om det som gör ont

2011-10-18T13:12:00.000+02:00

Igår var det stopp och tillknäppt och jag ville bara gråta
Idag är det fullt pådrag med ord som vill ut men
nu finns det inte riktigt nån tid
Ska på ett möte snart, snart och har inte alls tid att sitta här
med min kaffekopp och hälla ur mig allt det som gör ont
Men jag måste

Jag känner mig obekväm i mig själv
Hittar inte rätt mellan den jag som vill känna -
som är lycklig över att våga känna igen efter
alla år av resta murar -
och den jag som inte har tid med denna berg-o-dal-bana
av känslor
Som vill kunna jobba och skriva och prata och
inte vara så himla känslosam hela tiden
Jag vill hitta en balans
Inte stänga av men inte heller ha denna
känsloförkylning
(Ja, så känns det: som en droppande näsa
Det bara rinner hela tiden)

Jag förknippar raserade skyddsmurar med obehag
Hudlösheten har gjort mig sårbar
Jag skulle inte vilja gå så långt som till att män har
utnyttjat det faktum att jag varit hudlös,
men jag har inte haft vett att se saker hända i så god tid
att jag hunnit undan, hunnit skydda mig
Med Läkarsonen var det så
Jag var totalt tillitsfull, vidöppen och naken
Med Exmannen var det också så: den stora äntligen-känslan
fick mig att gå all in och inte skydda mig över huvud taget
Här är jag, gör vad du vill med mig, bara du är kvar liksom
Det gick såklart inte
Såklart för att han var den han var:
En omogen kille med låg självkänsla och stort behov av att
styra och ställa
Nu är jag i den finaste och bästa relation jag haft,
Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom
Det är som om vi varit tillsammans alltid och ändå
är det bara ett år
Det spelar mig ett spratt tror jag, detta att allt är så
självklart och... gammalt mellan oss
Det får mig att tro att jag är mer läkt än jag är
Att han känner mig mer än han gör
Att allt är lättare än det är

Vi måste prata om det här
Idag finns orden men inte tiden

2011-10-18T09:23:00.000+02:00

Det är bra att jag blir ledsen
Jo, så kan man också se det
I min förra relation stängde jag av
Det var mitt sätt att slippa bli sårad
Eller... slippa bry mig om att jag blev sårad
Jag satte upp ett skydd och bakom det kunde jag vila
han kom inte åt mig
Men det slutade med att jag själv inte heller kom åt mig
Inget betydde nåt
Förrän Rocky kom, tog sig genom skyddet och
sårade mig
Han med

Nu är jag på väg ut alldeles själv
Modig och livrädd på samma gång och känslig för minsta
röstläge, uteblivet sms och stund av disträ glömska
Det har absolut inget med honom att göra
Han är just vad jag både vill ha och behöver
Detta handlar bara om mig
Jag är utan skydd och det skrämmer mig
Men jag vill inte krypa tillbaka
Jag vill känna

2011-10-18T08:25:00.000+02:00

Regn idag men lättare hjärta
Jag förstår vad det är som händer i mig
Det är ganska tydligt: lära känna och läka samtidigt
Två processer som tar tid
Mer tid än jag trott

Jag tolkar och får bilder
baserat på hur det varit (såklart - hur annars?)
och blir ledsen

Smilgrop har ett uttryck som jag vill låna
Det passar mig inte alls säger hon med eftertryck
när hon upplever att hon hamnar i en situation
eller relation som hon inte trivs i
Det är så jag känner nu
Det passar mig inte, jag vill inte detta
Vill inte vara en sån här mes
Vill vara stark och glad och inte reagera så
brudigt och tonårsaktigt
Jag gör bara mig själv illa

2011-10-17T15:22:00.002+02:00

Jobba
Gräva ner sig i
jobb
Bra medicin
Särskilt sånt som tar tid och som jag fastnar i men som
inte är svårt
Inte kräver att jag är kreativ och på topp
För det är jag inte
Varken eller

Jag hatar att vara den som behöver
den som känner hela jävla tiden
Jag vill vara sådär
skaka av mig-ig

2011-10-17T09:06:00.001+02:00

Hantera
Mitt viktigaste ord just nu
Hantera
Inget är någon annans ansvar, allt är bara mitt
Jag måste klara av-

Att han inte hör av sig
Ett litet sms på morgonen, det är ingen stor grej
om det saknas
inte blir
inte heller då

Jag hanterar jag är bra på det